Att göra saker på riktigt, är det att motarbeta sig själv?

Såg på gårdagens frågestund i Riksdagen där Stefan Löfven fick svara på frågor om deras politik och budgetsatsningar. Han pratade gärna om att de gör saker "på riktigt". Vad betyder det?

Själv vill jag gärna hoppas på att det som görs "på riktigt" också har en verklighetsanknytning. Något som knyter ihop ambition med metod. Lite som om ett företag som tillverkar skruv som vill utveckla sin produkt satsar pengar på forskning kring material och tillverkning, istället för att köpa lösögonfransar för pengarna. Kanske är en det en grovhuggen jämförelse. Men mycket av de skatter som plockas in går tyvärr till kosmetiska åtgärder, som inte främjar ambitionen att sätta fler i arbete. Så därför undrar jag vad som är "på riktigt" för den Regering vi har?

Något som i politiska kretsar verkar vara på riktigt, är de budgetsiffror som de drämmer runt med. Så fort en politiker vill visa kraft bakom ett förslag eller argument, så kopplas det till en siffra, gärna av miljard-typ. För oss som tvingas leva i en verklighet där sådana siffror är obekanta eller obekvämt stora och svåra att relatera till, blir pratet och argumenten lite mer imaginära, än "på riktigt". Det enda man direkt vet är att det är vi som betalar skatten som ska finansiera förslagen. Själva tvingas vi ofta i företagsamhet eller som privatpersoner hantera och ändra oss efter den verklighet som råder utan att kunna skita fram oerhört stora summor pengar för att göra en förändring. Där handlar det mer om metodförändringar och attitydförändringar, för att möta den verklighet vi ställs inför. Det är något som skiljer politiken från den verklighet vi människor lever under. Det som är på riktigt för oss som är finansiärerna i politikernas planer.

Det absolut märkligaste i detta, är att många politiker verkar tro att en företagare kan påverka sin situation på ett lika enkelt sätt som politikern själv, genom att bara öka priset, i paritet med den skatteökning som läggs på verksamheten. Så är inte fallet! En företagare ska också enligt politikern ta ansvar för att ha en linjär orderingång och hålla samma anställningsgrad över tid, utan att parera för konjunktursvängningar, marknadsförändringar och intern problematik. Allt för att hålla budgeten som politikern räknat fram. Helst ska man göra detta utan några vinstmedel utan helt avstå från lön själv.

Jag vet inte hur många enkäter jag svarat på där jag fått ange vilka åtgärder som bäst skulle främja mitt företags utveckling. Vi redovisning av svaren, har det visat sig vara väldigt många som ha samma tankar som jag. Men dessa åtgärder som oftast är av attityd- och metod karaktär, verkar det inte vara någon politiker som lyssnar på. Istället väljer man att gå politikervägen och försämra villkoren för de som ska ta ansvar, för att sedan använda deras pengar att gör kosmetiska improduktiva förändringar som till råga på allt går stick i stäv med deras ambition. Jag undrar fortfarande vad "på riktigt" innebär i det fallet?

Det skulle vara befriande att en dag få höra om en förklaring att ändra attityd och metod som inte är kopplat till en fantasisumma, utan till en reell förändring av villkor. Villkor som stimulerar mer än havererar. Jag tror att den politikern som vågar prata förändring på ett språk och utan imaginära liknelser i pengar, kommer att röna framgång. Hoppas bara det blir en framgång för mänskligheten och företagsamheten också!

Varsebildning, konsten att vända "om" till "när", hade varit till hjälp idag!

Den stora flyktingvågen som rasar genom Europa och världen just nu, avslöjar mycket av människans baksida men också på människans fantasirikedom!

Det är svårt att få ett grepp över hela den tragedi som utspelar sig i världen. När den nu smugit sig upp till våra gränser, är det kanske ännu svårare att få en helhetsbild, då media verkligen vältrar sig i rapporteringen i dess kölvatten. Det råder en gigantiskt ryktesspridning i alla sociala medier och människor med alla möjliga typer av ytterligheter i sin personlighet, nyttjar hålrummet där det borde presenterats någon rättvisande sanning.

Det är många som visa stor empati och vill hjälpa, vilket är bra. Med tanke på de senare årens avpersonifiering via medier av olika slag, var jag rädd att empati var det mänskliga drag som fått strykas ur människobeskrivningen. Flera kända och okända personer kliver fram och tar initiativ på olika sätt och med blandat resultat. Allt måste väl beskrivas med en känsla av otillräcklighet som omsatts i en hjälpande tanke. På samma sätt kliver en del olika organisationer fram och hittar hjälpvägar som inte alltid är varken lagliga eller lämpliga. Därför stöder jag själv de mest vedertagna organisationerna.

