Välkommen till världens mest extrema land!

Sverige är ett vackert land! Jag gillar den rika variation som finns. Allt från de djupa skogarna med deras artrikedom, de karga klipporna i kustbandet, alla sjöar och böljande landskap med alla dessa spektakulära vyer. Det fins en mångfald som berikar mina sinnen bara genom att få njuta av alla intryck. Till det har vi fortfarande kvar våra dialekter, som bjuder så mycket glädje i att resa från ort till ort och mötas av dess egenart som verkligen beskriver var man hamnat. Vi har haft tur att slippa krig i över tvåhundra år och fått ett försprång mot omvärlden på så sätt, där vi under ett antal decennier efter andra världskriget kunde glida förbi de flesta och skaffa oss många fördelar mot omvärlden, vad gäller industriell-, ekonomisk- och mänsklig utveckling. Kort sagt vi hamnade i en extremt bra position. ...som sedan skulle förvaltas...

Vi kunde marknadsföra det som kallas välfärd och peka på hur bra vi hade det och samtidigt berätta för omvärlden att bara de gjorde som vi, så skulle allt bli bra. Vi hade en naiv syn på det mesta, precis som det ofta blir för de som på en enkel väg glider förbi alla andra utan att förstå varför. Man blir lätt egenkär och lätt fördomsfull i sådana lägen. Det blir mycket vi och dom, som i "dom vet inte hur vi gör", och behovet av att ha många "vi" registrerade, för att visa på sin egna förträfflighet var stort. Det tog sig extrema uttryck och jag själv blev varse det då jag som ung stod inför en statlig anställning. Jag var tvungen att gå med i facket för att få jobbet och samtidigt blev jag tvångsansluten till Socialdemokraterna. För att få jobba i Sverige var man alltså tvungen att vara medlem i ett politiskt parti som tog på sig rätten att tala om för mig hur jag ska tänka. Jag ansågs inte ha förstånd att välja mitt eget bästa, var svaret på frågan varför. En i sig talande förklaring till dagens politiska kollaps, att inte låta människor tänka själva.
När man idag försöker förklara vad som gått snett glömmer man sin egna historia och ser inte skillnaderna i förutsättningar som gör att människor verkligen vill och behöver göra egna val efter de omständigheter som råder.

Just där har Sverige blivit väldigt extremt. Varför ska vi i Sverige ens behöva göra val, när vi har så fina politiska ledare som självpåtaget vet exakt vilka behov vi har och hur de tillfredsställs. Befolkningen har länge inom vissa partier ansetts som "val-boskap". Vi ska fösas i olika fållor för att producera rätt nytta för våra ledare som då haft förmånen att ha makten större delen av efterkrigstiden. Man har använt sig av olika metoder för att nå dit, mest med skrämsel i hur det blir om vi skulle få använda vårt eget förnuft och tankeförmåga, ta eget ansvar och initiativ, samt det absolut svåraste att hantera; om vi får olika resultat av att tänka olika. Man använde under en tid skrämselargumentet "högerspöket" vilket i sig kanske borde banalisera den egna politiken. Som en konsekvens ur detta har detaljstyrandet av vår vardag nått extrema höjder via den märkliga faktor i vårt samhälle som kallas "Välfärden". En god tanke som skulle garantera alla en god service av hälsa, utveckling och omhändertagande, men som blivit en begränsande, styrande och segregerande verksamhet. Dessutom har det blivit ett alltjämt svällande system där miljarder pumpas in utan översyn.

Tanken med välfärden, var nog bra från början. Ett system som skulle garantera jämlikhet inom den sociala sektorn. På ett sätt kunde man se det som ett demokratiskt verktyg. Man betalade en progressiv skatt som sedan nyttjades som en garanti för sin framtid. Det var ett någorlunda balanserat system som säkert tjänade bra initialt. Men även om nu våra ledare slog sig för bröstet och visade världen hur man sköter ett land, så missade de att omvärlden kom ifatt och förbi, under den tid då välfärden också började innefattas av att vi inte skulle utföra vissa jobb i landet, utan det fick "dom" göra. Dom som inte är lika bra som vi. Nu blev "dom" så mycket bättre än vi, så mängder med arbetstillfällen exporterades utomlands till länder som ville arbeta sig upp och få det bättre. Vi utökade vår välfärd..

