Bit inte i den hand som föder dig

Det finns massor med ordspråk och aforismer, som med sin enkelhet försöker förklara ett svårare begrepp och göra det synbart. Läste idag en krönika i Expressen av Leif GW om Grekland och hans syn på krisen där, ur ett känt sagoperspektiv, Kejsarens nya kläder. Där en bluff avslöjas av ett barn som inte använder de vuxnas filter när det tittar på tillvaron.
Jag har skrivit om det förr, om hur jag älskat att resa med min dotter ända sedan hon var väldigt liten och fått se världen genom hennes ögon. Det har gett mig nya perspektiv på tillvaron. Allt handlar bara om att våga kliva ner från sin egna vuxna piedestal och för en stund se att det finns helt andra vinklar att se tillvaron på. Många gånger helt naket och klart. Ibland kan ett naivistiskt sätt att se tillvaron på vara väldigt befriande och det kan många gånger ställa den vedertagna synen på densamma, helt på huvudet.

Jag har arbetat med rätt mycket olika saker genom åren något som gett mig en inblick i villkoren för verksamheter. Igår kom jag hem från en vistelse på västkusten och hade med mig en inblick i hur det kan vara att ha de bästa förutsättningarna, men av troliga interna skäl, inte riktigt kunna ta vara på den potential som stället hade. Det är riktigt tråkigt att se och jag kan inte låta bli att engagera mig en smula när jag ser uppenbara brister som med enkelhet kan redas ut. Det är lite av det som ordspråket handlar om, att inte bita i den hand som föder en. Att kunna ta hand om och nyttja den potential man har och våga utveckla den.

Om jag relaterar just till den senaste vistelsen så kan jag som vuxen förstå det organisatoriska i att de propsar på att man måste checka ut innan ett visst klockslag och propsar stenhårt på det innan man ens checkat in. Men tittar jag med ett barns ögon så kan man fråga sig om de inte vill att jag ska ha kul och trivas där medan jag är på plats?

Passar man på att zooma ut lite runt detta så inser man också skillnaderna i villkor och potential vi har i de olika landsändarna i Sverige. Själv har jag förmånen att ha ett jobb som för mig runt i landet och jag har fått uppleva mycket på många olika platser. Jag älskar verkligen västkusten och vill gärna komma tillbaka dit varje år! Havet, klipporna och att få se horisonten gör mig gott.

Men det är också mycket annat som gör mig gott och det är att se allt liv som den svenska sommaren för med sig. På vissa platser kliver man ur huse, för att njuta av den svenska sommaren och allt vad den kan erbjuda. Det verkar som om väldigt många trivs allra bäst när de får bete sig "osvenskt" och vara uppsluppna, spontana och delaktiga.
Vissa ställen har förstått vikten av detta och nyttjat potentialen av vad sommaren, eller kanske för att vara på den säkra sidan, säga årstiden har att erbjuda. Man förstår att tillströmmande människor för med sig en utvecklings- och försörjningsmöjlighet. Att sätta käppar i hjulet eller visa intolerans mot detta, skulle vara att i det närmaste ta död på en stor inkomstkälla, massor med arbetstillfällen och socialt spirande öppenhet.

Men just synen på detta skiljer sig väldigt mycket från landsända till landsända, eller kanske mer ort från, eller kanske ännu mer från lokalt styre till lokalt styre. Det pratas mycket om turistnäringen i Sverige och hur den skall utvecklas. Man gör försök att marknadsföra Sverige utomlands, vilket är bra givetvis. Frågan är bara vad man vill marknadsföra, då mycket av det vi själva gillar är det som är "osvenskt". En annan fråga är hur vi bemöter den inhemska turismen och de som av olika anledningar, turistar i sin egna stad.

Jag har i många år varit väldigt kritisk till hur man här i min hemstad Västerås oftare begränsar möjligheterna för de etablissemang som kontinuerligt vill satsa på på turism av olika slag och erbjuda en mångfald av aktiviteter. Här verkar den lokala ordningsstadgan hellre förespråka begränsningar. Inte som i andra delar av landet som låter bygden leva upp under den korta tid som svenska sommaren infinner sig, innan vi alla mer eller mindre går i ide över vintern.

Har man en ambition och menar allvar med turism, så måste man våga släppa lite på tyglarna och förstå att det alla talar om som "osvenskt" kanske precis är det svenskaste som finns. Ett uppdämt behov av avslappning och livslust! Kan det också skapa arbetstillfällen och skatteintäkter så är det av godo till hela landet. Jag vet inte om man kan beskylla en myndighet för att sätta sig på tvären, för det är väl ändå människorna som arbetar där som fattar besluten. Besluten som begränsar möjligheterna till finansiering av den position  de sitter på. Det finns givetvis lagar som måste uppfyllas, men när reglerna blir obegripliga och mer handlar om något konstigt rättvisepatos, där ingen ska få ha roligare än någon annan, kapas trovärdigheten. Dessutom faller mycket bra initiativ och skatteintäkter bort. Skatteintäkter som finansierar de myndighetsperson som som just står för de begränsande åtgärderna. Det är väl att bita i den hand som föder en!