Jag är imponerad av de som hittar nya sätt att samla in pengar att stötta de behövande. Pengar behövs och medmänsklighet också, för att bistå i denna kris. Där politiken mest hamnat på tomgång och trampar vatten på ett och samma ställe, fyller empatin ut med åtgärder som är mer direkta. Jag hoppas verkligen att dessa pengar också går oavkortat till avsedd verksamhet. Historiskt sett har det inte alltid varit så. Det har tyvärr funnits de som skott sig på insamlingar av olika slag. Kriser brukar föra det med sig att den visar både människans goda och dåliga sida.

Lika imponerad som jag är av de som tar tag i projekt för insamlingar, lika oimponerad blir jag av viss debatt som förs runt kostnaderna för flyktingströmmen och hur mycket den kommer att belasta var och en här i Sverige. Jag är övertygad om att själva prislappen inte kan presenteras i förskott. Jag tror att när en del kändisar plockar fram sin miniräknare för att skuldbelägga de som inte står i samma sandlåda som de själva, avslöjas endast deras egna brist på mattekunskaper, ekonomi i stort och i det som kallas varseblidning.

Varsebildning är något som alla människor borde ta med sig. Det kan sägas vara konsten att vända på begreppet "om". Om, är ett begrepp som beskriver något som egentligen inte finns. Ersätter vi det med "när", så får det en helt ny innebörd och ställer också krav på en utarbetad plan. En förutseende plan som lätt kan beskrivas med skillnaden mellan: "Om båten välter, tar jag på mig flytvästen" och "När båten välter har jag flytvästen på mig". Vilar vi i om-andan, så kommer vi att agera som om det aldrig kommer att ske, med stor risk att förolyckas om olyckan är framme. Medan i när-andan har vi sett möjligheten till att det kan ske och planen för räddningen klar. Detta går att applicera på det mesta som innehåller möjliga och mindre troliga scenarior. Som t.ex en stor flyktingvåg och dess kostnad.

Det intressanta är inte kanske kostnaden i kronor som de flesta verkat fastna vid, utan priset vi kommer att få betala. Priset i förändringen av samhället. Priset av att inte haft en plan för att klara den integration vi under så många år behövt och som idag när krisen står vid knuten, skulle fungera som ett väloljat maskineri. Visst går det att säga att det inte går att förutsäga det oförutsägbara, men det är som sagt inte helt med sanningen överensstämmande. Ser vi till historien så var det också en stor möjlighet att denna flyktingström skulle bli en realitet. Så när vi nu står med sub-kulturer och hela stadsdelar som lever i ett parallell-samhälle med egna lagar, är det kanske inte så konstigt att vi har en debatt som grundar sig på allt annat än empati och mottagande. För att sedan kryddas med ogrundade beräkningar på kostnader.

Med det vill jag säga att jag tror det varit bra om vi haft gränser och inte agerat så gränsöst som vi gjort sedan slutet på 60-talet, då ofred skulle botas med gränslöshet. Vi borde stått upp för oss själva för att kunna bereda hjälp i ett samhälle som var väl definierat och där vi själva hade en tro på vad Sverige var. Allt för att kunna visa på svensk kultur, svensk samhällsbildning och svenska lagar. Det för att de som kom hit skulle veta vad som förväntas av dem men också vad de kunde förvänta sig av samhället, där deras kultur och särart skulle integreras. Att bara skapa ett system där segregation ska ske genom skuld och tycka synd om, är ingen bra lösning för någon part.

Ett gigantiskt pris som betalas idag är den otrygghet som människor på flykt utsätts för. För att inte tala om det pris de fått betala för att lämna sitt land för att ha en möjlighet att överleva. Var är FN i detta? Är det bara när USA's värderingar är hotade, som FN vaknar? Vad är priset för otrygghet, går det ens att mäta i kostnader och hur kommer det att påverka mottagarländer och värden i stort?

Givetvis måste vi i ett civiliserat hjälpa till vid en kris och direkta åtgärder för att trygga människors liv måste fram. Det jag saknar är inte bara den gemensamma hanteringen utan också viljan att undvika dessa kriser och planerna för det både på nationell och internationell basis.
Här finns det plats för varseblivning på många plan för att inte människor ska tvingas på flykt, det som ligger till grund för hela krisen.

Att försöka vara medmänsklig med en motmänsklig plan, är aldrig lyckat!

Ok, nu har vår Regering presenterat sin budget och efter att ha hört presentationen och läst ett stort antal reflektioner om den, så tappade jag det sista av det hopp jag hade för att Regeringen skulle visa sig stå på människans sida. Nu har man valt ideologin och med det faller mycket av det förnuft som annars människan står för.