Våra ledare satsade ytterliga miljarder på nya system inom välfärden, där man gjorde det oftast mer lönsamt att inte jobba än att jobba och skickade signaler till alla att vi har råd med detta. Vad händer när det skickas sådana signaler?
Man upptäckte att systemen aldrig fick nog med pengar och det fanns människor som började ifrågasätta driften och metoderna, vilket gjorde att det öppnades för entreprenörskap. Där har ett antal politiska ledare gjort det lätt för sig och troligen dömt andra efter sig själv, då de anser att alla privata idéer och initiativ är av ondo. Att undersöka kvalitet, det som verkligen gagnar medborgaren, är inget man bryr sig om.

Idag har vi ett antal system som verkligen dränerar vår välfärd och det finns egentligen ingen broms och framförallt ingen kontroll av hur systemen fungerar. Det är lätt att ta snabba beslut, men att följa upp är svårare. Särskilt svårt när den politiska viljan inte finns. Man väljer då att istället för att göra det mest nödvändiga och istället för att bromsa den skenande utvecklingen, begränsar den mänskliga utvecklingen. Man skaffar ytterligare bördor som begränsar den demokratiska utvecklingen. Mycket görs via olika skattepåslag och nyheter som medfinansiering. Något verkligen begränsar och segregerar. Man begränsar inom välfärden det som var grunden till välfärd; vård, skola och omsorg, till förmån för gränslösa och väldigt lättmanipulerade system där skattepengar kan kvitteras ut.

Till detta kommer en allt mer växande extremism inom den politiska världen. Där de grundvalar som vi så länge arbetade för, håller på att rivas ner och inom vissa kretsar växer dessa sympatier. Samtidigt växer parallellsamhällen upp runt om i landet allt medan ledarna står och kliar sig i huvudet över hur det kunde bli så.

Själv tror jag det mesta beror på den just den gränslösa politik som förts sedan tidigt sextiotal och framförallt marknadsföringen av den. Man har tagit bort möjligheten till eget ansvar och tagit på sig att vara rättvis, detta missbrukade ord. Resultatet har blivit att allt fler känner sig kränkta, kränkta av att ingen ser just dem. Något som per automatik händer då egenansvar tas bort. Här baktänder systemmakarna och ska lappa ihop det som börjar falla och skapar nya system för att tillgodose alla, på ett solidariskt sätt. Detta urvattnade ord. Man misslyckas med att hitta det ultimata systemet och människor blir inte bara kränkta utan också ojämlikt behandlade. Den typ jämlikhet som rådde under tidigare år med att alla behövdes oavsett vad man gjorde, förbyttes till att vissa jobb eller verksamheter blev degraderade och togs bort, istället för hyllade. Fler hamnade utanför och mer pengar behövdes för att kompensera det politiska spelet.

Idag lider vi verkligen av det som en gång kallades tredje vägens ekonomi, ett system där man inte skulle ta ställning för något utan bara glida med. Det som diskuteras idag är svenskhet. Glida med och gnälla är väl det mest svenska vi fått. Vi har verkligen blivit det mest extrema landet i många aspekter. Vi tror att politiker ska lösa våra problem och de verkar också tro det. Vi måste våga ändra den inslagna vägen och låta befolkningen ta mer eget ansvar för ingen politiker kan tillgodose våra samtliga behov, med någon form av nytt ersättningssytem ur välfärden. Idag när vården inte bestäms utifrån behov utan utifrån begränsning satt av politiker, är det kanske dags att göra en ny värdering och se vad skattepengen ska gå till. Detsamma gäller pensioner och skolor. Plocka även bort den politiska styrningen av skola och överlåt till kompetenta personer att göra skola till skola.

När omvärlden ser ut som den gör kan det vara bra att ha en beredskapsplan. Gör inte detta till en politisk pajkastning om vem som kan tänkas vara rasist för att den vill diskutera en realitet. Detsamma gäller den löpande problematiken i rättssamhället och integrationen. Svensk lag ska inte vara segregerande eller diskriminerande åt något håll. Idag är det många politiker som backar i frågor som är lite svåra och hellre vill segregera landet än hålla integrationens fana högt. Staffan Heimerson skrev lite om det i Aftonbladet.

