Läste i SVD idag att Stefan Löfvens Innovationsråd, nu ska se dagens ljus. Med tanke på all svekdebatt som pågått under de senaste veckorna, så är det väl för väl att någon av hans idéer blir realiserad. En pappersprodukt som säkert kommer generera en del gratisluncher av finare kvalitet för deltagande personer. Rådet ska inte ha något som helst operativt ansvar eller krav på prestation, utan ska tydligen bara vara ett bollplank för regeringens några få ministrar att få höra vad storföretagen har för syn på att växa i framtiden.
Sin vana trogen vill S vända sig mot de stora företagen som de matat med bidrag och subventioner under decennier. Den enda motprestation som näringslivets representanter behöver ta hänsyn till, är att inte debattera skatter och arbetsrätt. De frågorna som är av betydande vikt för nyföretagande och småföretagsamhet och deras möjligheter att växa. Så Stefans höga tal inför valet att det skulle bli bättre för alla, känns även där avlägset. Kanske blir det så att hans egentliga enda punkt han infriar och som då i sig inte blir ett svek, innebär bekräftelsen på det svek hans regering kontinuerligt drar över Sverige.
Inte är det på något sätt så att Stefan ser till ett högre mål med sin politik och något som får landet att blomstra. I väldigt många av hans och den övriga regeringens uttalanden, kan man stark fundera på var empatin och lojaliteten mot människan i sig? Man kan också starkt ifrågasätta sundheten i att ett regeringsparti är så starkt knutet till en organisation, att den mer eller mindre sätter agendan för dess politik. Ser man bara bilden i tidningen Arbetet, så får man en stark känsla av en marionettregering som lyder under LO's piska. Korrupt skulle säkert de flesta länder se det som, men i Sverige sker det helt öppet och av tradition.
Har försökt följa S-kongress och därmed också försökt förstå vad de vill med Sverige och med oss som bor i landet. Jag har inte blivit särskilt mycket klokare på vad de är ute efter, mer än att detaljstyra vår vardag och begränsa vår möjligheter till att ta initiativ och växa som människor. Så där verkar det inte finnas mycket nytt att komma med. Hellre rasera och domdera, än att inspirera och delegera. Ett ypperligt sätt att begränsa människans drivkraft att vilja framåt. Drar mig till minnes den debatt som återkommit under åren där S propagerat för att inte ha elit-skolor. Jag har aldrig riktigt förstått vad risken är med att låta människor utvecklas efter de förmågor de har. Men det ligger kanske helt i deras linje att hålla tillbaka de som vill till förmån för sin egna elit. Den elit som nu ska styra våra val och vardag. Det kanske är ett politiskt bra sätt att slippa jämförelse eller självrannsakan, men knappast ett främjande förhållningssätt till samtiden och den nyktra debatten. På samma sätt har andra viktiga politiska frågor belagt med tabu internt och inte alls diskuterats, ungefär som man nu gör med Innovationsrådet.
S verkar ha backat in i sitt ursprung där oliktänkande inte göra sig besvär. Man tar bort det sunda i att debattera olika lösningar och hålla för omöjligt att en enskild människa kan tänka och välja självständigt i sitt eget liv. Till det vill man återigen höja skattetrycket. En kortsiktigt åtgärd som skall användas som långsiktig lösning, med redan känd historisk åverkan på arbetsskapande och uppbyggnad. Inte särskilt innovativt gjort av någon som ska leda ett Innovationsråd som skall leda till mer arbeten och utveckling, att börja med att skjuta själva demokratin i foten och sedan försöka plåstra med arbetsfientliga åtgärder.
Jag ställer mig oerhört tveksam till att vår regering kommer att lyckas med sitt uppdrag att styra Sverige till en bra position i världen. Att endast få till ett Innovationsråd som inte får diskutera de findamentala delarna i vad som begränsar utvecklingen och arbetstillfällen, verkar rätt tafatt. Ser mer ut som en drift hos en groupiebenägen tonåring, att få vara nära sina idoler. Att uttryckligen vilja backa tillbaka till ett system som grundlade en kris, istället för att se till vilka åtgärder som löste krisen i sig, är inte heller särskilt innovativt. Det är just innovationer vi behöver och vem vet var det kommer ifrån och vem som skapar dessa?
Nu har Stefan i alla fall instiftat sitt Innovationsråd och satt sig själv på högsta posten. Med det vill han väl skicka någon signal till oss medborgare i Sverige. Vad kan det vara förutom att han vet bäst om vad som ska ges möjlighet att utvecklas? En kompetens som jag inte vet var den kommer ifrån eller hur den bedöms? Vet storföretagen vilka innovationer som dyker upp utanför deras sfär? Vem ska hjälpa alla småföretag om styrningen av riskkapital skall centraliseras?
Det känns som om Stefan satt sig på en alldeles särskilt hög piedestal, som skapar oerhört mycket mer frågeställningar om honom, hans kompetens och politiska styressätt. En väg jag inte sätter särskilt hög tilltro till, för ett bättre Sverige för alla.
tisdag 2 juni 2015
söndag 10 maj 2015
Finns det gränser för gränslöshet?
Vissa idéer är bra och föder i sig tankar och nya idéer som skapar utveckling och välstånd. Ser vi bara till den människa som kom på att man kunde rulla tyngre saker över stockar när de skulle förflyttas, så förstår man snart utvecklingen mot hjul och vad det inneburit för stora delar av vår värld.
Idag är världen mer komplex än då Hedenhös skapade sin lokala rullbana. Det är en enorm utveckling som skett. Även om vi inte ska förringa de tidiga människornas arbete som är grunden till att vi lever idag, måste vi i alla fall se att mycket av deras sätt att leva inte fungerar i det moderna samhälle som sprungit ur deras umbäranden. Med det vill jag säga att det kan vara dags att släppa vissa historiska vanor och tankar för att våga kliva in i åtminstone samtiden, men också våga blicka mot framtiden.
Tittar vi på hur världen ser ut idag så lägger vi snart märke till att människan har valt väldigt olika vägar för sin utveckling. Det som kanske är mest anmärkningsvärt är människans förmåga att anpassa sig efter de förutsättningar som råder på just den plats de valt att slå sig ner. Därmed har det skapats en mängd olika miljöer för oss människor att leva och verka i. Via vår nyfikenhet har vägar öppnats mot varandra. Det skapade behov av att få ta del av varandras utveckling, innovationer, produkter och miljöer ligger till grund för den handel, som mycket av världen bygger på idag. Jag tror att mycket av vår totala utveckling grundar sig i de olikheter vi besitter både som människor och de förutsättningar vi lever under.
Idag är jag minst sagt orolig över det land jag bor i och de förutsättningar som råder här. Efter att ha upplevt ett uppsving för landet under åtta år så leds vi nu av en regering som till största delen tittar bakåt istället för framåt. Som jag ser det så vill de ha mer av avveckling än utveckling. Mycket för att man verkar ha fastnat i en tid och idé som är hopplöst förbi, men som man ändå vill återskapa.
Man marknadsför sig med en gammal profil ur deras förflutna, Olof Palme. Mannen som kan sägas vara en ikon över den tiden.
Idag är världen mer komplex än då Hedenhös skapade sin lokala rullbana. Det är en enorm utveckling som skett. Även om vi inte ska förringa de tidiga människornas arbete som är grunden till att vi lever idag, måste vi i alla fall se att mycket av deras sätt att leva inte fungerar i det moderna samhälle som sprungit ur deras umbäranden. Med det vill jag säga att det kan vara dags att släppa vissa historiska vanor och tankar för att våga kliva in i åtminstone samtiden, men också våga blicka mot framtiden.