En klassisk skatthöjarbudget och till det kommer alla punktskatter som höjs efter tycke och smak utan att någon konsekvensanalys verkar göras. Våra behov får stå tillbaka för politikers behov att projekt-peka var de vill maktplacera våra tillgångar. Vi ska nu bara nicka glatt åt deras åtgärder, istället för att i huvudsak få en marknad och miljö där vi själva styr var efterfrågan finns. Att ha ett eget behov är inte något som passar i ett ideologiskt samhälle av vänstertyp. Att banka igenom denna budget med ord som solidarisk, rättvis och jämlik, måste bygga på en av de skevaste bilder av människan som finns. Bilden av att vi alla är lika och har samma förutsättningar och därmed också samma behov. Man verkar mer lita på att alla människor är en role-model för statistiken, än att den statistiska människan är en matematiskt beräknad figur som inte har annat värde än för beräkning av vissa värden.

Som en liknelse, är jag glad att Regeringen inte har makten över blodbanken och börjar hantera denna på samma sätt som landets ekonomi. Först genom att kräva att alla måste lämna lika mycket blod, för att sedan blanda hela rasket i en gigantisk tunna och pytsa ut till behövande utan att särskilja och ta hänsyn till blodgrupper. Vi skulle på pappret få en statistiskt bra blodbank, men den skulle vara direkt livsfarlig att använda eftersom den inte passar någon människa som behöver tillsatt blod för att överleva. Med detta vill jag säga att den statistiska människan inte finns.

Just statistik verkar vara grunden till Regeringens beräkningar. Det märkliga är att de inte anpassat budgeten efter sitt egna stora mål, att skapa jobb, och varken de själva eller kritikerna verkar tro på dess kraft att lyfta Sverige. Utan det som serverats är en pamflett av gamla socialistiska slagord, som redan är urvattnad och utdömd i sin verkan även i egna led.

När en Regering skaffa sig mer utgifter än den kan hantera, så kommer vi i samhället att få betala för det. När de också vill "klämma åt" den verksamhet som ska betala för kalaset, löper man också en stor risk att det kommer slå hårt mot landet som sådant och vår möjlighet att konkurrera i världen och därmed kunna finansiera Regeringens planer. Det kommer att behövas mer skatteuttag kontinuerligt, något som kunde hanterats genom att ha en bättre balans som lättare kan hantera upp och nedgångar. Tyvärr väljer man här en annan linje.

En märklig arbetsmetod med den statstiknötande Regering vi har, är att de verkar skaffa egen statistik för olika ändamål. Statistik som gärna skiljer sig från den officiella. Dessutom använder man sig inte av vedertagna statistiska instrument, för att göra en konsekvensanalys av sina egna förslag. Laffer-kurvan verkar vara något som man helt glömt bort. Kurvan som är kopplad till verkligheten, visar på hur människan reagerar med minskade intresse att arbeta, då skatten blir för hög. Vilket får en konsekvens om man höjer skatter för att dryga ut statskassan, så kan det i praktiken ge mindre skatteintäkter. Något som förra regeringen förstod och fick fler att betala mindre andel skatt, men de totala intäkterna blev högre. Visst, instrumentet i sig är ingen exakt vetenskap utan förklara bara förhållandet. Men när människor idag öppet funderar på om det verkligen är värt att arbeta, för att istället försöka få bidrag, då är det alarmerande och innanför Laffer-kurvans användningsområde.

Drar vi denna kurva ännu längre och förser den med alla skatter och egenavgifter man som företagare ska belastas med, så får vi också en hög tröskel in i företagsamheten. För att inte tala om tröskeln till att börja anställa. Något som är allvarligt för ett land som redan tvingat mängder av arbetstillfällen utomlands och som sett till att många arbetstillfällen helt enkelt försvunnit av politiska skäl.

Att driva företag med en egen idé eller att ha en anställning, är i grunden två olika levnadssätt. Det de borde ha gemensamt är glädjen att kunna stå på egna ben och att bidra till den gemenskap ett land borde innehålla. Den absolut gemensamma faktorn är att företagare och anställda är människor, människor av kött och blod. När en Regering vill skapa en segregation mellan dessa levnadssätt och människor börjar tvivla på om de verkligen orkar bidra och ta ansvar för den börda som Regeringen lägger på dem, så stannar samhället av. Det öppnar för den tredje vägen att försöka bli försörjd via bidrag, eller den fjärde vägen att skapa en svart sektor. Ingen av dessa vägar är något som får landet eller gemenskapen att blomstra. Risken är också väldigt hög att fler företag väljer att flytta utomlands för att få en bättre miljö att agera i.

När vi nu står inför så gigantiska utmaningar med intern arbetslöshet, stor flyktingström och en allt skarpare konkurrens från omvärlden, är det i mina ögon väldigt olyckligt att Regeringen drar ner på de stimuli som skapat arbeten och rensat från svartarbete på vår arbetsmarknad. Att man dessutom inte visar mer intresse för att ge människan möjligheter att utveckla och våga satsa på egna idéer, är rent förkastligt. När den medmänskliga utmaningen ska hanteras med motmänskliga medel, är jag rädd att vi får betala ett alltför högt pris på alltför många plan.

Hur ställer sig Regeringen till människan när Riksmötet öppnar?