Kan vi återinföra personligt ansvarstagande och civilkurage tror jag vi kan nå långt. Ett första steg är att se över den verkliga nyttan av alla generösa system som snedvrider demokratin och gör människor beroende av bidrag. Gör det lättare att anställa och stimulera företagsamhet. Minska den politiska detaljstyrningen och låt människor blomma ut. Frågan är bara vem som vågar ta initiativet till detta, i världens mest extrema land.

Rättvisa och demokrati i ett smalt perspektiv

Häromdagen var Jonas Sjöstedt som vanligt arg, för att han kände sig åter igen orättvist behandlad och nu ska det tas upp som en riksdagsfråga i en demokratidebatt. Vad hade nu hänt denna gång? Jo, Jonas upptäckte att han inte kunde sitta i sin sommarstuga och se OS, eftersom han inte hade rätt utrustning och abonnemang. Nu ondgjorde han sig över Viasat och att de ska få tjäna pengar på att sända OS.

OS kostar pengar att sända, mycket pengar. Om SVT ska köpa rättigheterna så kommer det att dränera deras budget rejält eller också måste det skattefinansieras på ett eller annat sätt. Som vanligt när Jonas tänker, så tar han mest hänsyn till sig själv, vilket är väldigt vanligt i vänsterkretsar och då får ord nya betydelser som ska anpassas för hans välbefinnande.

Tittar vi på den orättvisa han utsatts för, att ha en sommarstuga att åka till, rejält tilltagen semester samt en fantasilön. Allt bekostat av oss skattebetalare. Han har tillgångar och förmåner som de allra flesta aldrig kommer i närheten av. Allt detta på basisen att tycka att han är orättvist behandlad och ha möjlighet att göra det till en riksdagsfråga, istället för att använda de medel han har och skaffa rätt utrustning för sitt intresse.

För hur det än är med "rättvisa", så kommer den alltid att halta. Beroende på vilka intressen var och en har, så kommer de inte alltid att tillgodoses av skattemedel. Att då göra detta till en demokratifråga är att ännu en gång skjuta sig själv i foten. Då är det helt plötsligt upp till Jonas och hans gelikar att tala om för befolkningen vilket intresse vi ska ha, istället för att få välja detta själv.

Vänder man på begreppen lite så är det nog så att den mesta demokratin i detta ärende, som i så mycket annat, är att ge alla möjlighet att välja sina intressen. Hur gör man det?
Sänks skatterna på bekostnad av att bara finansiera det som är nödvändigt, så kommer mängder med medel tillbaka till oss invånare och vi har råd att finansiera våra egna intressen, där har vi demokrati i sakfrågan.

En sak till som Jonas glömmer är vinsten av att ha privata initiativ och företagande. Det skapar arbeten. Trots allt så skapar Viasat en mängd arbeten i Sverige, vilket i sig genererar stora skatteintäkter som hjälper till att finansiera det vi ska finansiera gemensamt och som borgar för demokratin. Jonas verkar vilja att istället använda de demokratiska medlen till att snedvrida rättvisan och demokratin än mer för att personligen slippa använda sina egna medel som är avsedda för honom. Det är något som jag anser är både egoistiskt, odemokratiskt och en bild av hur egenmäktigt han vill använda våra gemensamma medel.

Demokrati handlar väl ändå om att i första hand ge möjlighet för alla att utvecklas efter sin förmåga och sina intressen. Inte begränsa och fördela till de som statsmakterna anser behöva, där deras egna intressen får styra.

När Psykologen vänder på begreppen

I vår Regering idag sitter Annika Strandhäll som Socialförsäkringsminister. Hon har studerat psykologi och organisationspsykologi och har säker lärt sig mycket om att förändra och vända på begrepp. Inget fel i det! Alla behöver vi ibland vända på begreppen när vi kört fast, för att hitta nya vägar att komma vidare.

Det verkar verkligen som om Regeringen kört fast och inte vill ta ordet skattehöjning eller någon ny typ av skatt i sin mun, eftersom ordet skatt fått en negativ klang. Nu kallar man det istället för "medfinansiering"... Visst, man skulle kunna kalla alla skatter och pålagor som "Medfinansiering", eller varför inte inte Finansiering. Det är ändå det allt handlar om. Att vi, alla privatpersoner och företag, ska finansiera det som Regeringen vill att vi ska finansiera. Allt som faller under epitet gemensamma utgifter. Ungefär som i en klubb eller en förening, där verksamheten finansieras av medlemsavgifter.