Tittar vi på hur världen ser ut idag så lägger vi snart märke till att människan har valt väldigt olika vägar för sin utveckling. Det som kanske är mest anmärkningsvärt är människans förmåga att anpassa sig efter de förutsättningar som råder på just den plats de valt att slå sig ner. Därmed har det skapats en mängd olika miljöer för oss människor att leva och verka i. Via vår nyfikenhet har vägar öppnats mot varandra. Det skapade behov av att få ta del av varandras utveckling, innovationer, produkter och miljöer ligger till grund för den handel, som mycket av världen bygger på idag. Jag tror att mycket av vår totala utveckling grundar sig i de olikheter vi besitter både som människor och de förutsättningar vi lever under.
Idag är jag minst sagt orolig över det land jag bor i och de förutsättningar som råder här. Efter att ha upplevt ett uppsving för landet under åtta år så leds vi nu av en regering som till största delen tittar bakåt istället för framåt. Som jag ser det så vill de ha mer av avveckling än utveckling. Mycket för att man verkar ha fastnat i en tid och idé som är hopplöst förbi, men som man ändå vill återskapa.
Man marknadsför sig med en gammal profil ur deras förflutna, Olof Palme. Mannen som kan sägas vara en ikon över den tiden.
Sommaren 1987 hade jag förmånen att höra ett tal av Olof Palmes gamle vapendragare Sten Andersson, på Vrigstads marknad. Mitt bland kor och grisar på en marknad i Emil i Lönneberga-stil, pratade Sten om att det var han och Palme som uppfunnit det som då hette EG som senare blev EU. De hade på sextiotalet suttit på ett café i Berlin och fått insikten att alla gränser måste bort. Det enda sättet att bli av med mänskliga konflikter som lämnat sådana spår som sextiotalets Beriln kunde uppvisa, kunde bara botas med gränslöshet. Platsen för talet kunde inte vara mer talande för utsatt tankarna var, från den samtid de presenterades i.
Stens kläd- och kanske framförallt skoval gav en hint om hans brist av anpassning till den miljö han skulle uppträda i. Jag var rätt säker på att han inte hade rätt preferenser till den omgivning han skulle besöka den dagen. Jag tror inte heller att han kände sig särskilt bekväm i tanken på att flytta denna marknad till Stortorget i Stockholm. För där hade denna marknad känts rätt malplacerad.
Gränslöshet är inget bra klingande begrepp. Det är inte helt ovanligt att samma människa som beskriver nyttan med gränslöshet, också beskriver att det måste finnas gränser för gränslösheten..
När jag betraktade Stens framträdande, så slog mig tanken att han troligen inte märkt att vägen mellan Regeringskansliet och Vrigstad passerat över ett antal gränser, bara inom Sverige. Han pratade till människor som vissa hade full förståelse för hur Berlin på 60-talet måste sett ut, för att inte tala om 40-talet. Andra visste säkert inte ens var Berlin låg och hade aldrig behövt fundera över den värdsliga konflikt 40 år tidigare och som i sitt eftermäle skapat den Järnridå i Europa som Sten haft som utsikt från sitt fik. Jag förstod hans vilja att riva den muren, precis som de mänskliga murar som orsakar konflikter.
Tyvärr tror jag att herrar Andersson och Palme, satte för stor tilltro till att deras politiska idé om gränslöshet skulle lösa de mänskliga konflikter som genomsyrat vår historia och samtid. Att den låter fantastisk håller jag med om, att det bara finns "vi". Vad den innebär för människan är jag mer tveksam till. Vad skulle det innebär den för de enormt röda norra delarna av Sverige som vill ha en gräns mot det röda södra Sverige t.ex? Ska de tillhöra "vi" i Norrland eller "vi" i Stockholm?
För samtidigt som man säger sig vilja riva alla gränser, så sätter man upp andra gränser istället. Vad händer då med möjligheten att utvecklas både som grupp i specifik omgivning, men också som individ? Idag när i stort sett alla preferenser för styrande politiker ligger i Stockholm, så funderar i alla fall jag vad vilka som ingår i "vi", vilka förutsättningar man ska leva under för att tillhöra "vi", och vem som bestämmer vad "vi" står för och har för behov. Själv blev jag på 80-talet utesluten ur LO för att jag ifrågasatte tvångsanslutningen till S. Så jag tillhör troligen inte det "vi" som åsyftas inom S.
Ser man till det demokratiska val vi hade i höstas, så bestämmer tydligen inte uppdragsgivarna, utan politikerna själva vilka gränser som skall sättas upp. Här har Anderssons/Palmes efterträdare tagit fram murarsleven och svetsverktygen för att bygga den mur mot framtiden som de inte har mognad att handla- eller handskas med. Man börjar nu agera tvärt emot vad deras ikon som de marknadsför sig med, ville. På så sätt skapar man troligen också de förutsättningar som rådde under förkrigstidens Europa och som man säger sig vilja förhindra med sitt politiska koncept. Lite knepigt eftersom det är de själva som till största delen tvingat fram läget.
Det märkliga i detta är att just handel och kommunikation brukar vara det bästa för att riva murar. Till det kommer också acceptans. Att acceptera varandras olika förutsättningar och åsikter för att nå ett utbyte, är bättre än att gräva skyttegravar. Kanske borde Stefan Löfven och hans anhang i regering, samt alla politiker sittande i riksdagen, förlägga ett besök bland de krigsmonument som lämnats till eftervärlden som ett bevis på just bristande acceptans och brist på utbyte. De har lämnats där av de som förstod innebörden av mänskliga murar.
Det är aldrig lyckat att skapa ett system som endast gynnar medlemmar av ett parti, eller som i korrupta Sverige, en fackförening. Har man en större mening med sitt "vi" så borde det i ett modernt samhälle innebära storsinthet mot varandras utveckling och nyfiket på att mötas. Något som mer skulle rimma mot Stefans valmanifest, att skapa ett Sverige för alla. Annars kommer det att låta som ett Sverige bara anpassat till honom. Själv undrar jag om han med det vill att Ingeborgs bageri i Linköping skall finnas och utvecklas, eller om Stefans finansiär ska kunna sätta bolaget i konkurs. Samma finansiär som har sin dröm-/fantasivärld att gå till varje morgon, en värld som de flesta småföretagare inte får ta del av. Det verkar vara viktigare att ta död på någons dröm och möjlighet att skapa arbete till förmån för att visa att "vi" har rätt. Samma rätt som verkligen begränsar människans drivkraft att stå på egna ben. Jag tror att det är precis beteckningen "vi" som gjort att många folkmord begåtts, på grund av att man inte kan hantera oliktänkande eller andras framgång. Gränslösheten i detta fall verkar inte vara av den inbjudande sorten utan mer av den maktutövande varianten.
