Vad jag tror Sverige behöver är lite mer Rock´n Roll

Ja nu sitter vi i det vacuum som jag tror man kallar för interrimsministär.. Ett otroligt osexigt ord!
Betydelsen är att den avgående regeringen har ansvar men begränsad makt för Sverige fram tills den nya tar vid, vid Riksdagens öppnande. Jag tror det är riktigt osexigt att ingå i denna interrimsministär också...!

Men lite intressant är det för jag tror på ett sätt att det är rätt nära deras ambition att leda och ta ansvar, att ansvara för just Sverige, men att lämna över makten till människan att ta ansvar för sitt egna liv. Med kunskaper från årets valrörelse kan man konstatera att V och framförallt S är ute efter makt, makt över människan. För att få den makten har man använt sig av vilka medel som helst. Vad det kommer att betyda för oss som land och befolkning får vi se med tiden. Det har även drabbat ett väldigt naivt V. Hade man gjort sin läxa och läst lite politisk historia, så hade Jonas och hans gäng troligen använt den kunskapen och sett S agera själva och ägnat sig själv åt sina löften att bekämpa SD och intoleransen. Men å andra sidan vet jag inte om Jonas bara spelat dum eller om han är dum på riktigt, med tanke på hans otroliga brister i faktakunskap och organisation som han visat upp under det senaste året. Så det var nog att hoppas för mycket att han skulle infria sitt löfte.

Men med valet som historia och valrörelsen som förhistoria, kan jag konstatera efter att ha sett resultatet att det saknas Rock´n Roll i Svensk politik och i Sverige som land. Det har kanaliserats så mycket hat, svartmålning och lögner att frågan är om det verkligen är sopförbränningen i Västerås hamn som skapat odören i sommar. Låt oss vända den trenden!  Tillsätt det som Rock´n Roll står för, kärlek, respekt, tolerans och att låta människor tro på och förverkliga sina drömmar borde vara något som alla möts av varje dag! Jag tror också att vi behöver mer passion i våra liv och att våga utmana oss själva med att pröva nya mönster både i tanke och handling, men framförallt släppa jantelag och avundsjuka för att göra oss själva fria att våga utvecklas.

Med tanke på gårdagen soliga väder men mulna Svenskar som jag mötte, så vill jag från och med idag utmana alla att vända på några begrepp för att våga se världen och upptäcka dina medmänniskor på ett ljusare sätt. Våga tro på den du möter och ge den en chans att både växa och bemöta dig med samma tro.

Politiskt sett är vi verkligen i en orilig tid just nu, men till nästa val så kommer den etablerade politiken att utmanas av mer Rock´n Roll. Livet är en resa så kom ihåg att tro på att du kan göra skillnad både för dig själv och din omgivning! Journey Don't stop belivin

Sverige är avlångt och består idag av människor som är långa i ansiktet

Då har befolkningen sagt sitt och visat vad man tror är bäst för Sverige. När man läser lite av omvärldens analyser och syn på oss här i norden, så slås i alla fall jag av hur dålig självbild vi har av oss själva och vårt land. Vi har tills igår haft en regering som i mångt och mycket höjts till skyarna internationellt för deras oerhört kapabla arbete med att rädda, leda och återuppbygga Sverige ur en gigantisk internationell kris. Man har gjort det med utgångspunkt av landets bästa. Trots detta är en stor del av vår befolkning missnöjd och talar vitt och brett om hur regeringen förstört landet och dess förutsättningar. Ett fantastiskt bra arbete har de gjort, som förtjänar ett erkännande från samtliga boende här i landet men som möts av missnöje. Något jag har väldigt svårt att förstå. Vi är ett stabilt och rikt land, med ett socialt skyddsnät som inte har jämförelse i något annat land. Hur det ser ut om ett år vet vi inte, framtiden är per definition osäker..

Missnöjet har grott och en kamp om makten i detta välrenommerade land har vi nu följt och sett verkningarna av. På ett sätt kan jag förstå kampen om makten, för vem vill inte sola sig i skenet av ett välskött och bra land. Så vad gör man när ens egna politik inte ledde fram till denna stabilitet då man själv satt vid makten?
Ja man kan alltid försöka ett gammalt beprövat sätt, att härska genom att söndra. Man höjer rösten, använder gamla beprövade ord som "klasskamp", "solidaritet", "lika för alla", "säg stopp" som användes under en tid då Sverige inte var ett särskilt jämlikt och demokratiskt land. Till det skjuter man in sig på den smalaste frågan i det nyaste systemet, privatisering. Den enskilda människans möjlighet att med egna kunskaper och innovationer kunna bidra till utveckling och uppbyggande av vårt samhälle. Något som borde applåderas istället för att kritiseras. Istället vill man skapa en illusion av att ingen egentligen ska behöva bidra till vårt samhälle, något som behövts ända sedan Hedenhös dagar.

När nu oppositionen hittat sitt halmstrå att föra sin kamp ifrån, med svartmålning av regeringsmakten samt även ett stort antal företagare, så gynnar detta bara extremister. Regeringen har hamnat i en försvarsställning som inte tillfört den politiska debatten något positivt. Något som vi nu ser resultatet av. SD har i lugn och ro kunnat föra sin politik och avstått käbbel i småfrågor, för att vara väldigt tydliga i sina profilfrågor. Det verkar ha tilltalat en väldans massa människor. Om det sedan är själva sakfrågorna eller lugnet i att inte delta i käbbel som tilltalat, har jag ingen aning om. Hur som helst så har de isolerats på ett sätt som gjort att de kunnat växa.

Jonas Sjöstedt som i sitt Almedalstal bedyrade att han till nästa år skulle bekämpa SD och se till att de extrema inte skulle få ett utrymme i Sverige, verkar ha missat att det var i år valet och valrörelsen ägde rum. Ville han på allvar bekämpa och erbjuda ett bättre alternativ, så hade han kunnat presentera detta i årets valrörelse som syftade till den kommande mandatperioden han pratade om. Men tyvärr verkar det inte som om han ens tar sig själv på allvar. Istället valde han att tiga i debatt med SD och istället bara säga stopp till utveckling av välfärden. Något som han upprepade på ett sätt likt en repa i en gammal vinylskiva som fick stiftet att hoppa tillbaka, ungefär som gamla S politikern Bosse Ringholm.
Även Stefan Löfven hade kunnat agera för att bredda debatten om de frågor som en stor del av befolkningen lyssnar till. Fredrik Reinfeldt var däremot tydlig när han berättade regeringens syn på den annalkande flyktingvågen. Det fick Stefan Löfven att låta som SD, när han störde sig på att regeringen ställde flyktingpolitiken mot utökande av vår redan enormt omfattande välfärd. Här hade man kunnat visa någon form av empati för flyktingar, men man valde den smala vägen till makten genom att sätta sin egna agenda före folkets frågor och med det låta som SD. Så nu kan S se tillbaka på en rätt misslyckad valrörelse som endast gett ett tydligt svar, 16% av befolkningen vill ha segregation och människoförakt via SD och F!. Det motsvarar ca 1,4 miljoner människor.