Även om Strandhäll nu är Psykolog, så han hon blivit rejält genomskådad och begreppet "Medfinansiering" är det ingen som köper längre. Det är en skatt, precis som alla andra skatter. Så varför inte vända på begreppet en gång till och kalla det för "Medlemsavgift". Det är väl ändå det allt handlar om, att finansiera våra intressen. För att göra lite skillnad så får de som betalar mest skatt, kallas "Sponsorer". Regeringen skulle då behöva presentera den bästa medlemsnyttan och även arbeta för att skaffa nya sponsorer. Det kanske åtminstone skulle göra den politiska debatten lite med verklighetsnära och tydlig om vad den gemensamma ekonomin handlar om.

Idag kastas det fram olika satsningar på saker som visst kan låta behjärtansvärda, som senast om  sexundersökningen i Sverige. Men är den försvarbar och vart tas pengarna ifrån? Som exempel: Å ena sidan havererar demokratins grunder i vissa områden och då väljer minister Gabriel Wikström att marknadsföra sitt departement med att vi behöver ha mer sex, och att det är en statsangelägenhet. För att kunna finansiera en utredning om detta. Jag tror också att vi behöver ha mer sex och närhet men det kanske kommer av mindre ekonomisk stress som minskat skatteuttag skulle innebära och utan att staten kryper under lakanet när vi ska kela.

Jag får ofta en känsla av att dagens Regering tar på sig en uppgift att göra av med så mycket pengar som möjligt och att tillgångarna är obegränsade. Men Ekonomi är inte förmågan att göra av med mest pengar utan att få ut det bästa av en begränsad resurs. Därför tror jag att medlemsaspekten kan vara en början till en bättre ekonomisk styrning med en mer verklighetsbaserad utgiftsplan som rimmar mot de inkomster som landet kan generera. Det skulle också ge en bättre förklaring av vad vår välfärd står för och vad vi kan förvänta oss för nytta av den utan att den godtyckligt förändras efter populistiska och kortsiktiga politiska vinningar.

Carpe diem

Jag älskar sommaren och njuter av solens strålar som verkligen gör att naturens färger skapar de kontraster som gör livet värt att leva. Allt livas upp och man riktigt ser hur omgivningen förändras från timma till timma. Här uppe i norden får vi möjlighet att skaffa oss den energi och de livsnödvändiga tillskotten av vitaminer som ska räcka över den grå och kalla vintern.

Det verkar inte bara vara jag som trivs i sommaren om man ska tro det som kommuniceras ut på sociala medier. Det är vardagsbilder, mysbilder och berättelser om hur mycket sommaren betyder. Givetvis finns där också de rika kontrasterna mellan störtregn och grådagar, mot soldränkta jordgubbsfat och skumpaglas i motljus.

Som sagt jag älskar sommaren och framförallt den Svenska sommaren. Det är få saker som slår en vacker dag i närheten av vatten i Sverige.

Men är det något som verkar vara inbyggt i vårt svenska system (det svenska som avhandlats så djupt sedan Almedalsveckan), så är det stress. Man stressar för att få semester och sedan stressar vi för att göra något av den och blir stressade om det inte blir som vi tänkt. Så stress verkar vara det mest genomsyrande av allt vi gör. Den största stressen kanske är den som kommer krypande av avundsjukan mot vad andra gör och upplever på sin semester. Man till och med tittar på väderprognosen extra noga för att se så att ingen har bättre väder än man själv.

Jag tror vi skulle må så mycket bättre i detta land om vi taggade ner detta med avundsjukan och istället ägnade oss åt varandra och det vi faktiskt kan påverkar, miljön runt om oss själva och det stämning vi sprider på den plats vi är och mot våra medmänniskor.

Själv fick jag en ordination av en doktor för ett antal år sedan som förnyades i våras, att inte stressa. Jag brukar vara rätt bra på att inte göra det, men ibland hamnar jag i lägen där stress sätts utifrån och som jag själv inte kan påverka, det är jobbigt. Rent destruktivt. Ser många människor runt om mig som befinner sig i samma situation och som även lyfter med sig beteendet på semestern.