Fortsätter Stefan på den inslagna vägen bakåt, kan det finnas stor risk att "vi" inte stannar i hans drömsamhälle som för länge sedan passerats, utan fortsätter ännu längre bak i tiden. En tid då demokratisk ordning krävde ett samhälle grävande skyttegravar och murar, mot länder, grannar och familj. Själv tror jag det är viktigt med gränser, men viljan att se över dessa och nyfiket ta del av varandras innovationer, produkter och idéer, kan vara det som för samhället framåt, istället för bakåt. Vi behöver mer av stimulans än begränsningar och en vilja att bjuda varandra över gränserna för att utvecklingen ska gå framåt. Annars blir önskan och övertygelsen i att gilla olika, bara ett krav på andra att ge upp sin personlighet och sina förutsättningar, för att ansluta sig till den gråa massan "vi". En massa som starkt begränsar rörelsefriheten och utvecklingen. Som Jan Björklund igår kommenterade: "Avundsjukan är i ett socialdemokratiskt samhälle större än sexualdriften!" En rätt klarsynt kommentar.
måndag 13 april 2015
Det är möjligt att Stefan Löfven har rätt
Läste i Expressen att Stefan Löfven står fast vid att SD är nyfascistiska. Det är mycket möjligt att han rätt, det kan å andra sidan vara ett av de få rätt han har, eller i alla fall som han presenterar. Det kanske är så att han kommit på det själv också och därför upprepar det som ett mantra.
Det är inte mycket av det vår nuvarande regering släppt ut i form av beslut och ställningstagande som pekar på att vi i Sverige kommer att gå en bra framtid till mötes. Sällan har väl en regering varit så dåliga på att förvalta en bra situation och nyttjat ett bra utgångsläge för att skapa möjligheter att bygga vidare på. Det måste väl ändå ses som direkt korkat att i sin arbetsmarknadspolitik slå sönder de utbyggda system som bevisligen både skapar arbete och sanerar arbetsmarknaden från svartarbete och osund konkurrens.
Att dessutom ge sig på villkoren för att driva företag inom vissa sektorer som minskar deras möjlighet till utveckling och expansion är inte heller det en direkt arbetsskapande åtgärd. Att till detta även se till att vår röst i världen tystas och minskar i betydelse istället för att arbeta för att de företag som ska leverera pengarna till regeringens alla generösa reformer genom export, får stöd rent politiskt för sin utveckling, underlättar inte heller för varken arbetsmarknad eller ekonomisk välfärd. Det verkar som Stefan och hans anhang fastnat i handlingssättet som förde dem till makten, att istället för att erbjuda något alternativ så söndrar man det som finns. En för övrigt gammal klassisk fascistisk metod. Men vill man mer än det som redan är gjort, är det bättre att ta till sig vinnande åtgärder och utveckla dessa, än att söndra.
Det kan vara tråkigt att behöva prata ekonomi och det verkar som om varken Stefan eller Magdalena Andersson har tid eller ens intresse av att sätta sig in i vad ekonomi betyder för ett land och dess invånare. Men ända sedan Hedenhös dagar har ekonomi varit en grundsten för att ge hur många munnar som kan mättas och människan har varit beroende av att agera efter dess villkor för att överleva. Även om det då handlade om att se vad den omläggande natura kunde ge för avkastning i form av mat, så gäller samma grundprincip idag, även om det blivit mer komplext. Att ensidigt öka utgifter utan att få till en reform inom det område som är kopplat till utgiften, är inte på något sätt ett stabilt sätt att sköta ekonomi på. Då hamnar vi direkt på det gamla Socialistiska spåret som ger underskott och fler människor i behov av bidrag, bidrag som är otroligt beroende av en konjunktur som i sin tur är beroende på ekonomisk stabilitet.
Att den förra regeringen lyckades lotsa oss igenom en av de djupaste ekonomiska kriser i modern tid, verkar Stefan och hans anhang hylla genom att nu försöka sätta oss i en helt egen ekonomiskt kris. Han gör det i två steg, det första genom att visa att han inte kan matematik från årskurs två, det andra är att försämra villkoren på arbetsmarknaden så vi riskerar stigande arbetslöshet. Allt för att företagen hamnat i väntläge och håller nere investeringar på grund av regeringens brist på kunskap och reformer.
Jag tror det bästa för Sverige hade varit om Stefan hållit sitt löfte och avgått. Att mest försöka identifiera sin fiende som fiende och utifrån det försöka vinna någon form av förtroende, skapar varken arbete eller stabilitet. Om priset för Stefans egna vendetta mot SD ska betalas av en nationell kris tycker i alla fall jag att priset är för högt. Det vore nog bättre att han försökte förstå vad som är utvecklande för landet och se vad som får igång investeringstakten som gör att vi kan upprätthålla en välfärd i landet. Då skulle han kanske kunna få lite mer tid till att göra rätt, än att fokusera på andras eventuella dåliga attityd.
Det är inte mycket av det vår nuvarande regering släppt ut i form av beslut och ställningstagande som pekar på att vi i Sverige kommer att gå en bra framtid till mötes. Sällan har väl en regering varit så dåliga på att förvalta en bra situation och nyttjat ett bra utgångsläge för att skapa möjligheter att bygga vidare på. Det måste väl ändå ses som direkt korkat att i sin arbetsmarknadspolitik slå sönder de utbyggda system som bevisligen både skapar arbete och sanerar arbetsmarknaden från svartarbete och osund konkurrens.
Att dessutom ge sig på villkoren för att driva företag inom vissa sektorer som minskar deras möjlighet till utveckling och expansion är inte heller det en direkt arbetsskapande åtgärd. Att till detta även se till att vår röst i världen tystas och minskar i betydelse istället för att arbeta för att de företag som ska leverera pengarna till regeringens alla generösa reformer genom export, får stöd rent politiskt för sin utveckling, underlättar inte heller för varken arbetsmarknad eller ekonomisk välfärd. Det verkar som Stefan och hans anhang fastnat i handlingssättet som förde dem till makten, att istället för att erbjuda något alternativ så söndrar man det som finns. En för övrigt gammal klassisk fascistisk metod. Men vill man mer än det som redan är gjort, är det bättre att ta till sig vinnande åtgärder och utveckla dessa, än att söndra.
Det kan vara tråkigt att behöva prata ekonomi och det verkar som om varken Stefan eller Magdalena Andersson har tid eller ens intresse av att sätta sig in i vad ekonomi betyder för ett land och dess invånare. Men ända sedan Hedenhös dagar har ekonomi varit en grundsten för att ge hur många munnar som kan mättas och människan har varit beroende av att agera efter dess villkor för att överleva. Även om det då handlade om att se vad den omläggande natura kunde ge för avkastning i form av mat, så gäller samma grundprincip idag, även om det blivit mer komplext. Att ensidigt öka utgifter utan att få till en reform inom det område som är kopplat till utgiften, är inte på något sätt ett stabilt sätt att sköta ekonomi på. Då hamnar vi direkt på det gamla Socialistiska spåret som ger underskott och fler människor i behov av bidrag, bidrag som är otroligt beroende av en konjunktur som i sin tur är beroende på ekonomisk stabilitet.
Att den förra regeringen lyckades lotsa oss igenom en av de djupaste ekonomiska kriser i modern tid, verkar Stefan och hans anhang hylla genom att nu försöka sätta oss i en helt egen ekonomiskt kris. Han gör det i två steg, det första genom att visa att han inte kan matematik från årskurs två, det andra är att försämra villkoren på arbetsmarknaden så vi riskerar stigande arbetslöshet. Allt för att företagen hamnat i väntläge och håller nere investeringar på grund av regeringens brist på kunskap och reformer.