Idag är det dags för Riksmötets öppnande, efter ett långt sommaruppehåll. Ett år har gått från det att den mest kompetenta Regering vi haft i mammaminne, fått lämna in efter den kanske smutsigaste och mest desinformerande valkampanj vi haft i detta land. Det sägs att i krig och kärlek är allt tillåtet, och att det första offret i ett krig är sanningen. Summerar vi fjolårets valkampanj, så var den nog mest att likna vid ett krig.

Historien skrivs av segraren, är också en gammal floskel som gärna används. Det problem som uppstod när alla röster var räknade, var att de som gjorde anspråk på regeringsmakten inte hade vunnit utan förlorat sig till den positionen. Skulle man ge sig in på att kora en vinnare, så var det nog SD, som stod för den största enskilda framgången i väljarstöd. Vill man ge sig på att analysera detta så kan man bl.a komma fram till att när man ersätter en debatt runt neutralt framtagen information, med krig, så kan utfallet bli rejält skilt från det man själv önskat.

Handlingsförlamningen som följt i detta spår, är inte bara patetiskt utan också en stor risk för landet i sig. Vi behöver en stark regering som ser till samtliga invånare och landets bästa. Precis som vår nuvarande Statsminister så ofta uttryckt. Tyvärr stannade visionen där och vi har sedan mest hört hur han vill backa Sverige till en tid då han kände sig bekväm då Socialdemokratin någorlunda chimärt fungerade. En tid som verkar vara ca 30-40 år tillbaka i tiden.

Att ha en regering som så kategoriskt vägrar se samtiden som den är och framtiden an, är i mina ögon ingen bra förutsättning för oss som land. Att man dessutom vägrar ta till sig av de åtgärder som räddade landet från den den världsomfattande krisen för några år sedan och som samtidigt skapade arbeten och ökade intäkter för staten, är väl något att se som en direkt dumhet. Att man dessutom gått ut med förtydliganden som: "Vi är i alla fall inte fascister!" - är väl ett tecken så gott som något  på att man saknar både idéer och kraft att visa upp ett alternativ som kan få stöd av befolkningen i stort.

Idag är det som sagt omstart i Riksdagen. Det är inte utan att man med stor vånda ser fram emot Statsministerns Regeringsförklaring. Hittills har har knappt ens nämnt de människor, företagare, som ska ta ansvar för att skapa de arbeten och finansiera hans drömmar om en förgången värld. Det har mest handlat om alla ökade kostnader och försämringar runt möjligheten att slussa in människor på arbetsmarknaden. Det har skapat ett tillstånd där näringslivets mindre företag i mångt och mycket håller andan inför vad komma skall, istället för att jobba framåt. Flera har dessutom redan kastat in handduken. Utöver det står vi med en flyktingkatastrof som måste hanteras på ett mänskligt sätt. Hur man på några dagar ska ta igen 40 års blundande för plan och arbete med integration, är en utmaning utöver det vanliga.

Det jag vill veta av Statsministern idag är hur han ställer sig till samtliga människor i detta land och vilken förutsättning han tänker ge oss var och en, för att vi ska kunna utveckla och bidra till landets försörjning? Något som saknats i regeringens uttalanden är medvetenheten om att vi alla är olika och har olika förutsättningar och inte passar in i en ideologi. Det är något som med dagens flyktingvåg med all säkerhet kommer upp i dagen på ett helt nytt sätt. Det medför också att vi måste visa tolerans mot att vi har liv som ser olika ut och vi måste få möjlighet att få vara de vi är och ta vårt enskilda ansvar i detta.

Tänker han myndigförklara oss och låta större delen av ansvaret över våra liv hamna på oss själva, eller ska Regeringens omåttliga begär på insyn, bli det som detaljstyr våra liv? Ska vi tillåtas att skina i våra egna färger, eller ska vi förpassas till en grå massa där egna initiativ mals sönder av regler och skatter, till en 70-tals paj av likformighet?
Själv önskar jag en anrättning som ger näring istället för en paj på utgångna produkter.

När människan skiljer sig från vettet!

Ingen människa har väl undgått att ta till sig av den flyktingkatastrof som tornat upp sig i södra Europa. Varje dag matas vi med nya bilder och berättelser om personliga tragedier, som alltid följer i krigets spår. Jag tror det var Josef Stalin som uttryckte: "En död människa är en tragedi, en miljon döda är statistik!" Det ligger mycket sanning i det uttrycket och därför är det viktigt att vi får höra om de enskilda fallen, som ger ett ansikte till det som sker!

Det är fantastiskt att se den uppslutning som sker kring projekt att hjälpa de nödställda och det mest intressanta är, att det är mänsklighet som ligger till grund för tankar, projekt och möjligheter. Den politiska kartan kanske måste ritas om efter detta, eftersom det som historiskt kastats runt som floskler om vem som är mest empatisk och inte, idag visar sig komma helt på skam om man tittar till vilka reella åtgärder som tas i anspråk.