Det finns mycket som är tråkigt i detta. Tyvärr så är det alldeles för många som satsat på att öppna egna företag och därigenom även erbjuda fler människor arbete. Personer som idag känner oro inför framtiden. En oro som bottnar i den omåttliga och osakliga svartmålningen av dem som individer och yrkesmänniskor. Samtidigt har deras medarbetare i också utsatts för samma smutskastning. När Stefan Löfven med sina vänner pratar om ett bättre Sverige för ALLA, så är det knappas dessa driftiga människor han pratar om, så frågan om vilka ALLA han menar?

I en demokrati som är så tagen som självklar som hos oss här i Sverige, är det konstigt att det inte finns en demokratins väktare värt namnet. Ett organisation som ska stå för de sakliga rapporter, som politiken bör utgå ifrån och där partipolitisk inverkan helt är bortskalad. Att journalistiken som ska vara demokratins väktare inte fungerar, kan man se då deras egna agenda lyser igenom rapportering och granskning. Som t.ex att fem i tolv sätta igång med att "avslöja" SD-medlemmar för vad de är, något som nästan kan ses som att sparka in en öppen dörr eller att göra självmål. Det stärker troligen  partiet mer, än  det försvagar det. Allt genom den omvända psykologins hjälp att det är synd om den som blir förföljd, även om den själv förföljer.

I avsaknad av kritisk granskning av samtliga partier och deras fakta, så har mycket av debatten på lägre nivå utlämnats till ett hö-hö-ande beteende. Ett sätt att avsäga sig fakta utan att själv ha någon annan fakta att komma med. För trots den gediget dåliga granskning som gjorts av media, så har det funnits rapporter som kommit till efter gransking av fakta. Rapporter som även talar om hur de gjorts och med vilket underlag, samt av opolitiska organisationer. Tyvärr ofta något knastertorra men väl underbyggda. Det hade varit intressant att höra en politisk debatt med en sådan rapport som utgångspunkt.

Så idag vaknar vi i ett nytt Sverige. Ett Sverige som inte kan backa tillbaka till det som varit, varken i dåtid eller nutid. Det är nya förutsättningar som gäller och utgår man ifrån valresultatet så har våra gamla etablerade partier missat några viktiga frågor som många av invånarna i landet sökte svar på. Man låste in sig i en skyttebunker och såg kanske inte vem och vad man skulle försvara när kriget började, utan var mer intresserad av att smörja och använda sitt vapen än att presentera lösningar sedda från en punkt liggande lita högre upp. Jag tror det hade varit bättre att höja blicken och se en helhet än att ägna sig åt navelskådning.

Vi ska nu ledas av en före detta fackordförande och den minst politiskt erfarne, som från och med idag inte kan ta till stridsåtgärder som strejker mm. Han måste även kunna visa bestämdhet även mot den organisation som placerat honom på posten, LO, och samla landet. Jag tror inte att det blir varken självklart eller lätt, särskilt inte som han skjutit sönder tilltänkta samarbetspartners. Visar man också på vilja att segregera befolkningen och inskränka rörelsefriheten och valfriheten som han hotat med i valrörelsen, istället för att samla och våga släppa lös den kreativitet som kan föra vårt land framåt, tror jag vi går en rätt osäker framtid till mötes.
Framför allt när vårt avlånga land fått en stor del av befolkningen att stå med långt ansikte över vad som egentligen hände igår.

Kan vi slaktas varje kväll och sedan återuppstå?

Det finns ett uttryck som heter "att skatta av naturen". Innebörden av det är att hitta en balans där man konsumerar av det som naturen ger, i sådan mängd att den själv kan reproducera sig så vi återigen kan skatta ut mer. Vikingarna hade i sin mytologi grisen Särimner, som de slaktade och åt varje kväll men som varje morgon hade återuppstått för att återigen bli slaktad. Ett drömscenario för många kanske?

Människan är från början vandrare och flyttade från plats till plats för att kunna skatta av det som fanns tillgängligt och det var nödvändigt med att hela tiden försöka hitta nya platser för överlevnadens skull. När vi sedan lärde oss bruka jorden och naturen kunde vi slå oss ner och utveckla våra kunskaper på ett ställe. Vi levde i någon form av självhushåll tills vi började byteshandeln, som sedan ersattes av ett betalsystem och när industrialismen kom så samlades vi i städer där arbeten där arbeten fanns så vi kunde tjäna ihop vårt levebröd. En snabbgenomgång av historien...

Vad vill jag nu säga med detta? Jo, vi lever idag närmare vår historiska utveckling än vi kanske tror. Vi har samma behov som tidigare, fast vi har inrättat våra liv efter en annan förutsättning och realitet än när vi levde i grottor och kämpade mot natturen, fiender och konkurrenter för vår överlevnad. Det är lätt att glömma var vi kommer ifrån när man slötittar på Paradise Hotell och beställer pizza för utkörning.

Hur tråkigt det än låter så har vi alltid varit beroende av den ekonomi som vi kunnat skatta av naturen. Har vi t.ex levt av det vi kunnat jaga och fällt allt som finns att fälla så har det initialt gett oss mycket mat, men på sikt ett krav på att hitta nya platser och vägar för att kunna äta igen. Vi har alltid varit beroende av de som kunnat hitta de nya vägarna och platserna, men även de som via sina innovationer kunnat få oss att stanna och utveckla den plats vi lever på. Detsamma förhållandet gäller idag. Överbeskattar vi varandra och stryper utvecklingen samt möjligheten till att hitta nya vägar till försörjning via de personliga resurser som finns i vårt land, så kommer vi utarma vårt samhälle. Frågan är vad vi ska göra då? Egoismen och skatteflyendet via svartmarknad ökar också.