Jag tror det bästa för Sverige hade varit om Stefan hållit sitt löfte och avgått. Att mest försöka identifiera sin fiende som fiende och utifrån det försöka vinna någon form av förtroende, skapar varken arbete eller stabilitet. Om priset för Stefans egna vendetta mot SD ska betalas av en nationell kris tycker i alla fall jag att priset är för högt. Det vore nog bättre att han försökte förstå vad som är utvecklande för landet och se vad som får igång investeringstakten som gör att vi kan upprätthålla en välfärd i landet. Då skulle han kanske kunna få lite mer tid till att göra rätt, än att fokusera på andras eventuella dåliga attityd.
måndag 16 mars 2015
Att be någon fara åt h---te och den ska längta efter resan...
Diplomati sägs vara konsten att be någon fara åt helvete och den ska längta efter resan...
Jag tillhör den grupp som trodde att Margot Wallström skulle tillföra lite erfarenhet i den nu sittande regeringen, som annars verkar vara rätt oerfaren på det mesta. Jag trodde att hennes erfarenheter inom EU skulle skänka en viss dignitet och hörsamhet i vår omvärld, för vårt pytteland här i norr. Jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad av det som skett hittills, men visst det kan givetvis bero på hennes närmaste omgivning också som gjort att vi hamnat där vi hamnat.
Återgår vi till den inledande meningen och sätter den i någon form av delbeskrivning av uppgifterna för vår Utrikesminister och UD, så måste man väl ändå säga att resultatet uteblivit. Eller kanske ska man säga att det helt fallerat och vänts mot oss. Margot stoppades från att hålla sitt tal och diplomater kallades hem. Visst ett politiskt spel, men politik får alltid konsekvenser, så hur detta kommer att påverka oss tror jag det är för tidigt att säga, mer än att vi initialt tappar fart och mark.
Om jag uppfattat det rätt med med vårt UD, så ska det vara vår röst i världen och stå för kontaktskapande åtgärder som banar väg för vårt lands intressen och möjligheter på det internationella planet. Vi har många gånger hållit huvudet högt och har ambitioner att ta oss in i FN's Säkerhetsråd. En plats där är i vilket fall som helst väldigt prestigefylld och kan kanske på sikt göra vår humanitära röst hörd över världen. Att ta sig dit är inte helt enkelt och det är ingen vanlig diplomatisk tebjudning som pågår där.
En annan uppgift UD har är att skapa nya kontakter och bana väg för vår exportindustri som vi är väldigt beroende av och som står för väldigt stora delar av intäkterna till vårt välfärdssystem. Med andra ord så är det regeringens möjlighet att hjälpa industrin som sedan betalar Sveriges kostnader, en inte helt oviktig del i vårt lands utveckling. Att exportföretagen är oroliga efter regeringens utspel med Margot i spetsen, är kanske helt relevant. Särskilt med tanke på att Regeringen också lägger ansvaret för landets försörjning på dessa företag. Lite som att montera bort skridskoskenorna på sitt favoritlag i ishockey och ändå kräva att de ska vinna guld.
Hur avtalet med Saudi Arabien egentligen ser ut vet jag naturligtvis inte, men det måste ha betytt väldigt mycket från början eftersom Göran Perssons regering drog igenom det. Att det hölls hemligt kan bero på olika saker. Väldigt många affärsuppgörelser är hemliga och rör det militärt samarbete så höjs väl ändå säkerhetsnivån ytterligare runt sekretessen. Men helt klart har väl varit att det funnits en uppsida med denna affär, som nu verkar vara ointressant att beakta.
Visst händer det hela tiden saker som gör att man måste omvärdera sina beslut, men det är väl ändå där som diplomatin kommer in som en räddande konstform. Att vår regering nu lyckats få mer eller mindre hela Arabvärlden mot oss, Israel, samt Palestina som regering alldeles nyss erkände är väl ändå att se som ett misslyckande och som kommer att få konsekvenser. Vår tänkta plats i FN's säkerhetsråd är väl inte direkt glasklar efter denna affär.
Jag vet inte om Margot eller någon av hennes medarbetare fastna på ett citat av Winston Churchill där han sa att det var bra att man hade fiender, för då har man stått upp för något. En vacker och säkert helt rätt tanke, vi behöver fler människor som står upp för saker. Men att göra det på ett sätt att man riskerar att hamna utanför den internationella gemenskapen och sätta sig på en plats långt bak i bussen där ingen möjlighet finns för påverkan av resväg, måste väl ändå vara rätt korkat gjort, och ett bevis på brist på just diplomatisk förmåga.
Det är en lite märklig paradox i Regeringens handlande just nu, där man i Sverige vill erbjuda diplomati för de som krigat för IS istället för att stå upp för de människor de vill ta död på, samma människor som de vill stå upp för i och med det uppsagda avtalet, där diplomati hade varit en bättre lösning. Man grusar våra möjligheter för affärsutveckling och erbjuder asyl för terrorister, är det verkligen så vi vill ha det?
Jag tillhör den grupp som trodde att Margot Wallström skulle tillföra lite erfarenhet i den nu sittande regeringen, som annars verkar vara rätt oerfaren på det mesta. Jag trodde att hennes erfarenheter inom EU skulle skänka en viss dignitet och hörsamhet i vår omvärld, för vårt pytteland här i norr. Jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad av det som skett hittills, men visst det kan givetvis bero på hennes närmaste omgivning också som gjort att vi hamnat där vi hamnat.
Återgår vi till den inledande meningen och sätter den i någon form av delbeskrivning av uppgifterna för vår Utrikesminister och UD, så måste man väl ändå säga att resultatet uteblivit. Eller kanske ska man säga att det helt fallerat och vänts mot oss. Margot stoppades från att hålla sitt tal och diplomater kallades hem. Visst ett politiskt spel, men politik får alltid konsekvenser, så hur detta kommer att påverka oss tror jag det är för tidigt att säga, mer än att vi initialt tappar fart och mark.
Om jag uppfattat det rätt med med vårt UD, så ska det vara vår röst i världen och stå för kontaktskapande åtgärder som banar väg för vårt lands intressen och möjligheter på det internationella planet. Vi har många gånger hållit huvudet högt och har ambitioner att ta oss in i FN's Säkerhetsråd. En plats där är i vilket fall som helst väldigt prestigefylld och kan kanske på sikt göra vår humanitära röst hörd över världen. Att ta sig dit är inte helt enkelt och det är ingen vanlig diplomatisk tebjudning som pågår där.
En annan uppgift UD har är att skapa nya kontakter och bana väg för vår exportindustri som vi är väldigt beroende av och som står för väldigt stora delar av intäkterna till vårt välfärdssystem. Med andra ord så är det regeringens möjlighet att hjälpa industrin som sedan betalar Sveriges kostnader, en inte helt oviktig del i vårt lands utveckling. Att exportföretagen är oroliga efter regeringens utspel med Margot i spetsen, är kanske helt relevant. Särskilt med tanke på att Regeringen också lägger ansvaret för landets försörjning på dessa företag. Lite som att montera bort skridskoskenorna på sitt favoritlag i ishockey och ändå kräva att de ska vinna guld.
Hur avtalet med Saudi Arabien egentligen ser ut vet jag naturligtvis inte, men det måste ha betytt väldigt mycket från början eftersom Göran Perssons regering drog igenom det. Att det hölls hemligt kan bero på olika saker. Väldigt många affärsuppgörelser är hemliga och rör det militärt samarbete så höjs väl ändå säkerhetsnivån ytterligare runt sekretessen. Men helt klart har väl varit att det funnits en uppsida med denna affär, som nu verkar vara ointressant att beakta.