Liv föder liv! Jag tror på det! Jag tror människor vill leva och turista bland människor och känna livet omkring dem i staden. Jag tror turistutvecklingen i en sovstad är begränsad. Vi behöver inte alltid vara så präktigt vuxna utan låt Västerås bli så där riktigt livligt Svenskt "osvenskt" och låt inspirationen och kreativiteten flöda. Lär lite av orter runt om oss i detta avlånga land. Det finns gott om idéer som kan röna bättre framgång än att bli stoppade i kanslirums damm. När man pratar med människor som berättar om sina drömmar och planer men samtidigt inte vågar satsa eller ens söka tillstånd för dem eftersom det känner en hopplöshet på förhand, så är det inte en bra miljö att varken utvecklas eller turista i.

Ett dygn i Varberg... Denna dagen ett liv, som farbror Melker skulle sagt!

Det är spännande att resa! jag älskar verkligen resandet och möjligheten att se nya kulturer och möta nya människor. Man behöver inte alltid resa särskilt långt för att få en upplevelse och mycket kan hända bara man beger sig ner i källaren där man bor...

Men idag är jag i Varberg! Kom hit igår och ska stanna till lördag. Lite kul kvällsjobb och en del ledighet väntar på mig! Varbeg kan man ju tycka, är lite väl svenskt för att bjuda på språkförbistringar, särskilt som den halländska dialekten inte är särskilt utbredd bland personalen på hotellet jag blivit inkvarterad på. Rikssvenska är det som gäller.

Men trots att vi pratar samma språk och använder helt normala ord och uttryck som "öppettider", "säg bara till om du behöver något",  "jag finns här för dig" och "jag fixar det", så verkar dessa uttryck inte ha samma innebörd här som hemma!

Jag märkte redan vid incheckningen igår att inte allt var som jag trodde. Min entré på hotellet var strax efter 18 och lillkillen i receptionen bad mig vänta. Jag väntade och han verkade inte särskilt stressad över något, inte förens en äldre kvinna kom sättande i korridoren. Då fick han något ändrad färg i ansiktet och försvann genom en skjutdörr som gled igen med en sällan skådad kraft. Kvinnans ringande på diskklockan väckte säker en och annan från sanatoriets kyrkogård runt hörnet. Det tog inte särskilt lång tid innan en grånad man med bekymrad blick tittade ut genom skjutdörren och samtidigt som han bemötte ringaren av reception, så kunde man ana den lätt vaxade frisyren på lillkillen som nu försökte köra osynlighetstricket och helt obemärkt dyka upp framför mig.

Lillkillen visade sitt bredaste leende och frågade vad jag ville, "jag finns här för dig!"
Incheckning sa jag, det ska finnas ett rum reserverat för mig, Jag heter.... Hann inte säga mer innan Lillkillen avbröt mig med: "Du måste checka ut innan 11!"
"Jo det vet jag", sa jag men nu vill jag checka in.
Jag vet inte vad som hade hänt innan jag kom dit, men mitt i diskussionen mellan ringaren och gråben så visar det sig att osynlighetstricket inte hade fungerat och en ilsken stämma tillsammans med en generalspekning deklarerade: "Det var han!" och visade på lillkillen.

Nu kokade stämningen runt disken och jag frågade om jag bara kunde få ett parkeringskort, så jag kunde parkera bilen innan vi fortsatte incheckningen. Gråben fixade kortet i en handvändning och medan jag vände ut mot bilen kunde jag hä
öra lillkillens stämma igen: "Du måste checka ut innan 11!"
Nu var det drygt två och ett halvt dygn tills dess så jag kände mig inte särskilt jäktad över det.
Väl inne igen hade dispyten lagt sig och jag kunde kvittera ut tre nycklar till ett enkelrum. Frågade aldrig, utan bara konstaterade.

Det finns ett Spa på hotellet! Idag när det regnade som värst, tänkte jag dra nytta av faciliteterna och bada lite varma bad. Drog mig mot repan igen och möttes åter av lillkillen. Hans första fråga var: "Skaru checka ut?"
"Nej, jag blir kvar till lördag, men jag tänkte besöka ert Spa!"
"Det kostar 650 spänn och så lägger du handduken och badrocken i tvätten när du går ut!"
650 kronor för ett bad tyckte jag lät dyrt och frågade hur länge badpasset räcker?
"Vaddå räcker? Vi har öppet till 23 och när du är klar lägger du handduken och badrocken i tvätten!"
En trevlig Spa-terapeut hörde vår samtal och flikade in att avgiften för Spa räckte ett dygn. Hon förklarade att det ingick ett kit, med tofflor, badrock, handduk, skåp och necessär.
"Jag fixar det åt dig!" sa lillkillen och försvann in i troligen något som var ett mausoleum, för han kom inte tillbaka.
Efter en stund och viss förvirring där de ville ha betalt en gång till för Spa, så fick jag mit kit och kunde bege mig till poolen.

Det var rätt mycket mänskor som hade kommit på samma idé som jag och flera barnfamiljer fanns där med tillhörande vattenlekar och sjunkbomber. En i personalen sa att de kunde vara bra att komma lite senare, för då har barnfamiljerna gått. De hade ändå öppet till 23, så vid 20 tiden kunde jag räkna med att i princip vara själv i hela anläggningen. Knatade dit strax för 20 och upptäckte att alla delar var stängda. Fick reda på att specialavdelningen med olika tempererade bassängen och bubbelbad alltid stänger 19 och saltvattenspoolen, var extra stängd. Ett nytt uttryck för mig, som tydligen betyder att ingen personal finns så då stänger vi fast vi sagt att vi har öppet till 23.