I år tog vi beslut om att ha en "ren" semester. D.v.s vi bokade inte in någonting utan vaknade upp och bestämde vad vi skulle göra den dagen utifrån dagsform, väder och möjlighet. Jag har aldrig haft en så rik och lugn ledighet med så mycket innehåll, glädje och närhet. Givetvis lite jobb också, eftersom det är svårt att som egen företagare att ta ledigt mer än någon vecka.

Har badat med krabbor på Västkusten, sett fort på Ostkusten, tokfnittrat i en bil under ett galet regnväder, träffat vänner och bekanta och njutit solens strålar. Men framförallt haft väldigt kul varje dag när jag lyckats fånga dagen.

Nu sitter jag och ser tillbaka på mina tre veckors semester med en härlig känsla och
 glädje över att den blev som den blev utan förutbestämt schema. Livet kom så att säga till mig utan att jag behövde jaga det.

Ta väl vara på varandra och det som livet ger. Avundsjuka skapar inte någon glädje!

Hur man visar ett ointresse för de som betalar notan.

Almedagsveckan är igång och det rapporteras om att det är ett mellanår och bl.a. vår Statsminister gör ingen större satsning där i år. Varför då? Själv trodde jag att det var den vecka på året som våra folkvalda verkligen tog tiden i akt och beblandade sig med oss som faktiskt valt dem och gett dem deras uppdrag. Allt för att höra vad vi tycker och höra sig för om hur samhället fungerar utanför de skottsäkra fönstren i kanslihusen. Men tydligen är vi inte tillräckligt intressanta i ett "mellanår". Säger väl kanske mest om hur stor distansen är mellan makthavare och uppdragsgivare, befolkningen.

Hörde dessutom Stefan Löfvens tal igår och blev väldigt oimponerad. Han liknar mer och mer en krubbitare med väldigt få idéer om hur landet ska komma framåt. Dessutom hänger han sig åt sin koleriska sidan där han likt en fackföreningsman, så tvunget och till varje pris måste hitta någon att kritisera sina motståndare för saker han själv gärna gör likadant. Denna gång AKB. Jag önskar att detta tog slut och att om Stefan verkligen vill vara den statsman han gärna utger sig för att vara, slutar med detta trams och blir mer likt en statsman med värdighet.

Stefan pratade utanförskap och han om någon borde veta hur det är att segregera och verkligen skapa vi mot dom. Han kommer från en organisation som har svart bälte i segregation. Allt genom att tiga bort de stora problemen och istället hitta vägar att misstänkliggöra personer som vill påvisa problemen och dessutom har fakta att luta sig mot. Patetiskt är ordet för dagen.
Att sedan tro att problemen löser sig i landet med att återigen satsa några hundramiljoner när han själv med sin attityd visar på hur hans medföljare ska agera mot omvärlden och oliktänkande. Jag tror tyvärr att han är helt fel ute och skapar mer motsättningar än han löser.

Det riktigt trista med gårdagen med alla politiska utspel från olika håll, visar väl bara hur splittrade vi är i en tid då vi som bäst behöver sammanhållning och lösningar, för att komma till rätta med problemen. Något som jag tror intresserar de flesta medborgarna i detta land. Inte personliga politiska vinster för alltför stora kostnader.

Jag tror också att de allra flesta kan skilja mellan kostnad och pris. Där staten vill öka kostnaderna för att slippa betala priset för sin handlingsförlamning. Allt kan kamoufleras i en ökad utgift, utan att man för den sakens skull talar om var resultatet ska bli. Men man har gjort av med våra pengar.

För ingen tror väl på allvar att pengar kan lösa en situation där vi tillåter grupperingar komma hit och fortsätta sina strider, vi ska öppna våra hjärtan för de som föraktar vårt samhälle och samhällsstruktur. Där handlar det mer om tydligt ledarskap och öppenhet om vi gemensamt ska kunna bidra till att få en bättre ordning.

Även Dan Eliasson har gett sig in i den politiska debatten och öppnar för att han ska säga upp sig om Jimmy Åkesson blir Statsminister. Jag tror inte den mannen vet hur illa omtyckt han är, framförallt internt. Det uttalandet kan kanske öppna för hans värsta mardröm, att Jimmy Åkesson får ännu mer röster, just för att få bort honom.

Som sagt: ett mellanår med ointresse för oss som betalar notan.