Visst händer det hela tiden saker som gör att man måste omvärdera sina beslut, men det är väl ändå där som diplomatin kommer in som en räddande konstform. Att vår regering nu lyckats få mer eller mindre hela Arabvärlden mot oss, Israel, samt Palestina som regering alldeles nyss erkände är väl ändå att se som ett misslyckande och som kommer att få konsekvenser. Vår tänkta plats i FN's säkerhetsråd är väl inte direkt glasklar efter denna affär.
Jag vet inte om Margot eller någon av hennes medarbetare fastna på ett citat av Winston Churchill där han sa att det var bra att man hade fiender, för då har man stått upp för något. En vacker och säkert helt rätt tanke, vi behöver fler människor som står upp för saker. Men att göra det på ett sätt att man riskerar att hamna utanför den internationella gemenskapen och sätta sig på en plats långt bak i bussen där ingen möjlighet finns för påverkan av resväg, måste väl ändå vara rätt korkat gjort, och ett bevis på brist på just diplomatisk förmåga.
Det är en lite märklig paradox i Regeringens handlande just nu, där man i Sverige vill erbjuda diplomati för de som krigat för IS istället för att stå upp för de människor de vill ta död på, samma människor som de vill stå upp för i och med det uppsagda avtalet, där diplomati hade varit en bättre lösning. Man grusar våra möjligheter för affärsutveckling och erbjuder asyl för terrorister, är det verkligen så vi vill ha det?
måndag 23 februari 2015
Vänner gör skillnad och betyder så mycket!
Det händer saker ibland som gör att jag tycker att livet verkligen står stilla. Vissa gånger beror det på mig själv medan andra gånger är det något jag stilla kan betrakta som en upprepning av misslyckanden eller vad det nu är. Som person så letar jag alltid saker att utveckla både för egen del, men hjälper även andra med att se möjligheter och hitta nya vägar som kan utveckla dem och deras liv.
Men så är det just det där med att fastna i en fundering över om jag verkligen gjorde bästa möjliga av en situation eller händelse. Duger jag verkligen som person, är en fundering som kan komma upp. Även om jag tror att jag är min egna största kritiker, så är jag givetvis intresserad av att få respons på det jag gjort. Särskilt då konstruktiv kritik som gör att jag kan utvecklas mer. Jag har sökt hjälp för att utvecklas som person och i omgångar fått handledning som gör att jag är rätt säker på vem jag är. Det är en skön känsla att bära med sig och det hjälper mig verkligen att se skillnader i tillvaron och i människors förutsättningar. För skillnader har vi och de behöver inte värderas utan mer konstateras. Jag tror också att det är just de skillnaderna som gjort att vi kommit så långt som vi gjort.
I vissa länder och kulturer är man mer mån om att se och nyttja varandras möjligheter, men här i Sverige tycker i alla fall jag att vi har en alldeles för stor tendens att förringa och tillintetgöra varandras personligheter. Ibland verkar det som om vi oftare drivs av en avundsjuka mot vår omgivning än en vilja att själv ta tag i det som kan föra mitt liv framåt. På något sätt vill man alltför ofta konsumera en annan persons framgång istället för att skapa en egen. Ja, det är nog Jantelagen som jag beskriver...
Det tråkiga med att drabbas av den är, att i alla fall jag emellanåt ser ner på mig själv. Vågar inte riktigt kliva fram och berätta vad jag kan eller vet. Visst har det blivit otroligt mycket bättre efter handledning men den kan bli lite för teoretisk. Det är där behovet av vänner kommer in! Vänner som ser på mig som person med mina möjligheter och vad jag konkret kan göra.
För några år sedan vändes mitt liv upp och ner och det jag under så många år kämpat för och värderat så högt, slogs ur mina händer och jag hamnade verkligen på noll. Eller gjorde jag det?
Det var verkligen vid det tillfället som jag förstod värdet av vänner och såg kraften i alla vänner som fanns runt om mig. När alla förutsättningar förändras så är det skönt att veta vem man är och vilka förutsättningar man har. Det är också skönt att veta att det alltid kommer nya möjligheter att gå vidare och att utvecklas. Men framförallt så finns det en stor öppning i att få nya vänner vid sidan om de gamla.
För några år sedan trodde jag det var omöjligt att i min ålder få en ny bästa vän, nu vet jag bättre! Det är en helt fantastisk känsla att bära med sig. För en lite tid sedan fick jag den stora äran att vara med på mina nya bästa vänner vigsel. Det var med rätt stor stolthet jag lyckades uppfylla deras önskan om att även vara deras Vigselförrättare.
Det behövs en vän för att se på en med värme och humor...
När jag skickade meddelandet om att jag fått förordnande som Vigselförrättare fick jag svaret:
Haha det är ju roligt på så många vis :)
- Vi kan gifta oss
- Du kan viga oss
- Du har flygcert och vigselcert
Ibland behöver man bara en varm kommentar som denna om att man kan göra skillnad för någon eller några, för att kunna se på sig själv med en bättre och mer upplyst syn, att man faktiskt kan göra skillnad.
Jag tror vi behöver mer av den varan här i Sverige, att vi bemödar oss att se varandras fördelar och uppmuntrar till att lyfta oss. Jag tror också att vi blir stärkta av att göra osjälviska saker för att stärka banden med gamla vänner men också för att öppna möjligheten att få nya!
Men så är det just det där med att fastna i en fundering över om jag verkligen gjorde bästa möjliga av en situation eller händelse. Duger jag verkligen som person, är en fundering som kan komma upp. Även om jag tror att jag är min egna största kritiker, så är jag givetvis intresserad av att få respons på det jag gjort. Särskilt då konstruktiv kritik som gör att jag kan utvecklas mer. Jag har sökt hjälp för att utvecklas som person och i omgångar fått handledning som gör att jag är rätt säker på vem jag är. Det är en skön känsla att bära med sig och det hjälper mig verkligen att se skillnader i tillvaron och i människors förutsättningar. För skillnader har vi och de behöver inte värderas utan mer konstateras. Jag tror också att det är just de skillnaderna som gjort att vi kommit så långt som vi gjort.
I vissa länder och kulturer är man mer mån om att se och nyttja varandras möjligheter, men här i Sverige tycker i alla fall jag att vi har en alldeles för stor tendens att förringa och tillintetgöra varandras personligheter. Ibland verkar det som om vi oftare drivs av en avundsjuka mot vår omgivning än en vilja att själv ta tag i det som kan föra mitt liv framåt. På något sätt vill man alltför ofta konsumera en annan persons framgång istället för att skapa en egen. Ja, det är nog Jantelagen som jag beskriver...
Det tråkiga med att drabbas av den är, att i alla fall jag emellanåt ser ner på mig själv. Vågar inte riktigt kliva fram och berätta vad jag kan eller vet. Visst har det blivit otroligt mycket bättre efter handledning men den kan bli lite för teoretisk. Det är där behovet av vänner kommer in! Vänner som ser på mig som person med mina möjligheter och vad jag konkret kan göra.
För några år sedan vändes mitt liv upp och ner och det jag under så många år kämpat för och värderat så högt, slogs ur mina händer och jag hamnade verkligen på noll. Eller gjorde jag det?