Med tanke på mitt väldigt lilla utnyttjande av Spa, frågade jag om det kunde förlängas mer än dygnet som ingick, eftersom jag blivit hänvisad en tid då det var extra stängt.
Så brukar det aldrig göra, så det kunde de inte bistå med idag.
Efter en segdragen diskussion gav jag mig och insåg att ett femminutersdopp i bassängen kostade 650 pengar.  Började bli hungrig och gick för att byta om till middagen. Som blev en historia i sig.
När jag passerade repan på väg mot restaurangen ropade de efter mig: "Säg till om du behöver något!"

Tålamod: Ge mig tålamod!

Kommunens kulturella kullerbytta knäcker konsten

Jag älskar sommaren!

Det finns så mycket som tilltalar med sommaren; värme, sol, ljusa kvällar, uppsluppenheten och möjligheten till lättillgängliga aktiviteter. Det är så mycket som lever upp som under större delen av året legat i en påtvingad dvala, men som under sommartid lockar människor att krypa ur sin skyddande vinterskrud för att uppleva och delta i olika kulturarrangemang. Man kan verkligen känna vilket uppdämt behov av vilja till gemenskap det är som släpps löst under fina sommardagar. En drivkraft som jag tror är viktig att ta vara på.

Läste för en tid sedan en utredning som påtalade vikten av kulturen i samhället. Utvecklande både för grupp och individ. Ett bra kulturliv bidrar till en bra kommunikation och livsmiljö, något som inte är helt oviktigt för hälsan. Det intressanta med det är att till och med vissa myndigheter har tagit till sig detta och från några år tillbaka är t.ex körsång avdragsgillt som friskvård. Ett mycket bra initiativ som säker går att utveckla.
Just sjungandets positiva hälsopåverkan skrivs det om varje vecka nu för tiden så nu hoppas jag att vårt trendkänsliga Sverige anammar det och att vi i slutet av sommaren möts av allsång och balladbrum, vart än vi går. Det vore något för stadens kontor för Miljö&Hälsa att ta tag i och driva framåt, eftersom det handlar just om Miljö&Hälsa.

Det pratas mycket om centrumdöden. Här skulle Miljö&Hälsa säkert kunna bidra med stimulans för ett ökat kulturutbud, som skulle få centrum att livas upp extra mycket under sommarhalvåret. Tyvärr så verkar det inte som om nämnda avdelning arbetar i den positiva stimulerande änden av verkligheten, utan är den som ska se till att begränsa möjligheterna för de som vill satsa på kulturevent av olika slag. På så sätt minskar man inte bara utbudet av kultur i sig, utan man tar även bort ett antal arbetstillfällen för en bransch som redan har svårt att få ekonomisk bärighet.

Resultatet blir en allt mera undanskymd plats för kulturen, samt en stor segregering i kulturarbetares möjligheter samt de kultursökande att hitta just det den typ av kultur de vill bli stimulerade av. Den offentligt drivna kultureliten gynnas i förhållande till den privatfinansierade både i omsorg och finansiering. Den grupp som redan är hårt pressad och skulle må bra av ett införande av KUT-avdrag begränsas ytterligare av inte allt för sällan helt obegripliga regler och tillståndskrav.

Det är tragiskt att höra vilka villkor som ges för de som vill bjuda på kulturevent, ställs inför. Sommartid verkar dessa också eskalera i sin obegriplighet. Hänsyn skall tas, men tolerans inte ges. Vill man ge sitt ställe en prägel och kontinuitet under sommartid, är det allt annat än lätt, då begränsningar är det Miljö&Hälsa kan erbjuda.

När vi nu känner till de hälsobringade delarna och de kommunikativa fördelarna med ett rikt kulturliv, anser jag att Miljö&Hälsa, borde bli mer anpassade till verkligheten och arbeta för ett öppnare samhälle genom att vara mer stimulerande. Tänk vad spännande det skulle vara av att varje dag mötas av ett kulturellt levande centrum, istället för en steril jantelagsorienterad stadskärna som får ha lagom kul, lagom sällan och på ett otroligt lagom sätt.

Vågar vi släppa lite på ramarna så får vi säkert bättre kommunikation, större hälsa, ökad handel och fler arbeten. Själv tror jag det skulle vara bra och jag skulle älska sommaren ännu mer!

Almedalen har fått pyspunka.

Den annars så tomgångsunkna debatt som råder i politiken, ska nu få nytt bränsle under de dagar i Almedalen som brukar kallas politikerveckan. Normalt följer jag med rätt noggrant, men i år har jag inte haft möjlighet att se allt, men lite har jag tagit till mig. Rätt imponerad är jag av tillslutningen till tillställningen, som jag inte ens törs tänka på hur mycket den omsätter i pengar, eller hur viktig den är för Visby med omnejd, som säkert skulle kunna ta semester under 45 veckor om året  då årsomsättningen garanteras av detta event.