Tittar vi på t.ex. SD, F! och SVP, så har de redan en plan för hur befolkningsmängden ska minskas och på så sätt försöka få mer över till de som är kvar. Allt på ett mer generellt sätt utan att ta hänsyn till att det kanske just i de grupperna de vänder sig mot, finns just de guider till framtiden som vi alla är beroende av. V och i mångt och mycket S har valt en annan strategi genom att slå direkt mot guiderna, dvs, de företagsamma som kan skapa den utveckling och arbete vårt land behöver.

Idag har vi en regering som gett Sverige en enormt bra förutsättning för framtiden. En framtid som kommer bestå av både med och motgång eller som det heter i de stora sammanhangen, konjunktursvängningar. Man räddade den Svenska ekonomin och lyckades med konststycket att minska verkningarna för oss när omvärlden var rejält i gungning. Man har visat genom att fler kommit i arbete så har den totala återuppbyggnaden av den svenska ekonomin kunnat säkerställas med bra marginal, samtidigt som de allra flesta fått skattesänkningar men också reallöneökningar av väldigt låg inflation, till de har vi även fått något som borde vara basic i ett modernt samhälle, valfrihet. Vi har helt enkelt fått mer makt att själva "skatta" av våra intjänade pengar istället för att lämna över ansvaret för det till politiker. Ökad demokrati och decentraliserad makt helt enkelt, istället för närmandet till ett allt mer totalitärt samhälle där makten centreras runt bestämmande politiker.

Något mer som är gemensamt idag med vårt ursprung, är att vi är i behov att så många som möjligt hjälper till att återuppbygga den ekonomi som vi ska skatta av. Alla efter bästa förmåga precis som förr. Här kommer många stickande med myten Ättestupa och att man för kastade åldringar nedför klippor för att slippa ta hand om dem, men vad jag fått lära mig så är forskare idag enade om att den aldrig funnits. Däremot har det funnits ett socialt omhändertagande av de som behövt hjälp.
Jag har själv arbetat med rehabilitering under ca 20 år och sett verkningarna av ett system som i mångt och mycket gjort alltför många människor passiva och bidragsberoende. Utöver detta har de tappat självkänsla och framtidstro.
När ett välfärdssystem slår ut människor istället för att hjälpa dem, så har jag svårt att ens förstå namnet välfärd. Vi måste givetvis ta hand om alla människor som drabbas av ohälsa och de som inte har förutsättningar att kunna klara sig på egen hand, det är för dessa som systemet behövs. Problemet är när systemet gör att alltför många fastnar i ohälsa av t.ex. ekonomiska skäl eller blir bidragsberoende för att det saknas incitament att ta sig ur bidragsberoendet. Därför måste det vara skillnad på lön för arbete och ersättning från sociala system. Något som S startade med arbetslinjen och som sedan utvecklats av Alliansen.
När ett system förändras så kommer det alltid att finnas människor som kommer i kläm, känner sig drabbade och med näbbar och klor kommer att kämpa för sin rätt att vara sjuk eller bidragsberoende. Det finns också de som verkligen får ett lyft och en kick att komma vidare i sitt liv, bort från ohälsa och bidragsberoende. Dessa människor är väldigt många, men har väldigt lite nyhetsvärde. Har själv arbetat med många av dessa som fått ett mycket bra liv, när systemet inte låser dem inne.

Att ändra system är inte helt enkelt, för när det väl är bestämt är det upp till varje handläggare att förstå och tolka hur det ska användas och där finns det otroligt stora skillnader från landsända till landsända och person till person. Det är heller inte alltid så att det lokala styret inom Kommun och Landsting har samma färg som riksdagen. Därför är det viktigt att både förstå och se skillnaden mellan de lokala förutsättningarna, som inte alltid beror på det nya systemet utan på den lokala tolkare. Så när människor kommer i kläm borde det vara naturligt att försöka lösa problemet där problemet uppstår, något som varken press eller det lokala makthavaren är intresserade av.

Träffade en riksdagspolitiker S som hade synen på att nationalekonomi är en bedömningssport och när jag hört deras centrala företrädare prata så får jag en känsla av att de likt vikingarna tror att Nationalekonomi är likt Särimner. Kan slaktas varje kväll och sedan återuppstå, utan att ha en plan för hur den skall födas. Det känns inte alls seriöst. Att man sedan inriktar sig på att skaffa sig så mycket makt som möjligt via skatter som i sig inte genererar någon återväxt, tycker jag är oroväckande. Vi måste precis som i alla tider hjälpas åt för att få Sverige att gro, återväxten att föda nya idéer och möjligheter samt få det överskott som gör att vi kan se om varandra. Låt även människor med drivkraft gro, det är förmodligen de som kommer att leda oss in i framtiden.

...Var idag och förtidsröstade. Framför mig i kön stod ett par i min ålder och var väldigt upprörda över att det inte fanns valblanketter till EU-valet... Man får det samhälle man engagerar sig i.

Mitt parti och min politik..

Vi människor tenderar till att sluta lyssna och läsa när vi tror oss veta vad som ska sägas och då fyller vi på med våra egna tankar eller fördomar utan att veta om det är rätt...

Vart är vi på väg och hur ska våra liv se ut framöver, det är en fråga som engagerat mig väldigt mycket under många år. Jag har försökt följa dels den politiska debatten i Sverige men också se vad som verkligen kommer ur i praktisk nytta för oss som medborgare. Hur mycket frihet får vi som personer att påverka vårt egna liv och hur mycket makt över min vardag koncentreras till en begränsad mängd människor och vad är deras syften med makten? Det är lite frågor som jag löpande bär med mig i min vardag.
Det är många som sagt att jag borde bli politiker och jag antar att det beror på att jag är socialt engagerad och bryr mig mycket om människan i sig och inte drar mig för att hitta nya vägar att utveckla både mig själv, men också hjälpa andra som vill ha min hjälp att försöka hitta sin väg. Har väl själv aldrig sett mig som politiker, men under det senaste året så inser jag att det kanske behövs kompletteras med ännu ett parti i den redan gedigna floran av partier.