Det var verkligen vid det tillfället som jag förstod värdet av vänner och såg kraften i alla vänner som fanns runt om mig. När alla förutsättningar förändras så är det skönt att veta vem man är och vilka förutsättningar man har. Det är också skönt att veta att det alltid kommer nya möjligheter att gå vidare och att utvecklas. Men framförallt så finns det en stor öppning i att få nya vänner vid sidan om de gamla.
För några år sedan trodde jag det var omöjligt att i min ålder få en ny bästa vän, nu vet jag bättre! Det är en helt fantastisk känsla att bära med sig. För en lite tid sedan fick jag den stora äran att vara med på mina nya bästa vänner vigsel. Det var med rätt stor stolthet jag lyckades uppfylla deras önskan om att även vara deras Vigselförrättare.
Det behövs en vän för att se på en med värme och humor...
När jag skickade meddelandet om att jag fått förordnande som Vigselförrättare fick jag svaret:
Haha det är ju roligt på så många vis :)
- Vi kan gifta oss
- Du kan viga oss
- Du har flygcert och vigselcert
Ibland behöver man bara en varm kommentar som denna om att man kan göra skillnad för någon eller några, för att kunna se på sig själv med en bättre och mer upplyst syn, att man faktiskt kan göra skillnad.
Jag tror vi behöver mer av den varan här i Sverige, att vi bemödar oss att se varandras fördelar och uppmuntrar till att lyfta oss. Jag tror också att vi blir stärkta av att göra osjälviska saker för att stärka banden med gamla vänner men också för att öppna möjligheten att få nya!
onsdag 18 februari 2015
Hur gör man för att slippa kramp?
Är det bara jag som tycker att luften gått ur Sverige? Det känns som man kört ett enda långt stenhårt träningspass i ett halvår och har sådan syreskuld i kroppen, att man somnar av utmattning och vaknar av kramp i hela kroppen. Det enda jag vill är att slippa krampen, men om det finns människor som borde kunna lösa den så gör de bara tvärt om..
Jag har sedan den stora världsekonomikrisen 2008 mött människor som haft framtidstro, tyckt att det varit fantastiskt att vi i Sverige klarade oss undan den värsta smällen där och vågat satsa på att utveckling både för sig själva och sin omgivning. Det gäller oavsett om man är företagare med ansvar för många människor eller som enskild individ. Tyvärr måste jag säga att under de senaste månaderna har attityden till sin egna och landets utveckling förändrats från ett positivt go till ett rejält restriktivt kaos-tänk. Så synd på ett så bra land med så mycket kompetens och möjligheter, när vi nu är tillbaka till den plattform där vi återigen ska vänta på att "Nån" ska ta tag i detta och visa vägen genom att ge oss det vi förtjänar.
Att själv ta tag i sitt liv, sina möjligheter och skapa sin framtid, verkar återigen vara något fult och ovärdigt om jag förstått den rådande debatten om allt som vi här uppe i norden bör "slippa". Vi ska slippa ta ansvar för oss själva, slippa mäta oss mot vår omgivning som ändå mäter sig med oss för att bli bättre, vi ska ha världens bästa välfärd men vi ska slippa identifiera våra behov utan det ska andra känna till från början och uppfylla och vi ska slippa välja väg efter våra förutsättningar. Framför allt ska vi slippa konfronteras med konsekvenserna av att vi vill slippa undan från att ta ansvar för oss själva.
Oavsett om jag öppnar en nyhetssida, facebook, eller vilken debattsida som helst, så skrivs det tydliggörande om hur främlingsfientligt eller Nazistiskt, SD är och att vi bör slippa ha dem här. Trots det verkar det bara generera mer sympati för dem, så det verkar som om viljan att definiera SD som ett hot mot demokratin och mänskligheten stärker deras plats i samhället. Det blir helt enkelt ok att tycka och verka för att få bort befolkning som är olika sig själv. Det lite märkliga i sammanhanget är att debatten ofta drivs av människor med den till synes raka motsatta åsikten, att alla är lika och man vill slippa olikheter. Lite märkligt just där att man gärna gillar olika, bara de är lika.
Själv tycker jag att båda sidor i grund och botten är väldigt lika varandra och är två sidor av samma mynt. När argumenten kan stanna vid att "Vi är i alla fall inte Nazistiska", så tycker i alla fall jag att det ligger en aura av handlingsförlamning över uttalandet och tyder kanske på att man vill slippa göra upp med sin historia och åsikter i sina egna led. Det gör att vi heller inte slipper SD, eller främlingsfientlighet i stort. Det konkreta som kommer ur kansliarbetet handlar då väldigt mycket om att kontrollera människor och inte låta var och en ta ansvar för att utvecklas efter sina möjligheter och vilja, sånt som i vardagligt tal kallas företagsamhet.
Jag vet inte om det är den krampaktiga förutsättningen som gör att man inte ens vill diskutera förtagsamhet och företagarfrågor. Man kanske helt enkelt vill löpa linan ut och slippa ta tag i det man inte behärskar och ser som fientlighet, ungefär som vilken typ av främlingsfientlighet som helst. Detta trots att det är företagen som driver runt Sverige. Lite märkligt att vi tar emot försörjning av en fiende..
Vi är i stort behov av att så många som möjligt visar företagsamhet för att ta hand om framförallt sig själva och sina möjligheter. Att passiviseras i väntan på att "Nån" ska bana väg för mig, eller ge "Nån" skulden för att jag inte är där jag vill vara, är på sikt en återvändsgränd både för varje individ och oss som samhälle. Kan vi sedan motivera människor med utvecklingsbara idéer genom att ge dem vettiga förutsättningar, att även satsa sin företagsamhet på att utveckla ett koncept, en produkt eller en affärsidé, så skapar det även en bredare arbetsbas i landet. Till det behövs långsiktiga moderna regler för arbetsmarknaden, syn på företag och möjlighet till företagarstöd. Av det får vi då möjligheter till fler arbeten och en bredare skattebas för landets försörjning, och därmed kunna ge bättre stöd till de individer som verkligen behöver.
"Nöden är uppfinningsrikedomens moder", säger ett gammalt ordspråk. Jag hoppas verkligen att vi ska slippa uppleva nöd i Sverige innan vi upptäcker att vi slösat bort vår kompetens och plats i världen på attityden att slippa ta ansvar för oss själva. Det håller inte att sitta med attityden att: "Alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig".
Att av en eller annan anledning drivas av att se snett på sin omgivning ger ingen utveckling i längden. Däremot att våga gå ut och förändra och förbättra, framförallt framför sin egna dörr är desto mer produktivt. Särskilt om man vågar ta till sig medmänniskors kunskaper och erfarenheter.
Jag hoppas verkligen att vi inom en snar framtid kommer att slippa ur detta krampaktiga läget vi försatt oss i och att många fler vågar stå upp för att ta ansvar för sig själva och sin omgivning.
Jag har sedan den stora världsekonomikrisen 2008 mött människor som haft framtidstro, tyckt att det varit fantastiskt att vi i Sverige klarade oss undan den värsta smällen där och vågat satsa på att utveckling både för sig själva och sin omgivning. Det gäller oavsett om man är företagare med ansvar för många människor eller som enskild individ. Tyvärr måste jag säga att under de senaste månaderna har attityden till sin egna och landets utveckling förändrats från ett positivt go till ett rejält restriktivt kaos-tänk. Så synd på ett så bra land med så mycket kompetens och möjligheter, när vi nu är tillbaka till den plattform där vi återigen ska vänta på att "Nån" ska ta tag i detta och visa vägen genom att ge oss det vi förtjänar.