Lite spännande saker har dock sett dagens ljus och jag tänkte börja med de som inte är där. Befolkningen i Sverige. De flesta av oss är inte på plats, några följer lite halvhjärtat med i en del debatter men otroligt många tycker det bara är skönt att alla politiker är samlade på en väldigt begränsad yta, rätt långt bort hemifrån. Lyfter man på en solhatt så är det inte politik som exekveras i värmen och har man en politisk tanke så låter man den stanna vid någon form av ideologi som inte stämmer med den realpolitik som råder hos landets representanter. Man kan på sin höjd jamsa några floskler vars bästföredatum passerat med mer än ett halvsekel, innan man försvinner i tankarna om solojla, mjukglass och sommarlättja.

Malena Ernman som brukar uttala sig politiskt tog en kortare rubriksdebatt med Jimmy Åkesson, som förklarade att det var bättre att Malena sjöng och att han skötte politiken. Lite spännande eftersom SD sägs ha en del rötter i NYD, som startades mycket på grund av att två "vanliga" människor tröttnat på att politiker ville ha monopol på politiska idéer, istället för att se till vad människan och landet behövde. Engagerade människor.
Jag tror det är rätt vanligt hos politiker att just den åsikten finns, "Välj mig så blir allt bra och du behöver inte tänka själv"! Man vill nog helst sitta så skyddad och trygg mot landets idealister som möjligt och inte behöva konfronteras med invånare med politiska krav och intressen. När jag besökte Riksdagen förra året så berättade en ung S-kvinna hur bra det var att vara rookie i just Riksdagen, eftersom hon bodde i byggnaden och det fanns alla upptänkliga faciliteter där så hon behövde inte gå ut på gatan och riskera att möta någon vanlig människa. Själv var jag inte särskilt imponerad av den attityden. Men attityden får fäste när vi som medborgare låter politikerna främja sig ifrån oss genom att vi inte visar större engagemang.

 Annars klev Jonas Sjöstedt in med sin vanliga stämma och upprepade vad han tidigare sagt om privata initiativ i välfärden. Precis lika opåläst och verklighetsfrånvänd som vanligt. Hans påståenden pekar om möjligt ännu mer på behovet av privata alternativ till den politikerstyrning han förordar. När han i sin iver med obekräftade uppgifter väljer att att svartmåla en hel bransch, så påvisar han samtidigt hur svårt det är för människor som viljat utveckla välfärden utifrån de tjänster de haft inom den offentliga verksamheten att få gehör för innovation och idéer. Den jantelag han vill styra med har gjort att enda sättet för driftiga välfärdsanställda att förverkliga sina innovationer är att bli egna företagare. Det sätt Jonas agerar på rymmer en otäck bild av ett styressätt där människor med kunskap och idéer på alla vis ska stoppas istället för att låta samhället utvecklas i sin samtid av engagerade individer. Med ens så misstänkliggör han i princip alla som arbetar inom välfärden, om de har en idé de vill förverkliga. Det är så man stoppar en utveckling. Att Jonas visar i det närmaste ett förakt mot människor som är engagerade i sin samtid, för honom betydligt närmare Jimmy än vad han själv vill ge sken av.

 Stefan Löfven verkar vara en kille som bär runt på obegränsat med luft. Jag vet inte vad han tänker göra med den eller om han bara försöker försäkra sig själv om; att om man bara har luft så kan allt flyga. Själv har jag svårt att se någon av hans idéer som särskilt flygvärdiga. Myndigheten som han nu ska skapa för upphandling, låter som ännu ett luftslott där jobb ska skapas av nya innovationer. Som ett exempel gav han ett sätt att borra ner vattenledningar istället för att gräva. Det skulle spara massor med pengar och ge nya jobb. Att det ger andra jobb än idag är nog sant, men det blir knappast fler jobb med arbetsbesparande metoder. Det är märkligt att man säljer in den idén som jobbskapande i en tid då jobb börjar bli en bristvara.

Det skulle vara intressant att höra hur Stefan som ständigt drömmer sig tillbaka till en tid då "allt var som förr", och har för avsikt att återskapa det, med vilken metod och till vilket pris han ska göra det? Är det månne med all luft han andats in  och har svårt att göra av med under tiden han pratar? Göteborg som varit ett starkt S/LO fäste med mycket korruption, har lidit rätt hårt av just S/LO framgångar och blivit av med hela sin varvsindustri. Det skulle vara intressant att höra om det är den som Stefan vill återskapa, eller vilken industri han åsyftar i sina planer och bakåtsträvanden. Det är lite lustigt, men just S och V verkar ha väldigt svårt att svara på frågor man ställer till dem i just dessa hänseenden.

Å andra sidan så verkar oppositionen njuta av någon form av timeout. Man är överens med regeringen att sitta still i båten och hellre se den sjunka än ta ansvar och laga den eller ro den i hamn. Den enda som verkar båtintresserad är Åsa Romson som använder förbjuden färg till sin båt. Nu har röster från journalister och andra sympatisörer höjts för att komma till undsättning för henne. Man vill gärna jämföra med SD som har politiker som vill slåss med järnrör. Visst är det så, även om det inte är oväntat med tanke på en del av deras medlemmars bakgrund. Men i Åsas fall handlar det om tilltro till hennes ideologi, när hon med berått mod använder miljöfarliga produkter till sin fritid, när hon är rabiat motståndare till allt som påverkar miljön. MP gör också ett större anspråk på sig själva att vara seriösa, än deras bedömning av SD. Det skapar i sig, en trängre gloria.