Återgår vi till den första meningen så tror jag det är en av anledningarna till att det just finns många partier i Sverige, man slutar helt enkelt att lyssna när man hört det man vill höra. Sverige och Demokrati låter ju bra, Feminism och Initiativ låter också bra i någons öra, Miljö och Parti kan också låta renlärigt, precis som Social och Demokrat. Men att sätta sig in i vad deras politik egentligen står för och hur den kommer påverka vårt samhälle och utvecklingsmöjlighet i grunden. Därav vikten med ett bra partinamn.. Det kanske är en svår resa och analys för många att göra , att gå igenom ett partiprogram, därför tror jag att alldeles för många också väljer att sätta sin tilltro till rubriker och snuttifiering av rapporter som gör att man även där slutar att lyssna och läsa samt källgranska och analysera sammanhang och verkningar. Medias rapportering och möjlighet att styra istället för att granska kan få ett helt system att haverera för ett enstaka fall som kanske inte ens har med systemet att göra.
Hur många vet att vårt statskick bygger på den lagstiftande församlingen, den verkställande makten och den dömande makten och fördelningen av ansvar däremellan? Vår demokrati tillåter oss att välja representanter till den lagstiftande församlingen, det kan vara bra att ha i åtanke när man ska analysera och välja.

Skulle jag ge mig in i politiken så måste jag ha en klar linje över fler delar än jag redan nu är insatt i. Att skriva ett partiprogram eller komma med en fullt genomanalyserad budget inför valet är lite sent påtänkt nu, men om jag nu skulle välja att ge mig in i politiken så skulle jag göra det med följande visioner:

Min utgångspunkt är människan och dess möjligheter. Har arbetat med det som kallas Human Factors. På Svenska blir det lite singulärt, enspårigt och negativt laddat, Mänskliga Faktorn. Den faktorn som i Sverige gör att saker går åt skogen.
Men ser vi till människan så har vi massor med kvalitéer som tagit oss till den plats vi är idag. Vi inrymmer mängder med idéer och kunskap och viljan att hitta vägar framåt och låta vår nyfikenhet få blomma och slå rot är en mänsklig faktor som jag tror vi måste ta vara på och inte slå ner. Vi måste också ha tolerans för att vi alla innehåller olika faktorer och är väldigt olika vilket ger oss olika förutsättningar, därför passar vi in så bra på olika ställen.
Jag tror också att de allra flesta människor känner sig själva närmast och det styr våra ideal och visioner över hur vi vill hantera och interagera med vår omgivning. Att sätta upp gränser för oss som personer tror jag är viktigt när det gäller att hitta sig själv och sina förutsättningar, men att bygga upp en mur mot omvärlden som vi både är beroende av och kan delta i är direkt begränsande för både personlig och global utveckling.
Att i största möjliga mån låta den enskilde välja sin väg och sin vardag ser jag som den yttersta sidan av demokratin. Att slippa ha en överförmyndare som begränsar var och ens liv gör också att vi som individer kan bidra med våra personligheter och inte bara skattepengar, till att bygga samhället.. Men frihet kräver också ett ansvarstagande och där måste vi i Sverige bli bättre att lyfta oss istället för att i mesta möjliga mån skylla på omgivningen.
Kräver vi att alla ska ha samma synsätt och förutsättningar så kräver vi samtidigt att mänskligheten ska begränsas och vad får vi då för samhälle?
Jag tror vi på samma sätt måste slå vakt om och behålla det som definierar vad Sverige är och den kultur som vi bygger vårt land på så vi inte blir helt utplånade och rotlösa. Samtidigt måste vi vara öppna och ha en tolerans mot det som är olikt. Vi kan inte gilla olika och samtidigt kräva att de som är olika ska tänka som jag och ha exakt samma förutsättningar som jag, för då accepterar vi ändå inte olikheten. Så öppenhet mot kön, etnisk härkomst, religion och sexuell läggning, mm. mm dvs öppenhet mot mänskligheten.

Visionen för Sverige är att det ska vara ett fantastiskt rikt land att leva i. Möjligheterna för utveckling ska vara det som är ledande.