Att hålla en hög nivå

Det är väl aldrig fel att ha ambitioner...   ...felet dyker upp då man låter andra betala priset för dem.

Igår blev Sverige inröstade i FN's Säkerhetsråd för en period 2017-2018. Vi borde kanske vara lika glada som de isländska fotbollsfansen, bada i fontäner och instifta en ny helgdag. Men allt verkar gå väldigt stilla förbi bortsett från Jan Eliasson och Margot Wallström som har kramkalas, med Stefan Löfven som påhejare. Kanske ytterligare ett tecken på att politiken vänt sig från demokratin och lever ett liv för sig självt, finansierat av alla oss som det egentligen handlar om.

Hur vi fått platsen, har kantats av små skandaler och mutresor med "omdisponerade" bidragspengar och en lätt lukt av korruption. Just korruption är något som vi naiva nordbor gärna hänskjuter till "dom" andra länderna, dom som inte är så bra som vi. En attityd som gör att det korrupta kan fortgå mitt framför ögonen på oss utan att vi reagerar. Det som ena dagen är väl investerade pengar kan nästa dag  visa sig vara "lånade" från andra verksamheter och inte alls gått till det som de marknadsförts inför finansiärerna. Ett klassiskt trick inom korruption. Ungefär som välfärden marknadsförts i Sverige.

För ett par dagar sedan avslöjades att Anna Lind's Minnesfond, nu står inför nedläggning. Anledningen är att alla de miljoner som kommit in i stort sett lagts på allt annat än det som fonden var till för. Allt under parollen "Vi ville hålla hög nivå!". Man säger att för att spara pengar har 90-numret, (som ska stå för en garanti att fonden är seriös) avslutats. Man avslutar med andra ord garantin för att fonden är seriös.
Oseriösa fonder får sina 90-nummer indragna och det är vad jag tror har hänt även här. Något som med all säkerhet vårt största regeringsparti inte skulle vilja förknippas med. Så man marknadsför detta med en annan självpåkommen anledning.

Samme Jan Eliasson som har kramkalas efter FN-omröstningen har också suttit och disponerat pengar ur fonden och jag kan inte annat än fundera på hur renhårigt han spelar. Visst korruption är det som styr många internationella omröstningar i allt från idrottstävlingar till säkerhet. Så vill man placera sig på kartan så är det kanske den väg man ska ta? Frågan är bara hur mycket det får kosta både i pengar och dimridå?

Idag när vår regering vill "hålla hög nivå" på precis allt, utom kanske att se till att pengar kommer in, så är det värt att fundera på vad vi får i retur av det enorma skattetryck vi har i Sverige. Har vi verkligen råd att hålla så "hög nivå" av dimmiga satsningar, att landet riskerar att gå samma väg som Anna Lind's Minnesfond? För det finns väl ingen garanti att det sköts bättre än en välgörenhetsfond när det är samma styrande?

Just i Sverige där vi delar ut Nobelpris i Ekonomi varje år, så borde vi kanske också lära oss något av de vi hyllar och prisar. Allt för att även se till ett bättre system för balans av intäkter och utgifter, istället för rovdrift av de medel som finns på olika ställen, eller omdisponering av pensionspengar mm.

Priset för vår regerings höga ambition, betalas av oss, med våra pengar och sämre förutsättningar för företagande och arbeten. Tyvärr verkar intresset för detta ligga betydligt under Islands framfart i Fotbolls-EM. Samtidigt som våra ministrar kramas och låter EM-yran skugga deras affärer, försvinner än mer medel till improduktiva mål via nya skatter och medfinansieringar i en ambition att hålla "Hög nivå". Har vi verkligen råd med den nivån och vad innehåller den för värden för oss?

"Svensken äga rätt att låta sig beskattas!"

Jag tror det var Karl XII, som myntade uttrycket: "Svensken äga rätt att låta sig beskattas!"
Mycket har hänt sedan dess.. ..eller har det verkligen gjort det?

Långt tillbaka sågs det som civiliserat att föra krig. Hade man ingen fiende, stod man inte för något och var därför ingen att räkna med, enkelt sagt. Att föra krig var dyrt och för att Kungen skulle kunna föra krig behövde han resurser i form av människor och materiel. Det skattades ur befolkning med det positiva uttrycket att man hade rätt att låta sig beskattas. Väl i fält plundrade man var man än gick fram. Frågan är bara om befolkningen tyckte det var så positivt som marknadsföringen ville göra gällande, samt om de upplevde att de fick tillbaka i lika stor utsträckning som de hade gnott ihop?