Att SD vuxit sig så stora kan man nog härleda till S och flera av deras representanter som under många år använde retoriken att kalla alla som ville diskutera invandring och integration, för rasister. Ingen vill bli kallad det om man har en seriös fråga i ett politiskt ärende. Men det var ett sätt att hålla frågan borta från dagordningen, som kunde påvisa att man inte hade någon plan.
Själv arbetade jag under en lång period med rehabilitering. Alla som arbetat med detta vet hur svårt det är att rehabilitera en person som inte vill bli rehabiliterad och komma tillbaka till det arbete den kommit ifrån och inte vill ha. Det kan gå åt otroliga resurser på något som egentligen borde kunna ordnas med andra arbetsmarknadslagar. Oftast fick man till en lösning så småningom efter en massa resursslöseri.
När vi sedan fick in grupper med människor från kulturer som föraktade vårt samhälle och skulle rehabilitera dessa in i vårt samhälle, fanns det ingen egentlig väg att gå. Att försöka med rehabilitering i ärenden som skulle varit integration, blev helt fel. Det slukade massor av resurser och när man försökte ta en diskussion med ansvariga politiker, så var man rasist. Om det är att vara rasist bara för att påpeka ett eskalerande problem, så undrar jag vad det kallas att lägga locket på och vägra se problemet i sig, defaitism? Här hade en plan för integration varit den lösning som burit frukt.

Det Sverige jag lärt känna under mina år på jorden är ett väldigt fegt och segregerat samhälle, med en rätt sunkig syn på människan och dess möjligheter. Vi klarade oss igenom en lågkonjunktur tack vare en ansvarstagande regering, som gjorde mycket rätt. Allt blev inte perfekt och ibland funderar jag på varför människor är så negativt inställda till att vi klarat oss och inte sitter i samma sits som Grekland, något som varit fullt möjligt med tanke på hur vi hade det runt 2005-2006.

Ibland tror jag att vi lider av att inte varit indragen i en nationell konflikt som gjort oss stolta för vårt land. Något att stå upp och kämpa för. Vi har under ett halvt sekel styrts av en grupp som hyllat jantelagen i alla dess former och sett till att människor som med engagemang vågar ta risker för sig själv och landet manövreras ut, så länge det inte gäller någon sportmedalj. Vi ska inte synas eller höras utan behandlas som luft. Undrar just om det är den luften som Stefan bär omkring på..?

Jag tror att Sverige behöver ett nyval, ett stort engagemang och ett ledarskap likt det som U-21 har, som visar att vi tror på och respekterar varandra. Därifrån kan vi bygga en bättre framtid, än den dåtid som ska återskapas med sittande regering. Allt med politikerveckan känns rätt tunt och idéfattigt, ungefär som en kollektiv pyspunka. Det hade varit spännande om de börjat med att utvärdera föra årets löften och åtgärder, för att därifrån berätta om sina idéer och strategier.

En fråga till alla ungdomar utan jobb: Har Stefan ringt och väckt er med ett jobberbjudande?

Inte särskilt innovativt att skjuta demokratin i foten.

Läste i SVD idag att Stefan Löfvens Innovationsråd, nu ska se dagens ljus. Med tanke på all svekdebatt som pågått under de senaste veckorna, så är det väl för väl att någon av hans idéer blir realiserad. En pappersprodukt som säkert kommer generera en del gratisluncher av finare kvalitet för deltagande personer. Rådet ska inte ha något som helst operativt ansvar eller krav på prestation, utan ska tydligen bara vara ett bollplank för regeringens några få ministrar att få höra vad storföretagen har för syn på att växa i framtiden.

Sin vana trogen vill S vända sig mot de stora företagen som de matat med bidrag och subventioner under decennier. Den enda motprestation som näringslivets representanter behöver ta hänsyn till, är att inte debattera skatter och arbetsrätt. De frågorna som är av betydande vikt för nyföretagande och småföretagsamhet och deras möjligheter att växa. Så Stefans höga tal inför valet att det skulle bli bättre för alla, känns även där avlägset. Kanske blir det så att hans egentliga enda punkt han infriar och som då i sig inte blir ett svek, innebär bekräftelsen på det svek hans regering kontinuerligt drar över Sverige.

Inte är det på något sätt så att Stefan ser till ett högre mål med sin politik och något som får landet att blomstra. I väldigt många av hans och den övriga regeringens uttalanden, kan man stark fundera på var empatin och lojaliteten mot människan i sig? Man kan också starkt ifrågasätta sundheten i att ett regeringsparti är så starkt knutet till en organisation, att den mer eller mindre sätter agendan för dess politik. Ser man bara bilden i tidningen Arbetet, så får man en stark känsla av en marionettregering som lyder under LO's piska. Korrupt skulle säkert de flesta länder se det som, men i Sverige sker det helt öppet och av tradition.