• Till det behöver vi ett bra miljöarbete med sikte på en stabil energiförsörjning med minsta åverkan som möjligt på vår miljö både från oss själva och vår omgivning. Via direkt stimulerande åtgärder för nyttjande av miljövänlig infrastruktur och val av miljömässigt bra produkter för konsumtion och kommunikation. Något som är hållbart över tid.
• En skola för alla! Det betyder inte att det är en enda skola. Valfriheten att kunna välja den pedagogik och inriktning som passa var och en bäst. Även barn är olika och med enkla tester kan man komplettera och underlätta valet av skola. Kontrollen av skolorna så de ger samma återspegling av läroplanen är av största vikt. Att även låta skola vara skola och inte bli ett förlängt dagis eller alternativ uppfostringsanstalt är viktigt, lika viktigt som att ge skola vettiga villkor att arbeta med över tid. Föräldrar måste ta sitt ansvar och elever med särskilda inlärnings eller sociala behov måste hjälpas. Internationell forskning visar att bästa skolresultat fås i större klasser, det i sig kan ge utrymme för mer stöd och hjälp vi frigjorda resurser för den som behöver detta. attityden till skolan måste också förändras i grunden. det är en enorm möjlighet vi ger våra barn här, en möjlighet som av elever och föräldrar måste tas till vara på ett bättre och mer ödmjukt sätt. Kanske via att införa en skolavgift, som i sig kan vara avdragsgill. men att sätta ett pris på verksamheten kan vara ett sätt att höja statusen för den.
• Vården måste bli effektivare och inte bli en administrativ koloss. Minska antalet Landsting till max sex och låt specialistavdelningar utvecklas, där operationer utan allt för mycket ställtid kan utföras löpande av specialiserad personal. Se hur privata sjukhus organiserat sig. Öppna även för mer internationellt utbyte i fråga om operationer och specialistbedömningar med åtgärder. Ny teknik har öppnat flera väga till att reformera sjukvården så vi bättre använder de resurser vi pumpar in i form av skattepengar.
• Omsorgen måste reformeras i den beställande delen precis som öppenvården. Att Landstingen och Kommunerna är huvudman och samtidigt utförare och ger villkor för de privata alternativen, ger en väldigt begränsad utveckling av tjänster och bemanning. Upphandlingarna måste särskiljas från den som inte vill bli utsatt för konkurrens. Det är enda sättet att dra nytta av de innovativa resurser som frigjorts med privatisering. Vi måste införa bättre värdegrunder i tilldelning av vård.
• Jobben: Det är givetvis av största vikt att vi försöker ha så många i arbete som möjligt. Därför måste vi ta vara på alla som kan hjälpa till med försörjningen av sig själva och vårt land. Som jag ser det är det bara genom långsiktigt arbete med företagande som kan ge en bra utdelning i forma av arbeten. Företagandet är grunden till försörjningen av landet. Vi måste ge företagen bättre villkor att utvecklas och på så sätt ha möjlighet att erbjuda fler arbete. Vi måste också stimulera företagsamheten så de som har företagsamma idéer ska få möjlighet att utveckla dessa. Vi kan inte ha samma regler för småföretag som för stora, då kommer vi få alldeles för få som vågar satsa på utveckling och anställningar. Ett bättre skydd så att småföretagare som är medfinansiär av vår välfärd, också får ta del av den. Vi måste generellt se över de regler som gäller på arbetsmarknaden som låser både anställda och företag i en position som många gånger hämmar utvecklingen. Att spilla energi på kortsiktiga arbetsmarknadsåtgärder tror jag i längden är mer passiviserande än uppbyggande. Att dissa arbeten som mindre värde är inget jag står för. Arbete är arbete och vi behöver alla typer av arbeten för att passa alla typer av människor och livssituationer. Det viktiga är att finns ett brett utbud av arbeten och möjligheter för människor att komma in på arbetsmarknaden och även att kunna göra karriär.
• Försvaret måste ges ett uppdrag och en nivå som gäller över tid. Ska vi vara en suverän stat måste kunna hävda att vi kan försvara våra gränser i händelse av ofred, men också som en resurs i fredstid. Att vi levt i konstruerad fred i 200 år gör inte att vi per automatik kommer att klara oss undan en eventuell konflikt i vårt närområde eller ett kraftigt angrepp av elittränade terrorister. Vi måste bort från att använda försvaret som budgetbuffert.
• Inför allmän statstjänst. Som en förlängning på skolan kan vi inför liknande värnplikt, men med fler grenar och för alla ungdomar. En period i livet att göra samhällstjänst i den inriktning man själv vill och sedan få räkna detta som arbetspraktik.
• Invandring måste givetvis kontrolleras och men med en stor tolerans. Flyktingmottagning ska ske i samråd med EU-länder så vi alla får liknande belastningar vid stora flyktingströmmar. Vi måste ta vara på de människor som kommer till oss och se dem som resurser som kan bidra till utvecklingen av vårt land. En snabbare integration och hantering av asylärenden måste skapas, på samma sätt som en snabbare evaluering och ekvivalering av deras kunskaper till det som gäller här.
• Kulturen måste få en starkare plats och fler arenor i samhället för att stimulera och utveckla de skapande, kreativa och estetiska sidorna, som motpol och alternativ till den kommersiellt utpekande trenden som råder nu med allehanda dokusåpor och förnedringsaktiviteter.
• Skatter och demokrati. Vi har under ett antal år fått sänkta skatter så fler klarar sig på sina löner, får pengar över och har möjlighet att välja var vi vill lägga våra pengar och på så sätt nått demokratins yttersta del, människans egna beslut. Samtidigt har landets skatteintäkter ökat via att fler har fått arbete och kan bidra till skatteförsörjningen och mer pengar än någonsin går till välfärden. Vi har alltså inte minska insatsen ut höjt den, fått bättre kvalité för pengarna och kan nu se var pengarna tar vägen. Förr försvann dessa utan att vi egentligen visste var de tog vägen. att vi nu har ett betydligt bättre system och fler initiativ har varit av godo för oss som finansierar systemet. Att återgå till det bottenlösa systemet som blev tärande på demokratin är ingen väg. Så att stanna på dagens nivån och försöka stabilisera landet är min vision.
• Arbetslösheten kan inte finansieras med 100% ersättning. Då försvinner motivationen att arbeta, precis som när sjukersättning varit för hög och människor till slut drabbas av sjukdomsvinst och förlorar initiativet samt incitamentet att bli frisk. Det måste råda en skillnad mellan att arbeta och att stå vid sidan av arbete.
• Droghantering i alla dess former måste vara kriminellt. Alla är idag väl införstådda med riskerna med droger och med så många nya substanser som dyker upp och i värsta fall tar livet av den som brukar det, måste hanteringen förbli kriminell så ingen kan skapa sig en inkörningsfil till en sjukdomsvinst. Att göra om den till en vårdfråga där man själv tagit initiativet till att bli sjuk och jämställa det med alla allvarliga sjukdomar som många människor drabbas av och får kämpa med helt ofrivilligt, är varken solidariskt eller rättvist.
• Jämlikhet. Jag tror på människans lika värde. Jag tror också på människan olika kompetens och olika möjligheter. Detta oavsett kön, etnisk härkomst, religiös bakgrund och sexuell läggning. Därför tror jag inte på kvoteringar utan ett mer långtgående arbete med kompetensen som utgångspunkt.
• Påverka EU så att frihandelsavtalet gäller även i verkligheten på alla platser.
• Vi måste begränsa politikers inverkan på varje enskild individ genom att inte höja skatten på arbete. För att få en rättsvisande marknad för tjänster och produkter måste alla använda sina ekonomiska medel efter sitt egna önslemål. Demokrati.

Ok kort och sammanfattande, men en vision för Sverige, något som jag tycker saknas i debatten idag. En debatt som hamnat väldigt snett enligt min egna åsikt.

Skräm inte bort företagsamma människor och idéer

För många år sedan när jag startade mitt första bolag, så fick jag frågan: "Hur kan du vilja ha ett spädbarn som aldrig blir stort?"
Med spädbarnet avsågs givetvis företaget, eftersom det aldrig kommer sköta sig själv utan jag måste lägga ner en stor del av mitt liv för att ta hand om det för att driva det framåt. Inte helt olikt att ha ett litet barn som aldrig växer upp. Alla som har eller har haft barn tror jag förstår både den djupa glädjen i det jag får tillbaka från mitt barn samt den frustration jag emellanåt kan känna, när jag inte riktigt räcker till som förälder.
Givetvis kan man lyckas väldigt bra och ha råd att skaffa en organisation som tar hand om själva driften av företaget, medan jag själv får inrikta mig på själva verksamheten i det och förhoppningsvis ha så mycket marknad att jag kan anställa några kollegor. Jag tror det är många företagares dröm att få till sitt företag på det viset. Men ansvaret för företaget kan jag inte släppa utan bara underlätta.
Tänk att få en så bra idé att jag kan livnära mig själv plus ett antal andra på denna. Att bidra till den gemensamma försörjningen av Sverige via skatter och arbetstillfällen hoppas i alla fall jag på borde falla styrande politiker och svenska medborgare i smaken.