Som de flesta redan vet går det fortare att göra av med tillgångar, än att skaffa dessa. När man hamnar i shoppinglusta är det också lätt att impulsivt dra på sig extra kostnader utan att man för den sakens skull lägger pengarna på något nyttigt och användbart, utan det är lätt att falla för reklam och så försvinner ytterligare tusenlappar ut i det svarta hål som kallas tillfredsställelse. Ibland behövs inte ens reklam utan man skapar en bild själv som man vill tillfredsställa. Det är väl i dessa tillstånd drömmen om evigt kapital föds. Drömmen om tillfredsställande i att kunna spendera utan att ta ansvar, tänka efter före, samt finansiera själv med befintliga resurser.

För det är väl det som ligger bakom hela cirkusen, tillfredsställelse. Tillfredsställelsen i att tillfredsställa någon annans eller egna plan eller behov utan tanke på om man verkligen behöver, det man lägger pengarna på.

Nu är jag inte emot handel som sådan, utan bara reflekterar över all kommers runt det vi inte behöver, eller som visar sig bli felköpt. Det finns ett program på TV om detta, för de som vill se prov på helt vansinnigt sätt att agera för att nå tillfredsställelse.

De som är lite klokare ser över sina tillgångar och avsätter pengar för handel och försöker få ut så mycket som möjligt av detta. Framförallt så analyserar de kloka först vad det är de behöver och ger sig därefter ut och handlar.

Om jag är rätt informerad, så står EU för 7% av världens befolkning, 25% av samlade världsproduktionen, samt 50% av de totala offentliga utgifterna i världen. Sveriges befolkning är knappt 2% av EU's och vi ligger på 7:e plats i världen när det gäller skattetryck i förhållande till BNP. Sätter vi det i perspektiv, så kan vi kanske upptäcka att vi håller på att utarma oss själva, medan omvärlden konsumerar oss. Det är inget som kan fortgå så lång tid utan att vi kommer att få betala ett högt pris för i form av rusande kostnader, färre arbetstillfällen och en rejäl standardsänkning. Nuvarande Regering vill öka skatterna ännu mer. Man tar till det gamla knepet med positiv marknadsföring och kallar det "Medfinansiering". Visst låter det positivt? Själv tror jag inte att det kommer att föra något som helst positivt med sig för oss, vare sig i intäkter, skapade arbetstillfällen, eller i det samlade svarta hålet som betecknas "Välfärd".
Tyvärr tror jag att det bara är ytterligare en suggestiv tillfredsställelse som ska mättas hos den som vill sedd som världens hjälte.

Gör vi en bildlig jämförelse på det som sker med våra tillgångar med den rovdrift som utförs i många djungler, där man ödelägger enorma marker, kan vi se vad som kan ske när man överbeskattar en tillgång.

Det är inte så mycket som idag är olikt med en svunnen tid när det gäller att tillgodose makthavarnas behov av tillgångar. Skillnaden är att man för krig mot de som ska finansiera deras planer, företagen, samtidigt som man förpackar behovet i positiva benämningar som man sedan hoppas att ingen på ett närgånget sätt genomlyser, för att hitta bristerna i. Välfärd, är ett otroligt vackert begrepp som lovar allt, men som har svårt att leverera upp till den positiva bild vi fått presenterat för oss. Dessutom så utökas den hela tiden och skall omfatta fler områden, vilket utarmar den än mer.

Välfärden är byggd som en organisatorisk koloss som läcker enorma resurser till ingen nytta och som många gånger begränsar för de som behöver. Det är ingen bra lösning. Jag tror vi själva skulle kunna hantera en större del av skatteresurserna på ett bättre sätt än den elit som idag vill agera frälsare

Det skulle vara intressant att införa ett tankeexperiment, där man sänker skatterna till en genomsnittsnivå för välden och sedan låter politiker komma med förslag på hur man bäst använder dessa pengar. Förhoppningsvis skulle det begränsa de impulsiva handlingarna och löftena som produceras med en farlig fart, och istället ge plats för framförhållning och planering.