Har försökt följa S-kongress och därmed också försökt förstå vad de vill med Sverige och med oss som bor i landet. Jag har inte blivit särskilt mycket klokare på vad de är ute efter, mer än att detaljstyra vår vardag och begränsa vår möjligheter till att ta initiativ och växa som människor. Så där verkar det inte finnas mycket nytt att komma med. Hellre rasera och domdera, än att inspirera och delegera. Ett ypperligt sätt att begränsa människans drivkraft att vilja framåt. Drar mig till minnes den debatt som återkommit under åren där S propagerat för att inte ha elit-skolor. Jag har aldrig riktigt förstått vad risken är med att låta människor utvecklas efter de förmågor de har. Men det ligger kanske helt i deras linje att hålla tillbaka de som vill till förmån för sin egna elit. Den elit som nu ska styra våra val och vardag. Det kanske är ett politiskt bra sätt att slippa jämförelse eller självrannsakan, men knappast ett främjande förhållningssätt till samtiden och den nyktra debatten. På samma sätt har andra viktiga politiska frågor belagt med tabu internt och inte alls diskuterats, ungefär som man nu gör med Innovationsrådet.

S verkar ha backat in i sitt ursprung där oliktänkande inte göra sig besvär. Man tar bort det sunda i att debattera olika lösningar och hålla för omöjligt att en enskild människa kan tänka och välja självständigt i sitt eget liv. Till det vill man återigen höja skattetrycket. En kortsiktigt åtgärd som skall användas som långsiktig lösning, med redan känd historisk åverkan på arbetsskapande och uppbyggnad. Inte särskilt innovativt gjort av någon som ska leda ett Innovationsråd som skall leda till mer arbeten och utveckling, att börja med att skjuta själva demokratin i foten och sedan försöka plåstra med arbetsfientliga åtgärder.

Jag ställer mig oerhört tveksam till att vår regering kommer att lyckas med sitt uppdrag att styra Sverige till en bra position i världen. Att endast få till ett Innovationsråd som inte får diskutera de findamentala delarna i vad som begränsar utvecklingen och arbetstillfällen, verkar rätt tafatt. Ser mer ut som en drift hos en groupiebenägen tonåring, att få vara nära sina idoler. Att uttryckligen vilja backa tillbaka till ett system som grundlade en kris, istället för att se till vilka åtgärder som löste krisen i sig, är inte heller särskilt innovativt. Det är just innovationer vi behöver och vem vet var det kommer ifrån och vem som skapar dessa?

Nu har Stefan i alla fall instiftat sitt Innovationsråd och satt sig själv på högsta posten. Med det vill han väl skicka någon signal till oss medborgare i Sverige. Vad kan det vara förutom att han vet bäst om vad som ska ges möjlighet att utvecklas?  En kompetens som jag inte vet var den kommer ifrån eller hur den bedöms? Vet storföretagen vilka innovationer som dyker upp utanför deras sfär? Vem ska hjälpa alla småföretag om styrningen av riskkapital skall centraliseras?
Det känns som om Stefan satt sig på en alldeles särskilt hög piedestal, som skapar oerhört mycket mer frågeställningar om honom, hans kompetens och politiska styressätt. En väg jag inte sätter särskilt hög tilltro till, för ett bättre Sverige för alla.

Finns det gränser för gränslöshet?

Vissa idéer är bra och föder i sig tankar och nya idéer som skapar utveckling och välstånd. Ser vi bara till den människa som kom på att man kunde rulla tyngre saker över stockar när de skulle förflyttas, så förstår man snart utvecklingen mot hjul och vad det inneburit för stora delar av vår värld.

Idag är världen mer komplex än då Hedenhös skapade sin lokala rullbana. Det är en enorm utveckling som skett. Även om vi inte ska förringa de tidiga människornas arbete som är grunden till att vi lever idag, måste vi  i alla fall se att mycket av deras sätt att leva inte fungerar i det moderna samhälle som sprungit ur deras umbäranden. Med det vill jag säga att det kan vara dags att släppa vissa historiska vanor och tankar för att våga kliva in i åtminstone samtiden, men också våga blicka mot framtiden.

Tittar vi på hur världen ser ut idag så lägger vi snart märke till att människan har valt väldigt olika vägar för sin utveckling. Det som kanske är mest anmärkningsvärt är människans förmåga att anpassa sig efter de förutsättningar som råder på just den plats de valt att slå sig ner. Därmed har det skapats en mängd olika miljöer för oss människor att leva och verka i. Via vår nyfikenhet har vägar öppnats mot varandra. Det skapade behov av att få ta del av varandras utveckling, innovationer, produkter och miljöer ligger till grund för den handel, som mycket av världen bygger på idag. Jag tror att mycket av vår totala utveckling  grundar sig i de olikheter vi besitter både som människor och de förutsättningar vi lever under.

Idag är jag minst sagt orolig över det land jag bor i och de förutsättningar som råder här. Efter att ha upplevt ett uppsving för landet under åtta år så leds vi nu av en regering som till största delen tittar bakåt istället för framåt. Som jag ser det så vill de ha mer av avveckling än utveckling. Mycket för att man verkar ha fastnat i en tid och idé som är hopplöst förbi, men som man ändå vill återskapa.

Man marknadsför sig med en gammal profil ur deras förflutna, Olof Palme. Mannen som kan sägas vara en ikon över den tiden.