Det märkliga är bara att det pratas väldigt lite om just sådana människor som jag, i alla fall i positiva ordalag, som vågar ta steget och öppna eget. Våga ha en idé och driva den framåt och kunna tjäna pengar på den så att både jag och idén utvecklas och förhoppningsvis även ge fler möjlighet att utvecklas och få utkomst inom ramen för min rörelse.

Sverige verkar vara cementerat runt tanken på storföretag och offentligt drivna verksamheter och att då intressera sig för de som är små, kanske bara är slöseri med tid. Men är det verkligen så? Många bäckar små mm mm. Sårbarheten för Sverige när det gäller arbetsförsörjningen blir mindre om man har fler småföretag i många olika branscher, så att en lokal nedgång hos ett bolag behöver inte betyda lika mycket som när en hel storindustri blir tvungen att flytta utomlands för att var lönsamt, när omkostnaderna drivits upp i Sverige så det inte är försvarbart av konkurransskäl att driva det här. Industridöden kan vi inte livnära oss på.
Själv tror jag också att det finns ett större ansvarstagande för lokalområdet hos mindre företag än hos de riktigt stora, samtidigt som jag inte tror att det plötsligt dyker upp en storindustri och vill anställa 50000 personer på ett bräde. Så att intressera sig för småföretagande är nog en bra tanke.

Det verkar tyvärr så att just sådana aspekter inte är av någon större vikt i många politiska läger. Det tycks som om 70-talets bastuklubbar med politiker, fackföreningar och storföretagare är något man tror existerar fortfarande. En tid då kvinnligt företagande knappt fanns som begrepp och småföretagande var detsamma som svartarbete. Besluten togs i små rum med få inblandade och styrde direkt över en hel nation. Idag är inte det längre möjligt, utan vi måste få en öppnare debatt och komma bort från det gamla pampstyret som framför allt gagnade just pamparna.

Jag tycker att de politiker och för den delen alla andra som har en sned syn på vad företagande är, borde intresserade sig för villkoren för de människor som vill ta ansvar både för sin egna försörjning och den gemensamma har för villkor att arbeta under. Då kanske vi skulle få en nyktrare företagsdebatt och ett bättre företagklimat för de som skall utföra det som politikerna lovar, skapa fler jobb. För hur det än är så skapas jobben inte av politiker utan av företagare. Politiker kan ibland ordna sysselsättningar, men dessa är aldrig lika gedigna som arbeten. Däremot kan de ge bättre förutsättningar för företagande och det som behöver ses över nu är villkoren för småföretag. Vi kan inte jämföras med storföretag och drivas under samma regler, det omöjliggör en positiv utveckling i bra takt. Vi bidrar med försörjningen till vårt välfärdssystem som i många delar är så högt uppskruvade att vi riskerar våra företag och privatliv, eftersom vi inte kommer i närheten av att få ta del av välfärden när vi behöver den. Däremot belastas vi med stora kostnader för att säkra anställdas trygghet, utan att få ha någon trygghet själva.

Jag förstår inte varför vi i Sverige är så rädda för människor med idéer. Idéer som kan slå rot och växa. Jag förstår inte heller varför det ska vara fult att tjäna pengar på sin egna idé, särskilt inte med tanke på den enorma energi och tid man är tvungen att investera kontinuerligt för att hålla idén och företaget rullande och det faktum att man skatteförsörjer Sverige. Det är fult att göra vinst i bolag, mer fult i småföretag än i stora. Troligen för att i storbolagen har fackföreningar och enstaka pampar investerat sina och sina medlemmars pengar och är väl då måna om att få utdelning på dessa. Men varför ska inte en småföretagare ta del av vinst i sitt egna bolag om man lyckats driva det så bra att det går med vinst det är nästan det enda som ger oss en trygghet eftersom vi av systemet i många delar ställts utanför den gemensamma trygghetsnormen. Att driva ett bolag med förlust eller nollresultat ger heller ingen marginal till investering och utveckling eller möjlighet att betala skatt.

Jag tror det var Robert Aschberg som en gång myntade uttrycket att vi svenskar är de mest lättkränkta människorna på jorden. Jag är benägen att hålla med, tråkigt nog. Var är toleransen mot varandra och förståelsen för att vi är olika och behövs allihopa på olika ställen. Att då ha en negativ syn på de som kan och vill klara sin försörjning på egen hand och även har möjlighet om man låter företaget växa, också ge arbetstillfällen till andra är inte hållbart.
Men det kanske är en bild som skildrar Sverige av idag med extremism mot män och kvinnor, av olika etniciteter och som kön i sig samt som det visat sig ickeföretagare mot företagare. Det verkar vara viktigare att utse en fiende än att tillsammans försöka ta tillvara våra olikheters nytta. Jag är rätt övertygad om att ingen har möjlighet att tala om på förhand vem som kommer bli den mest lyckade företagaren eller personen, utifrån endast ett genus eller etniskt perspektiv. Däremot tror jag det finns alldeles för många lättkränkta som med sitt hat och sina politiska begränsningar släcker drömmar och idéer som kan gagna utvecklingen hos både den enskilde och Sverige som land.

Vi måste lära oss välkomna människor och idéer och släppa jantelagar, avundsjuka, fördomar och extremism. Vem vet var utvecklingen tar vägen och vem som kommer att leda den? Det enda vi kan vara rätt säkra på är att om vi skrämmer bort företagsamheten med hat, stöveltramp och politiska begränsningar så kommer Sverige hamna på efterkälken. Då kan vi nog se i stjärnorna efter världens bästa välfärd, för då försvinner försörjningen till den. Att då börja diskutera vems felet är och inse att det är vårt eget, kommer inte hjälpa mycket.