Att själv ta tag i sitt liv, sina möjligheter och skapa sin framtid, verkar återigen vara något fult och ovärdigt om jag förstått den rådande debatten om allt som vi här uppe i norden bör "slippa". Vi ska slippa ta ansvar för oss själva, slippa mäta oss mot vår omgivning som ändå mäter sig med oss för att bli bättre, vi ska ha världens bästa välfärd men vi ska slippa identifiera våra behov utan det ska andra känna till från början och uppfylla och vi ska slippa välja väg efter våra förutsättningar. Framför allt ska vi slippa konfronteras med konsekvenserna av att vi vill slippa undan från att ta ansvar för oss själva.
Oavsett om jag öppnar en nyhetssida, facebook, eller vilken debattsida som helst, så skrivs det tydliggörande om hur främlingsfientligt eller Nazistiskt, SD är och att vi bör slippa ha dem här. Trots det verkar det bara generera mer sympati för dem, så det verkar som om viljan att definiera SD som ett hot mot demokratin och mänskligheten stärker deras plats i samhället. Det blir helt enkelt ok att tycka och verka för att få bort befolkning som är olika sig själv. Det lite märkliga i sammanhanget är att debatten ofta drivs av människor med den till synes raka motsatta åsikten, att alla är lika och man vill slippa olikheter. Lite märkligt just där att man gärna gillar olika, bara de är lika.
Själv tycker jag att båda sidor i grund och botten är väldigt lika varandra och är två sidor av samma mynt. När argumenten kan stanna vid att "Vi är i alla fall inte Nazistiska", så tycker i alla fall jag att det ligger en aura av handlingsförlamning över uttalandet och tyder kanske på att man vill slippa göra upp med sin historia och åsikter i sina egna led. Det gör att vi heller inte slipper SD, eller främlingsfientlighet i stort. Det konkreta som kommer ur kansliarbetet handlar då väldigt mycket om att kontrollera människor och inte låta var och en ta ansvar för att utvecklas efter sina möjligheter och vilja, sånt som i vardagligt tal kallas företagsamhet.
Jag vet inte om det är den krampaktiga förutsättningen som gör att man inte ens vill diskutera förtagsamhet och företagarfrågor. Man kanske helt enkelt vill löpa linan ut och slippa ta tag i det man inte behärskar och ser som fientlighet, ungefär som vilken typ av främlingsfientlighet som helst. Detta trots att det är företagen som driver runt Sverige. Lite märkligt att vi tar emot försörjning av en fiende..
Vi är i stort behov av att så många som möjligt visar företagsamhet för att ta hand om framförallt sig själva och sina möjligheter. Att passiviseras i väntan på att "Nån" ska bana väg för mig, eller ge "Nån" skulden för att jag inte är där jag vill vara, är på sikt en återvändsgränd både för varje individ och oss som samhälle. Kan vi sedan motivera människor med utvecklingsbara idéer genom att ge dem vettiga förutsättningar, att även satsa sin företagsamhet på att utveckla ett koncept, en produkt eller en affärsidé, så skapar det även en bredare arbetsbas i landet. Till det behövs långsiktiga moderna regler för arbetsmarknaden, syn på företag och möjlighet till företagarstöd. Av det får vi då möjligheter till fler arbeten och en bredare skattebas för landets försörjning, och därmed kunna ge bättre stöd till de individer som verkligen behöver.
"Nöden är uppfinningsrikedomens moder", säger ett gammalt ordspråk. Jag hoppas verkligen att vi ska slippa uppleva nöd i Sverige innan vi upptäcker att vi slösat bort vår kompetens och plats i världen på attityden att slippa ta ansvar för oss själva. Det håller inte att sitta med attityden att: "Alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig".
Att av en eller annan anledning drivas av att se snett på sin omgivning ger ingen utveckling i längden. Däremot att våga gå ut och förändra och förbättra, framförallt framför sin egna dörr är desto mer produktivt. Särskilt om man vågar ta till sig medmänniskors kunskaper och erfarenheter.
Jag hoppas verkligen att vi inom en snar framtid kommer att slippa ur detta krampaktiga läget vi försatt oss i och att många fler vågar stå upp för att ta ansvar för sig själva och sin omgivning.
fredag 9 januari 2015
...Living next door to Alice...
Läste idag en artikel i DN där vår Kulturminister uttryckte sig om terrordådet i Paris och om hur regeringen löpande ska försöka komma tillrätta med problemet med extremism här i Sverige.
Det är skönt att vår regering ändå reagerar, även om det är med viss avmättnad. Jag håller verkligen med henne att en av de viktigaste frågorna är att stärka demokratin för att komma tillrätta med problemen. I det att gårdagens brott är riktigt avskyvärda och inte ska förringas så väcker Alice uttalande ändå en del funderingar om hennes regering och deras syn på demokrati och yttrandefrihet.
Alice har talat och konkret ska "Brottsförebyggande rådet, Brå, fått i uppdrag att kartlägga kunskapen om hot, våld och trakasserier bland personer med demokratiskt viktiga anställningar. De som omfattas är till exempel journalister och politiker." Bra så!? Alice ger också exempel på vad som måste åtgärdas för att komma tillrätta med problemen: "Ett samhälle med minskade klyftor, fler jobb och ökat deltagande är grunden för att vi på allvar ska kunna mota bort extremism och våld." Där finns också en beskrivning från henne där terroristen arbetsmetod är beskriven: "Att skapa konflikt är extremismens arbetsmetod".
Det är nog så bra analyser som sveper in över oss och på samma gång Alice har beskrivit extremism och terrorism, har hon också beskrivit en del av sin egna verksamhet och grundfundamentet till extremism att man utgår från sin egna förträfflighet.
Jag tror väldigt gott om människor, kanske naivt, men jag tror att de allra flesta människor har en god tanke från början i vad de vill åstadkomma med sitt liv och sin gärning. Vissa människor har ett starkt rättspatos medan andra har en drivande förmåga. Något som ofta kan komma i konflikt med varandra.
Vem som har rätt är inte alltid lätt att säga men i en demokrati har alla rätt att uttrycka sig och där demokratin fungerar så har varje människa rätt till fakta att grunda sina beslut på, så information ska ges sakligt och tydligt för att demokratins regler inte ska åsidosättas.
För något år sedan började den för oss så kostsamma valrörelsen, där agendan sattes av ffa LO via S samt V och MP. Man gav sig ut i en stark kampanj som syftade till att sprida en konflikt i det svenska samhället, som man hoppades skulle resultera i en rejäl valvinst för de egna leden. LO och V drog sig inte för att skriva hotfulla brev till företagare och debattklimatet var under all kritik då man vägrade ta upp frågor som många i landet ville ta upp, i demokratisk anda. Resultatet blev att extremismen växte sig starkare här och missnöjet yttrade sig på så sätt att ingen vann.
Rätt så typiskt för extremism, att ingen vinner och balans uppstår.
Vi är många som arbetar med våra företag, för att få en utkomst för egen del men också för att bereda möjlighet för fler att komma i arbete. När vi gett oss in i debatten har vi ofta av politiker blivit avsnästa som människor med särintresse och som utsugare av det svenska systemet, det system vi finansierar. Många känner sig hotade av politiker, tjänstemän och fackföreningar som har möjlighet att sabotera ens verksamhet genom olika beslut. Det som Alice beskriver som "deltagande" är inte direkt det som beskriver den miljö vi bemöts i och yttrandefriheten är ite ordet att nämna. Själv tycker jag det är märkligt att styrande politiker kan främja sig så från allmänheten och företagsamheten att det ses som belastande att vara engagerad och vilja hjälpa till att försörja både oss själva och Sverige.