Sommaren 1987 hade jag förmånen att höra ett tal av Olof Palmes gamle vapendragare Sten Andersson, på Vrigstads marknad. Mitt bland kor och grisar på en marknad i Emil i Lönneberga-stil, pratade Sten om att det var han och Palme som uppfunnit det som då hette EG som senare blev EU. De hade på sextiotalet suttit på ett café i Berlin och fått insikten att alla gränser måste bort. Det enda sättet att bli av med mänskliga konflikter som lämnat sådana spår som sextiotalets Beriln kunde uppvisa, kunde bara botas med gränslöshet. Platsen för talet kunde inte vara mer talande för utsatt tankarna var, från den samtid de presenterades i.

Stens kläd- och kanske framförallt skoval gav en hint om hans brist av anpassning till den miljö han skulle uppträda i. Jag var rätt säker på att han inte hade rätt preferenser till den omgivning han skulle besöka den dagen. Jag tror inte heller att han kände sig särskilt bekväm i tanken på att flytta denna marknad till Stortorget i Stockholm. För där hade denna marknad känts rätt malplacerad. 

Gränslöshet är inget bra klingande begrepp. Det är inte helt ovanligt att samma människa som beskriver nyttan med gränslöshet, också beskriver att det måste finnas gränser för gränslösheten..

När jag betraktade Stens framträdande, så slog mig tanken att han troligen inte märkt att vägen mellan Regeringskansliet och Vrigstad passerat över ett antal gränser, bara inom Sverige. Han pratade till människor som vissa hade full förståelse för hur Berlin på 60-talet måste sett ut, för att inte tala om 40-talet. Andra visste säkert inte ens var Berlin låg och hade aldrig behövt fundera över den värdsliga konflikt 40 år tidigare och som i sitt eftermäle skapat den Järnridå i Europa som Sten haft som utsikt från sitt fik. Jag förstod hans vilja att riva den muren, precis som de mänskliga murar som orsakar konflikter.

Tyvärr tror jag att herrar Andersson och Palme, satte för stor tilltro till att deras politiska idé om gränslöshet skulle lösa de mänskliga konflikter som genomsyrat vår historia och samtid. Att den låter fantastisk håller jag med om, att det bara finns "vi". Vad den innebär för människan är jag mer tveksam till. Vad skulle det innebär den för de enormt röda norra delarna av Sverige som vill ha en gräns mot det röda södra Sverige t.ex? Ska de tillhöra "vi" i Norrland eller "vi" i Stockholm?

För samtidigt som man säger sig vilja riva alla gränser, så sätter man upp andra gränser istället. Vad händer då med möjligheten att utvecklas både som grupp i specifik omgivning, men också som individ? Idag när i stort sett alla preferenser för styrande politiker ligger i Stockholm, så funderar i alla fall jag vad vilka som ingår i "vi", vilka förutsättningar man ska leva under för att tillhöra "vi", och vem som bestämmer vad "vi" står för och har för behov. Själv blev jag på 80-talet utesluten ur LO för att jag ifrågasatte tvångsanslutningen till S. Så jag tillhör troligen inte det "vi" som åsyftas inom S.

Ser man till det demokratiska val vi hade i höstas, så bestämmer tydligen inte uppdragsgivarna, utan politikerna själva vilka gränser som skall sättas upp. Här har Anderssons/Palmes efterträdare tagit fram murarsleven och svetsverktygen för att bygga den mur mot framtiden som de inte har mognad att handla- eller handskas med. Man börjar nu agera tvärt emot vad deras ikon som de marknadsför sig med, ville. På så sätt skapar man troligen också de förutsättningar som rådde under förkrigstidens Europa och som man säger sig vilja förhindra med sitt politiska koncept. Lite knepigt eftersom det är de själva som till största delen tvingat fram läget. 

Det märkliga i detta är att just handel och kommunikation brukar vara det bästa för att riva murar. Till det kommer också acceptans. Att acceptera varandras olika förutsättningar och åsikter för att nå ett utbyte, är bättre än att gräva skyttegravar. Kanske borde Stefan Löfven och hans anhang i regering, samt alla politiker sittande i riksdagen, förlägga ett besök bland de krigsmonument som lämnats till eftervärlden som ett bevis på just bristande acceptans och brist på utbyte. De har lämnats där av de som förstod innebörden av mänskliga murar.

Det är aldrig lyckat att skapa ett system som endast gynnar medlemmar av ett parti, eller som i korrupta Sverige, en fackförening. Har man en större mening med sitt "vi" så borde det i ett modernt samhälle innebära storsinthet mot varandras utveckling och nyfiket på att mötas. Något som mer skulle rimma mot Stefans valmanifest, att skapa ett Sverige för alla. Annars kommer det att låta som ett Sverige bara anpassat till honom. Själv undrar jag om han med det vill att Ingeborgs bageri i Linköping skall finnas och utvecklas, eller om Stefans finansiär ska kunna sätta bolaget i konkurs. Samma finansiär som har sin dröm-/fantasivärld att gå till varje morgon, en värld som de flesta småföretagare inte får ta del av. Det verkar vara viktigare att ta död på någons dröm och möjlighet att skapa arbete till förmån för att visa att "vi" har rätt. Samma rätt som verkligen begränsar människans drivkraft att stå på egna ben. Jag tror att det är precis beteckningen "vi" som gjort att många folkmord begåtts, på grund av att man inte kan hantera oliktänkande eller andras framgång. Gränslösheten i detta fall verkar inte vara av den inbjudande sorten utan mer av den maktutövande varianten. 