Lite tankar om skatter och demokrati

Demokrati är kanske ett lite slitet ord och rätt naggat i kanterna nu för tiden och vad det egentligen står för verkar det vara alldeles för få som bryr sig om. Att vi har allmän rösträtt verkar vara det som bäst symboliserar demokratin just här i Sverige. Förlängningen av denna frihet tycks tyvärr vara annat än klarlagt.

Ingen har väl missat att det är valkampanj och samtliga politiska partier är ute på sina valturnéer och deltar i debatter för att föra fram just sina åsikter om hur landet ska skötas. TV och övrig press gör sitt för att redovisa och gräva i det material som de politiska aktörerna sprider runt sig. Frågan är bara vilken agenda journalisterna har som gör sina reportage? Att de ska tillhöra den granskande makten innebär ett stort ansvar för vad de skriver och rapportera och alltför ofta lyser deras egna politiska ställningstaganden igenom och ger dem en större makt att styra utvecklingen än de som är demokratiskt valda att leda landet. Rapporteringen snedvrider alltför ofta hela debatten och skapar inte den rättvisa som borde råda inför en så viktig händelse som ett demokratiskt val, som ska ge förutsättningen för Sverige att fortfarande vara ett land med demokrati och utveckling.

Såg på gårdagens partiledarutfrågning av Jonas Sjöstedt, som bl.a pratade om medvetna politiska missförstånd, som drabbat honom och hans parti. Lite förundrat såg jag att utfrågarna lät detta passera utan någon som helst notis, när han verkligen lagt upp bollen för ett politiskt självmål. Att Jonas trånar efter makt tror jag de flesta förstår och använder "missförstånd" och felfakta ivrigt för att föra fram sina idéer.
Så frågan är bara vad hans tänkta makt ska grundas på? Att han har en ideologi som ger honom själv rätten att styra över alla människors innersta villkor för sina liv och låter deras val efter egna behov och utveckling stå tillbaka för en massiv kontrollnation och ett slutet samhälle, är en sak. För de som inte har några större tankar om sig själv eller sin utveckling, så är detta givetvis ett bra alternativ. Lite av hopplöshetens påse för de som inte tror på att människan ska kunna påverka sin egna situation utan vill lämna över äganderätten till sitt eget liv till lokala tjänstemän och politiker.

För att sälja in detta har Jonas använt sig av medvetna politiska missförstånd, faktafel, grova generaliseringar och rena lögner. När han väl lämna den dörren öppen borde varje journalist med självaktning och respekt för demokratin också använda den för att granska Jonas floskler och hänvisningar till fakta och vart dessa fakta kommer ifrån. Numera lär man sig redan i grundskolan att faktagranska, kanske något för TV att ta efter. Men där backade TV. Varför vet jag inte, kanske som alltid med TV att det finns ett manus att hålla sig till och man måste snabbt vidare istället för att håva in den stora fångst som fastnat i den journalistiska kroken.

Jag har nu följt Jonas under ca ett år och lyssnat till hans tal och argumentation som verkligen låter en skugga av Sovjetstatens hot om förstatligande hänga som en tungt moln över de som visar upp ett eget initiativ till utveckling som gagnar Sverige, jobbskapande, kvalitetshöjande och innovation. Han väckte mitt intresse då han deltog i en debatt om företagande i välfärden och han visade sig så totalt okunnig i faktafrågor att det var rent skrämmande. Så okunnig att det i det närmaste var kränkande för de som arbetar inom välfärdenssystemet.
Ägandefrågan är det viktigaste för honom och går långt före både kvalité och utveckling. Han ska avsätta miljarder för ombildning till personalkooperativ, något som varit fullt möjligt att starta men som väldigt få valt att göra. Här är det tvångets tygel som gäller. Att ställa sig frågan varför så få tagit chansen är inget som finns på Jonas agenda.

Hans stora okunskap om hur systemen fungerar och att han verkar vara helt oförstående i skillnaden mellan uppdragsgivare och utförare och vilka villkor som ges för verksamheten. Även upphandlingsdelen verkar Jonas vara helt ovetande om, samt spridningen på olika typer av bolag och vilka villkor som gäller för att driva bolag. Han har fastnat för den lilla verklighet som gäller för ett fåtal stora bolag och som jag själv kan hålla med om låter tokig, att skatta intjänade skattepengar i ett annat land. Men att driva denna häxprocess mot hårt arbetande människor med ett stort hjärta för sitt uppdrag och möjligheten att visa att skattepengen kan användas till bättre kvalité och utveckling, ger en bild av en ledare som totalt tappat perspektivet över ansvaret till de som finansierar systemet. Människor av kött och blod, samt företag som drivs av människor av kött och blod.

När Jonas partikamrat, Juha Rundgren, bekände att konkurrensen från de privata utförarna även har fått de offentligt drivna instanserna att vara tvungna att höja även sin kvalitet, så såg det initialt ljust ut. När tillägget att de inte villa ha den utvecklingen utan att ägarfrågan var det viktigaste, så släcktes lyset hos många. Man vill hellre ha mindre värde per betalad skattekrona. Det är på något sätt grundsynen i konceptet, men man säljer det med att uttrycka ett stopp och att de inte är till salu.
Vad "inte till salu" egentligen betyder, är höljt i dunkel, eftersom den öppna demokratin med valfriheter i många plan vi fått med minskade skatter, mer arbeten och en stabilare statsfinansiell ställning är det som V nu vill sälja ut genom höjda skatter på det mesta. Och skattehöjningarna ska vara för skattehöjningarnas egna skull.
Något som försämrar den privata ekonomin och den yttersta delen av den ekonomiska valfriheten, gör fler bidragsberoende, försämrar för de företag som ska stå för den största kostnaden av välfärden. Allt det som grundlägger demokratin och möjligheten för Sverige att få vara den plattform där företagsamhet, jobbskapande och den sociala omhändertagandet få fortsätta växa och utvecklas efter de reella behov som finns. Det ska om Jonas får bestämma åsidosättas för en politik utan förankring i verklig närhet till individ och finansiär.

Jonas hävdade att en röst på vänstern är en garanti för att slippa extremism i Sveriges riksdag, via SD. Att han själv driver ett extremistiskt parti med en väldig snäv människosyn, är givetvis inget han ens nämner med en kommentar. Jag vill verkligen inte att SD ska vara ett vågmästarparti och tycker att det i grunden är tragiskt att vi i Sverige inte har kommit längre än att politisk extremism får frodas i vår riksdag. SD med sin diskriminerande syn på människor i minoriteter i detta land är direkt stötande, men å andra sidan vill V inskränka demokratin för samtliga boende i Sverige, något som jag tycker är minst lika extremt. Två avigsidor av fria val som verkar nära varandras existens.