Att så många människor sluter upp och bidrar med vad de kan, är något som visar empati, företagsamhet och storhet bland oss som vill ha ett samhälle som bygger på omtanke. Det är allt från enskilda människor till storföretag som engagerat tar tagit tag i projekt för att lindra det lidande som spolats iland på stränder runt Medelhavet.

För mig är det väldigt märkligt att vi har en gemensam strategi med många länder om hur vi ska gå i krig, men ingen egentlig gemensam plan och syn på hur vi ska agera när länder runt om oss hamnar i krig eller där människor förföljs. Det verkar som så fort naturtillgångar som kan hota att ett krigsmaskineri stryps, är det lätt att sluta upp om allvaret. Däremot om människor söker fred låter vi dem bli utsatta och utnyttjade utan att ens titta på möjligheten att hjälpa till innan de i desperation tar till en sista mardrömslik utväg för sina sista resurser.

Såg häromdagen ett klipp där en politiker i skällde ut andra politiker från SD som hade mage att skratta åt den katastrof som drabbar så många människor. Det visar verkligen på stark antipati och något som jag verkligen hoppas vi inte ska drabbas av i detta land. Jag kan förstå frustration över bristande integration och planer runt detta, men ren antipati i en kris, visar väl på att människan skilts från vettet?

Jag tillhör de som anser att en bättre integration behövs. Det behövs en plan för att kunna ta emot människor som är i nöd. Det är ingen enkel sak och det kommer att krävas både individuella och övergripande åtgärder för att få dessa människor att hitta en plats i detta land som kallas Sverige. Politiker ska inte kunna tiga bort det behovet.

Det finns mycket befogad kritik mot åtgärder och beslut som historiskt påverkat oss att hamna i den sits vi idag är. För mig är det politiska manifestet från 70-talet där Sverige skulle göras mångkulturellt och gränslöst ett sådant beslut. När konsekvensen blev att man av hänsyn till minoriteter började avidentifiera Sverige. Alla kulturer skulle få plats, utom den svenska. Människor började känna sig vilsna när stoltheten över vårt land skulle förbytas till en skuld över vilka vi var. Min fråga runt detta har alltid varit: Hur ska vi kunna välkomna människor till vårt land, när vi själva inte vet om vi är välkomna här? Jag tror verkligen att vi behöver en egen identitet här uppe i norr, något som kan göra oss stolta och välkomnande. Jag hoppas att den uppslutning som nu sker, är det frö som får Sverige att slå rot!

Tyvärr så går det idag att läsa om det som blivit lite av en nidbild av Sverige och som jag tror är en del av det gränslösa Sverige som planerades för 50 år sedan. Politiker visar ofta större empati med gärningsman än offer. Stockholm Stad har antagit en plan för stöd för hemvändande terrorister. Jag vet att detta varit på gång och har hoppats att det inte varit sant, eller kanske mer ett skämt faktiskt. Om uppgifterna stämmer så är planen antagen. Vill bara peka på det otroligt naiva och absurda i att vi har en gigantisk mänsklig katastrof på tröskeln till vårt land och då väljer man att programmässigt stötta människor som valt att kriga och som står för förföljelse. Hur ska vi på något vettigt sätt kunna förklara detta för de som varit som mest utsatta och kommer hit desperation, att vi erbjuder förtur till vårt land om man förföljt andra? Allt medan samma politiker diskuterar kvotering av de som drabbats av förföljelse! Visar inte det på att man skiljt människan från vettet i Stockholms politiska ledning?

Undrar om de kommer att erbjuda Anders Breivik lägenhet och arbete också? Han förde ett eget krig och jag tror många Norrmän skulle vilja slippa betala för honom idag. Frågan är bara hur våra politiska relationer med Norge som land och dess invånare skulle bli? Men politiska relationer med länder och människor som ligger lite längre bort, behöver vi kanske inte ta hänsyn till på samma sätt?

Lycka-Att hitta mervärden

Det skrivs hyllmeter av litteratur och publiceras mängder av aforismer om vikten av, och hur man finner lyckan! Här kommer lite mer....

Jag är absolut ingen expert på att berätta vad lyckan är för andra och ibland blir jag tveksam över vad lyckan är för mig, särskilt när jag får ett lyckokoncept serverat med en prislapp och ett tidsschema. 

Det går fort idag och det verkar som om just hastighet är något som ska skapa lyckan. Älskar man bilar, flyg eller båtar kan jag förstå känslan av farten som tjusning, men när det gäller livet och hastigheten där, blir jag mer tveksam. Vi ska snabbt göra karriär, vi ska snabbt skaffa oss alla attribut som påvisar framgång och gärna rusa från plats till plats eller för den delen också från förhållande till förhållande utan att för ens en liten stund våga stanna upp och möta oss själva, eller vår omgivning. Allt för att lyckan inte infinner sig direkt eller kanske inte håller samma höga halt kontinuerligt.