Fortsätter Stefan på den inslagna vägen bakåt, kan det finnas stor risk att "vi" inte stannar i hans drömsamhälle som för länge sedan passerats, utan fortsätter ännu längre bak i tiden. En tid då demokratisk ordning krävde ett samhälle grävande skyttegravar och murar, mot länder, grannar och familj. Själv tror jag det är viktigt med gränser, men viljan att se över dessa och nyfiket ta del av varandras innovationer, produkter och idéer, kan vara det som för samhället framåt, istället för bakåt. Vi behöver mer av stimulans än begränsningar och en vilja att bjuda varandra över gränserna för att utvecklingen ska gå framåt. Annars blir önskan och övertygelsen i att gilla olika, bara ett krav på andra att ge upp sin personlighet och sina förutsättningar, för att ansluta sig till den gråa massan "vi". En massa som starkt begränsar rörelsefriheten och utvecklingen. Som Jan Björklund igår kommenterade: "Avundsjukan är i ett socialdemokratiskt samhälle större än sexualdriften!" En rätt klarsynt kommentar.

Det är möjligt att Stefan Löfven har rätt

Läste i Expressen att Stefan Löfven står fast vid att SD är nyfascistiska. Det är mycket möjligt att han rätt, det kan å andra sidan vara ett av de få rätt han har, eller i alla fall som han presenterar. Det kanske är så att han kommit på det själv också och därför upprepar det som ett mantra.

Det är inte mycket av det vår nuvarande regering släppt ut i form av beslut och ställningstagande som pekar på att vi i Sverige kommer att gå en bra framtid till mötes. Sällan har väl en regering varit så dåliga på att förvalta en bra situation och nyttjat ett bra utgångsläge för att skapa möjligheter att bygga vidare på. Det måste väl ändå ses som direkt korkat att i sin arbetsmarknadspolitik slå sönder de utbyggda system som bevisligen både skapar arbete och sanerar arbetsmarknaden från svartarbete och osund konkurrens.

Att dessutom ge sig på villkoren för att driva företag inom vissa sektorer som minskar deras möjlighet till utveckling och expansion är inte heller det en direkt arbetsskapande åtgärd. Att till detta även se till att vår röst i världen tystas och minskar i betydelse istället för att arbeta för att de företag som ska leverera pengarna till regeringens alla generösa reformer genom export, får stöd rent politiskt  för sin utveckling, underlättar inte heller för varken arbetsmarknad eller ekonomisk välfärd. Det verkar som Stefan och hans anhang fastnat i handlingssättet som förde dem till makten, att istället för att erbjuda något alternativ så söndrar man det som finns. En för övrigt gammal klassisk fascistisk metod. Men vill man mer än det som redan är gjort, är det bättre att ta till sig vinnande åtgärder och utveckla dessa, än att söndra.

Det kan vara tråkigt att behöva prata ekonomi och det verkar som om varken Stefan eller Magdalena Andersson har tid eller ens intresse av att sätta sig in i vad ekonomi betyder för ett land och dess invånare. Men ända sedan Hedenhös dagar har ekonomi varit en grundsten för att ge hur många munnar som kan mättas och människan har varit beroende av att agera efter dess villkor för att överleva. Även om det då handlade om att se vad den omläggande natura kunde ge för avkastning i form av mat, så gäller samma grundprincip idag, även om det blivit mer komplext. Att ensidigt öka utgifter utan att få till en reform inom det område som är kopplat till utgiften, är inte på något sätt ett stabilt sätt att sköta ekonomi på. Då hamnar vi direkt på det gamla Socialistiska spåret som ger underskott och fler människor i behov av bidrag, bidrag som är otroligt beroende av en konjunktur som i sin tur är beroende på ekonomisk stabilitet.

Att den förra regeringen lyckades lotsa oss igenom en av de djupaste ekonomiska kriser i modern tid, verkar Stefan och hans anhang hylla genom att nu försöka sätta oss i en helt egen ekonomiskt kris. Han gör det i två steg, det första genom att visa att han inte kan matematik från årskurs två, det andra är att försämra villkoren på arbetsmarknaden så vi riskerar stigande arbetslöshet. Allt för att företagen hamnat i väntläge och håller nere investeringar på grund av regeringens brist på kunskap och reformer.

Jag tror det bästa för Sverige hade varit om Stefan hållit sitt löfte och avgått. Att mest försöka identifiera sin fiende som fiende och utifrån det försöka vinna någon form av förtroende, skapar varken arbete eller stabilitet. Om priset för Stefans egna vendetta mot SD ska betalas av en nationell kris tycker i alla fall jag att priset är för högt. Det vore nog bättre att han försökte förstå vad som är utvecklande för landet och se vad som får igång investeringstakten som gör att vi kan upprätthålla en välfärd i landet. Då skulle han kanske kunna få lite mer tid till att göra rätt, än att fokusera på andras eventuella dåliga attityd.