När Alice beskriver Extremism, beskriver hon i stort också sitt samarbetsparti ursprung och till viss del dagsform, där man skapar konflikter för att få sin vilja fram. Något som LO hyllar och med alla medel vill bevara. När man väl fått det man önskat fortsätter extremismen med vapenskrammel, där samförstånd och balans kanske vore en bättre framkomlig väg. Man har valt att öka klyftorna människor emellan via allehanda märkliga bidragssystem, där människans egna utveckling och drivkraft, får stå tillbaka för passiviserade åtgärder, som i sig är en grogrund för extremism och segregation. Man har också valt bort den demokratiska debatten i vissa frågor.
Jag tror på att se varje människa som en individ med sina möjligheter och begränsningar, där var och en också tar ansvar för sitt liv och inte inlemmas i något kollektiv där den stämplas in av bekväma skäl, av styrande ledare. Jag tror som Alice att arbete också är bra för att minska extremismens utbredning. Då är jag förvånad över att hennes regering inte är ett dugg intresserade av att diskutera arbetsfrämjande frågor, och debattera de system som starkt begränsar anställningar. Man är mer intresserad av att begränsa och minska arbetstillfällen till förmån för fler bidragssystem.
I en tid då effektivisering gör att arbeten försvinner måste vi vara öppna för hur arbeten också kan skapas, samt även se till att det finns en mängd olika sätt att arbeta på som passar fler individer. Sverige skulle också må bra av att tona ner Jantelagen och avundsjukan på våra grannar inom och utom landet, för att istället se till våra möjligheter till egen utveckling. Så att leva i land med Alice som granne också innebär att Alice som den Demokratiminister hon är, börjar sopa framför egen dörr och inte nyttjar extremismens vapen för att sätta sig själv i högsta båset, utan att hon öppnar för debatt och demokrati även för personer utanför hennes närmaste sfär. För extremism mäts väl inte bara i antalet kulor som lämnar ett gevär, utan till metoderna i sig?
Det är skönt att vår regering ändå reagerar, även om det är med viss avmättnad. Jag håller verkligen med henne att en av de viktigaste frågorna är att stärka demokratin för att komma tillrätta med problemen. I det att gårdagens brott är riktigt avskyvärda och inte ska förringas så väcker Alice uttalande ändå en del funderingar om hennes regering och deras syn på demokrati och yttrandefrihet.
Alice har talat och konkret ska "Brottsförebyggande rådet, Brå, fått i uppdrag att kartlägga kunskapen om hot, våld och trakasserier bland personer med demokratiskt viktiga anställningar. De som omfattas är till exempel journalister och politiker." Bra så!? Alice ger också exempel på vad som måste åtgärdas för att komma tillrätta med problemen: "Ett samhälle med minskade klyftor, fler jobb och ökat deltagande är grunden för att vi på allvar ska kunna mota bort extremism och våld." Där finns också en beskrivning från henne där terroristen arbetsmetod är beskriven: "Att skapa konflikt är extremismens arbetsmetod".
Det är nog så bra analyser som sveper in över oss och på samma gång Alice har beskrivit extremism och terrorism, har hon också beskrivit en del av sin egna verksamhet och grundfundamentet till extremism att man utgår från sin egna förträfflighet.
Jag tror väldigt gott om människor, kanske naivt, men jag tror att de allra flesta människor har en god tanke från början i vad de vill åstadkomma med sitt liv och sin gärning. Vissa människor har ett starkt rättspatos medan andra har en drivande förmåga. Något som ofta kan komma i konflikt med varandra.
Vem som har rätt är inte alltid lätt att säga men i en demokrati har alla rätt att uttrycka sig och där demokratin fungerar så har varje människa rätt till fakta att grunda sina beslut på, så information ska ges sakligt och tydligt för att demokratins regler inte ska åsidosättas.
För något år sedan började den för oss så kostsamma valrörelsen, där agendan sattes av ffa LO via S samt V och MP. Man gav sig ut i en stark kampanj som syftade till att sprida en konflikt i det svenska samhället, som man hoppades skulle resultera i en rejäl valvinst för de egna leden. LO och V drog sig inte för att skriva hotfulla brev till företagare och debattklimatet var under all kritik då man vägrade ta upp frågor som många i landet ville ta upp, i demokratisk anda. Resultatet blev att extremismen växte sig starkare här och missnöjet yttrade sig på så sätt att ingen vann.
Rätt så typiskt för extremism, att ingen vinner och balans uppstår.
Vi är många som arbetar med våra företag, för att få en utkomst för egen del men också för att bereda möjlighet för fler att komma i arbete. När vi gett oss in i debatten har vi ofta av politiker blivit avsnästa som människor med särintresse och som utsugare av det svenska systemet, det system vi finansierar. Många känner sig hotade av politiker, tjänstemän och fackföreningar som har möjlighet att sabotera ens verksamhet genom olika beslut. Det som Alice beskriver som "deltagande" är inte direkt det som beskriver den miljö vi bemöts i och yttrandefriheten är ite ordet att nämna. Själv tycker jag det är märkligt att styrande politiker kan främja sig så från allmänheten och företagsamheten att det ses som belastande att vara engagerad och vilja hjälpa till att försörja både oss själva och Sverige.
När Alice beskriver Extremism, beskriver hon i stort också sitt samarbetsparti ursprung och till viss del dagsform, där man skapar konflikter för att få sin vilja fram. Något som LO hyllar och med alla medel vill bevara. När man väl fått det man önskat fortsätter extremismen med vapenskrammel, där samförstånd och balans kanske vore en bättre framkomlig väg. Man har valt att öka klyftorna människor emellan via allehanda märkliga bidragssystem, där människans egna utveckling och drivkraft, får stå tillbaka för passiviserade åtgärder, som i sig är en grogrund för extremism och segregation. Man har också valt bort den demokratiska debatten i vissa frågor.
Jag tror på att se varje människa som en individ med sina möjligheter och begränsningar, där var och en också tar ansvar för sitt liv och inte inlemmas i något kollektiv där den stämplas in av bekväma skäl, av styrande ledare. Jag tror som Alice att arbete också är bra för att minska extremismens utbredning. Då är jag förvånad över att hennes regering inte är ett dugg intresserade av att diskutera arbetsfrämjande frågor, och debattera de system som starkt begränsar anställningar. Man är mer intresserad av att begränsa och minska arbetstillfällen till förmån för fler bidragssystem.
I en tid då effektivisering gör att arbeten försvinner måste vi vara öppna för hur arbeten också kan skapas, samt även se till att det finns en mängd olika sätt att arbeta på som passar fler individer. Sverige skulle också må bra av att tona ner Jantelagen och avundsjukan på våra grannar inom och utom landet, för att istället se till våra möjligheter till egen utveckling. Så att leva i land med Alice som granne också innebär att Alice som den Demokratiminister hon är, börjar sopa framför egen dörr och inte nyttjar extremismens vapen för att sätta sig själv i högsta båset, utan att hon öppnar för debatt och demokrati även för personer utanför hennes närmaste sfär. För extremism mäts väl inte bara i antalet kulor som lämnar ett gevär, utan till metoderna i sig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)