När jag ibland intar en betraktares plats i tillvaron, blir jag fundersam över vad det egentligen är som styr väldigt många av oss att hålla en så enorm fart att vi missar samtiden och möjligheten av att njuta av den. Visst styrs vi av åtaganden, både privata och arbetsmässiga, men däremellan då?

I helgen som gick var jag i Göteborg för ett jobb, en upplevelse i sig som gav material till en hel bok. Mycket fel var det på jobbokningen och väl på plats fungerade väldigt lite som det skulle. Efter en kväll där jag och min kollega spelat mer eller mindre för oss själva, ramlade det in en mängd rockers som varit på Metallica och vårt gig gick från ökenterapi till en riktigt lyckorus. Att vid frukosten dagen efter få höra att: "Metallica var jävla bra, men ni var fan bättre!", gjorde att den sunkiga känslan vi hade tidigt kvällen innan förbyttes till en mer harmonisk inställning till både jobb och plats.

Det är rätt ofta vi glömmer att både ge och våga ta emot beröm. Säga sådana ord som kan skapa en härlig känsla. Många gånger, kan jag säga av egen erfarenhet, har jag sprungit på för att hinna någonstans och därmed också missat båda dessa stora ingredienser i livet. Ibland har jag också avstått från att ge beröm, där jag varit orolig att berömmet ska missförstås. En otroligt dum anledning att inte ge beröm. Nu vågade jag ta emot berömmet och mina tunga ögonlock efter en inte alltför vilsam natt, blev pigga och alerta.

En naturlig följd av att vara klar med jobbet på en annan ort, är att ta sig hem igen. Att vara singel och bo själv är inte bara en nackdel, utan erbjuder också en möjlighet att styra dagen lite som man vill. Jag har blivit bättre på att fylla dessa resdagar med mervärden. Att våga ändra rutten och stanna till för att se och uppleva mer än bara vajervägar och stressade människor som passerar med fart.

Igår tog jag vägen förbi till Marstrand, en av mina oaser i livet. Att få gå runt på klipporna för att se och känna havet, är något som får mina livsandar att slå små volter. Jag är inte ensam om att gilla öpromenaden. Det var mycket människor ute och det är lite spännande att betrakta hur olika vi tar till oss den miljön vi vill uppleva. Många bär med sig mängder med utrustning för den korta promenaden och det mest intressanta är de som väljer att släpa med sig stora kylväskor på hjul bland klipporna, allt för att sedan fylla munnen med allehanda ätbara saker medan de slåss med måsarna om den plats de hittat. Andra har minimalt med utrustning och kläder med för den delen, för att hitta en liten enskild klippa att solbada på och själv doppar jag gärna fötterna i vattnet samtidigt som jag njuter av utsikten och solen. För mig är det ett mervärde som skapar en stor lycka i stunden och ett härligt lyckominne att ta fram när livet känns mer grått.

Att ha stannat upp gav mig möjlighet att hitta figurer i berget, Jaba the Hub, och träffa en hel del nya människor. Det fyllde på min bank av upplevelser som är så värdefull och enkel att ta med sig. 

För mig har mervärdet av att våga stanna till, skapat mer lycka än att försöka springa ifatt något obestämt, i en fart som är satt av någon annan. Det sköna med att våga stanna upp är att det inte spelar någon roll egentligen var jag är, för möten och betraktelser av min samtid kan jag få överallt. Allt handlar bara om att sänka farten emellanåt och både våga ta till sig och dela med sig av upplevelser. Det sägs också att den kortaste sträckan mellan två människor mäts i ett leende. Egentligen är det otroligt vad lite vi behöver dela med oss av för att skänka en bättre känsla och mervärde till vår omgivning och oss själva. Något som jag tror genererar mer lycka, än att försöka definiera någon att hata, något som annars verkar vara väldigt inne i dagens samhälle. 

Så ska jag ge mig på att dela av min erfarenhet och ge tips, så våga stanna upp och le mot din omgivning!

Bristen på identitet är en konsekvens av långvarig obalans

Balans är ett ord som gärna används för att beskriva ett idealt förhållande i livet, ekonomin, byggnation, ekologi, mm mm. Uppnår vi balans så kommer det mesta att lösa sig och vi alla kommer att må så mycket bättre. Frågan är bara hur uppnår vi balans och vad är det som definierar balans?

I mångt och mycket bor vi i ett av de mest extrema länderna i världen. Vissa extrema delar kan till det yttre verka otroligt bra, men samtidigt så kan de få oanade konsekvenser för samhället i stort. Idag när vi upplever extrem politisk polarisering och läser om verkningarna av det så gott som dagligen, så  är det kanske ide att fundera över hur det kommit sig att vi som hade det så bra, har hamnat i ett läge som är att betrakta som skillnaden mellan att stå med bred bas på jorden med god balans och att balansera på en knivsudd.