Vi har haft en bra utveckling för Sverige de senaste åren och det finns neutrala utredningar som visar på detta. Utredning om Skattesänkningar och totala Skatteintäkter Utredningar som beskriver sina metoder, källor och slutsatser. Något som Jonas inte behöver göra. Så länge vi som privatpersoner inte själva granskar det som sägs och jämför med fakta så är våra röster till salu, något som inte Jonas vill veta av.

Vi har under ett antal år fått sänkta skatter så fler klarar sig på sina löner, får pengar över och har möjlighet att välja var vi vill lägga våra pengar och på så sätt nått demokratins yttersta del, människans egna beslut. Samtidigt har landets skatteintäkter ökat via att fler har fått arbete och kan bidra till skatteförsörjningen och mer pengar än någonsin går till välfärden som i sig har fått ett uppsving av att fler innovativa aktörer kommit in på marknaden och gjort skillnad genom att öka värdet av varje betalad skattekrona. Att föra en stimulerande politik som syftar till utveckling, ger hela tiden en något släpande resultat efterson allt handlar om att våga satsa, starta upp och forma de företag som ska bli framtidens för Sverige. Rent organiskt så finns det ett delay i systemet. Att däremot sätta stopp för en utveckling är snabbt gjort, frågan är bara om det alternativet gagnar oss som invånare och de företag som ska stå för de jobb som ska hålla Sverige rullande. Politiker skapar inte jobb de kan skapa förutsättningar för jobbskapande och det ligger inte i begreppen begränsningar och stopp. Själv tror jag på stimulans, utveckling och demokrati.

Kulturarbetets baksida

"Utan kultur dör samhället", en fras jag hört många gånger och sett flera utredningar som pekar på det viktiga i att ha ett rikt kulturliv, för att människan ska kunna ta till sig nya uttryckssätt och utvecklas som person. Själv skulle jag vilja lägga till att det även underlättar mångas liv med inslag av kulturella inslag, frågan är bara hur det tas emot och hur det belönas.

Jobbar själv som kulturarbetare och med teknisk supply för kulturella möten och ser en trend under många år i att synen på kultur har blivit mer avvisande som arbete och mer sett som ett självuppfyllt behov. Trist nog så är det väldigt svårt att få betalt som utövare och inom supplytjänster, medan kulturadministratörer och producenter tar allt mer av kakan och därmed utarmar försörjningsmöjligheten för de producerande kulturarbetarna. Själva trenden verkar ligga i att tjäna pengar på att minska betalningen till utförarna.

Precis som inom välfärden i övrigt, dit man borde räkna kulturen, så går en fruktansvärt stor del av ersättningen till en icke producerande administration, som i sig har ett vagt nyttoperspektiv på verksamheten. Vi vill gärna överadministrera saker istället för att producera. Jag vet inte varför det blivit så, men administration verkar och vara ett självändamål utan riktigt mål.

Ett problem med kultur är också att vissa delar är finansierade med olika typer av bidrag, medan andra får klara sig själva och finns att få tag på under en form av öppen marknad, som marknaden i sig utnyttjar genom att erbjuda gratisarbeten som reklam. Ett system som snedvrider en hel arbetsmarknad och villkåren för en hel yrkeskår. Helt plötsligt öppnar sig en värld av svararbeten och ersättning via allmosor, något som inte höjer statusen för yrket i sig.

Givetvis ligger en del i problemet i personligheten hos oss som arbetar med kultur. Vi lever mycket för den direkta kontakten och kommunikationen som vi bidrar med och får därmed en belöning initialt av applåder och goda ord. Problemet är när räkningar ska betalas så kan vi inte komma med ett urklipp ur en tidning om att vi gjort ett bra jobb och tro att vi får en matkasse eller hyran betald med några goda vitsord.

Jag presenterade en idé för ett tag sedan för ett antal politiker om att införa någon form av RUT- och ROT-bidrag för kulturella tjänster, för att som precis inom deras områden hjälpt till med att legalisera uppdraget och öppna en marknad för det behov av kulturella tjänster som finns. De bidragen har verkligen rensat deras områden från svartarbeten och oseriositet, så varför inte prova detta inom kulturområdet?
Jag hade bland annat en längre diskussion med en riksdagspolitiker inom S, som ansåg att något sådant inte alls behövs. Anledningen till detta var att i rådande regler får man tjäna 999:- utan att betala skatt, så det var en lämplig ersättning för extraarbete. Det är klart att med den synen på vårt arbete och ersättningsnivån för det, är det svårt att göra vår röst hörd. Att vi är många som lever professionellt på att utveckla kulturella tjänster, och söker sälja det till en marknad som vill ha tjänsten men inte mäktar med att betala den fullt ut, sågs inte som ett problem. Att vi skulle behöva förberedelsetid och ha pengar att utveckla oss med, fanns inte riktigt med i medvetandet eller i acceptansen över att ta vårt arbetet som ett "riktigt" arbete.

Jag tror verkligen att kulturen har sin berättigade plats i vårat samhälle och att vi måste förändra synen på dess ersättningsdel. Det känns tråkigt att uppmana de kulturarbetare som ger sitt hjärta för sitt utövande och ställer upp på galor mm, för att samla pengar åt andra eller berika andras vardag på sjukhus, mm, men som har fullt sjå med att få sin egna ekonomi att gå ihop, att sluta utöva sin gärning. Det skulle vara som att ta död på människan i sig. Men visst är det märkligt att den kår som har svårast för att få betalt för sina tjänster är den som helst ställer upp för andra. Det är sällan man ser t.ex bilmekargalor, IT-supportgalor, administrativa galor och producentgalor, som samlar in pengar till kulturarbetare, som ett slags payback  till den tjänst vi gör samhället.

Det ska givetvis inte behövas olika galor för att finansiera kulturen, däremot borde vi med politiska beslut ändra attityden till kulturarbete och även ersättningen för den. Jag tror man kan göra det inom ramen för ett liknande RUT/ROT avdrag om viljan finns att förändra synen på kultur.