Själv tror jag att mycket av den extremism vi ser runt om oss i landet idag, härstammar från en vänsterdominarande politisk era som format oss under väldigt många år. Det är inte bara politiken i sig som format oss utan också den Bommersvikspräglade retoriken samt det alltför stora inflytandet från LO. Har tidigare bloggat om den Socialdemokratiska gränslösheten, som jag tror haft alldeles för stor inverkan på den identitetslöshet vi i mångt och mycket upplever idag.

Just gränslöshet i psykologisk mening, är en grund för obalans. Om en regering förespråkar gränslöshet, hur påverkar det individerna som bor i landet? Tyvärr så tror jag alltför många tappar sin identitet, den identitet som ska stärka människan i dess liv. Mycket som borde handla om att hitta sig själv och därifrån också ta de beslut och konsekvenser det får för det egna livet, rinner ut i sanden och blir till sorglig en anrättning som beskylls på andra. I det ideala socialistiska Sverige ska ingen sticka ut som enskild individ utan alla ska tillhöra vi-konceptet. Det vi, som bestäms av en politisk makt, men som troligen aldrig kommer att kunna anpassas till att skapa den balans i livet som 9 miljoner personer behöver.

Det land som var under uppbyggnad efter industrialismens intåg, var säkert i behov av den socialistiska tanken, för att under en period skapa en plattform för den den omvälvning som var att gå från självhushåll till specialisering.

När människan väl funnit sin nya roll och många känner att de vill utvecklas, vilket jag tror är en stor mänsklig drift och som gjort att vi inte befinner oss på stenåldern, behöver vi mer frihet och möjlighet till en egen identitet. Allt för att komma vidare. Det märkliga som hände i Sverige efter 60-talets gränslösa våg, var att man med alla ekonomiska system tog bort incitamentet för människor att påverka sin vardag genom att arbeta. Med den enormt märkliga Pomperipossaskatten nådde man en all time high, med 102% marginalskatt. Något som inte stimulerade till ökat arbetsmässigt engagemang. Samtidigt infördes via de fördelningspolitiska åtgärderna, ett antal bidrag som gjorde det möjligt att tjäna mer på att jobba mindre och i extremfallet inte alls. Något man idag tydligen försöker återskapa. Samtidigt klev LO in och ville ta bort ett stort antal enklare arbeten som de inte ansåg människovärdiga, vilket tog bort försörjning och identiteten för många som hade en naturlig plats i samhället. Socialdemokraterna tillsammans med V förde en häxjakt på företagare, framförallt de som inte S hade lierat sig med.
Konsekvensen blev att företag flyttade utomlands och många arbetstillfällen försvann, samt många människor identitet som kopplats till deras arbete, raderades ut.

Bortsett från den arbetsmässiga konsekvensen detta förde med sig, så skapade den röda delen av politiken en fast förankrad plattform för segregation, då man fritt gick ifrån vi-tänket, till att beskylla de som de såg som motståndare för allt möjligt. Framförallt för konsekvenserna av deras egna politik och ställningstagande. Man krävde att jobben skulle säkras, men gav samtidigt inte möjligheterna för det på en alltmer global marknad. Till detta hade det också dykt upp en alternativ karriärmöjlighet, att livnära sig på bidrag. Som på alla marknader blev det konkurrens även där, om vem som det var mest synd om och vem som behövde mest bidrag och minst arbete. Så det system som i grunden hade en tanke att skydda sina följare för det onda med konkurrens, skapade en konkurrenssituation i det system som var till för att hjälpa de som verkligen behövde hjälp. Det blev en tillflykt för väldigt många som av systemet lärt sig att det inte var någon idé att ta ansvar för sig själv genom arbete.

Balans, är ett ord som saknas i beskrivningen av den utvecklingen, precis som i mycket av de socialistiska tankegångarna. Det tokiga är att man säger sig vara för människan, men man är bara för människan som lever exakt i den för dagen givna och styrda samtiden. Har man drivet, kunskap, nyfikenhet och tänker lite utanför boxen och dessutom har en ambition att förverkliga en idé, så är man genast ett hot mot den etablerade socialistiska världen. Att ha en vilja till självförsörjning, blev fult.

Det blev också i princip omöjligt att ta en diskussion om detta haveri, då alla Bommersviksdrillade vänsterpolitiker snabbt använde det inlärda mönstret att hänga ett osmakligt epitet runt halsen på den som ifrågasatte. Diskriminerande, hjärtlös och egoist, var några av dessa benämningar. Ingen vill gå omkring med en sådan etikett. Så oavsett hur gärna och hur nödvändigt det hade varit att ta debatten uteblev den oftast och S/LO hade vunnit och befäst den obalans i samhället som de skapat. För är det något som skapar obalans och avundsjuka, så är det pengar.
Jag tror dock att det är lättare att dels skapa ett bättre förhållande till pengar om man får arbeta för dem, samt att förstå värdet av sin egna insats. Särskilt om bidragssystemen är uppbyggda så att de segregerar och tar bort det personliga incitamentet att ta hand om sig själv i största möjliga mån. Man bakade in begrepp som rättvisa och solidaritet, men fick en enorm egocentriskt bidragskonsumtion utan en tanke på hur alla system skulle finansieras. Man kunde säga det var lätt att vara socialist när man bara hade sig själv att tänka på. En stor baksida av detta är också att alltför många förändrade sin identitet till att bli den det var mest synd om och att rättvisan borde lyfta just dem, istället för att se möjligheterna till ett utvecklande liv.

Det hände också något mer.
Vi har i alla tider haft invandring. Människor som sökt sig runt om i världen och som försökt hitta sin plats i tillvaron, andra som blivit erbjudna jobb för att utveckla en näring men också de som tvingats fly för att överleva. Den moderna invandringen i Sverige började ta fart i början av 70-talet, då den gränslösa eran rådde. Vi skulle visa vårt stora hjärta och öppna vårt land för de som ville komma hit. Frågan är bara vilket land det var vi öppnade?
När ett politiskt system arbetar med alla medel för att avpersonifiera sina medborgare och radera ut deras identitet, hur såg då den Svenska folksjälen ut som mötte upp? Rätt luddig, skulle jag vilja säga. Det enda som verkade råda var en planlagd planlöshet, där vi inte gav en bild av vad Sverige var för ett land och vilka förväntningar de kunde ha på oss och vi på dem, för att utveckla Sverige tillsammans. Det finns givetvis i alla läger en misstänksamhet mot allt som är okänt, men med en bra tanke och arbete med integration, hade mycket kunnat lösas. Nu skapades det istället en ännu större konkurrerande syn om bidragssystemen.

Den Bommersvikspräglade politikern använde givetvis sina kunskaper och belade alla undrande debattörer med epitet rasist, om de så mycket som andades integration. Så istället för att skaffa en plan för omhändertagande/integration, så skapade man utrymme för extremism. Samtliga etablerade partier visste om villkoren för debatt med S, så det blev SD som valde att gå förbi och ta debatten. Helt plötsligt öppnades den dammlucka med uppburen frustration som ett obalanserat samhälle kan hysa och den taktik framför allt S haft för att tysta kritiker från att ta en nykter debatt. Vi har fått se en extremism som slagit rot och tagit över från de som borde kunnat balansera samhället på ett bra sätt. De har istället efter valet lagt sig platt och dragit en filt, märkt DÖ, över sig. Att detta skapat utrymme för lite halvvilsna individer både från höger och vänster som är villiga att damma på varandra med allehanda tillhyggen i ett försök att hitta sin identitet är riktigt olyckligt! Att det också står en handfallen regering som ser allmänt villrådig ut och ser på, gör inte utvecklingen bättre! Dessutom ställer jag mig verkligen tveksam till att införa det könlösa begreppet i en tid då vi behöver skapa identitet.

Det bildas extrema subkulturer till priset av att vi inte definierat vad Sverige står för. En utveckling som jag tycker är skrämmande. Det verkar fortfarande vara så att regeringen tror att allt löser sig bara vi utplånar oss själva och ljuger om siffrorna i statistiken, i jakten på att göra landet välkomnande och visande av hänsyn. Hänsyn är bra, men andra sidan av myntet är minst lika viktigt och stavas tolerans, något det sällan pratas om. Att tiga bort ett problem är lika inpräntat som att smutskasta, så det behövs modiga politiker i alla läger för att gå ut och öppet ta ställning och debattera öppet om villkor, krav och möjligheter.

Däremot pratas det mycket om kostnaderna och om vi har råd med invandringen. Många har gett sig in med räkneexempel där man ser på det med kronor och ören, istället för till priset av hur vårt planlösa samhälle förändrats. Stefan Löfven önskar sig titt som tätt tillbaka till en annan tid. Jag vet inte varför, men han kanske inte vill se konsekvensen av obalansen i vänsterorienteringen. Det är svårt att backa bandet för att göra om och göra rätt, men jag tror vi måste börja med att definiera Sverige genom att inte vara gränslösa och låta samtliga människor bli både myndiga, ta eget ansvar och få ha en egen identitet. Vi måste kunna ställa samma krav på de som sökt sig hit som på alla som bor här. Samtidigt måste vi ha ett mänskligt mottagande eller avvisande, som inte bryter ner människor. En människas attityd sägs vara något av det svåraste som finns att ändra på. Visst kan det ta tid att helt ändra den obalanserade värld vi fått till oss, men vägrar man ge nya incitament så kommer definitivt inget att hända.
Jag tror också att LO måste bort från sitt inflytande på S, om de någon gång ska kunna bli ett balanserat parti till för alla och slippa de bojor det innebär att vara ett ägt parti. Jag tror det skulle bli lika skevt om en golfklubb, fiskeförening eller massageinstitut skulle ha samma inverkan på regeringsmakten, som det blir med LO.