Mitt parti och min politik..

Vi människor tenderar till att sluta lyssna och läsa när vi tror oss veta vad som ska sägas och då fyller vi på med våra egna tankar eller fördomar utan att veta om det är rätt...

Vart är vi på väg och hur ska våra liv se ut framöver, det är en fråga som engagerat mig väldigt mycket under många år. Jag har försökt följa dels den politiska debatten i Sverige men också se vad som verkligen kommer ur i praktisk nytta för oss som medborgare. Hur mycket frihet får vi som personer att påverka vårt egna liv och hur mycket makt över min vardag koncentreras till en begränsad mängd människor och vad är deras syften med makten? Det är lite frågor som jag löpande bär med mig i min vardag.
Det är många som sagt att jag borde bli politiker och jag antar att det beror på att jag är socialt engagerad och bryr mig mycket om människan i sig och inte drar mig för att hitta nya vägar att utveckla både mig själv, men också hjälpa andra som vill ha min hjälp att försöka hitta sin väg. Har väl själv aldrig sett mig som politiker, men under det senaste året så inser jag att det kanske behövs kompletteras med ännu ett parti i den redan gedigna floran av partier.

Återgår vi till den första meningen så tror jag det är en av anledningarna till att det just finns många partier i Sverige, man slutar helt enkelt att lyssna när man hört det man vill höra. Sverige och Demokrati låter ju bra, Feminism och Initiativ låter också bra i någons öra, Miljö och Parti kan också låta renlärigt, precis som Social och Demokrat. Men att sätta sig in i vad deras politik egentligen står för och hur den kommer påverka vårt samhälle och utvecklingsmöjlighet i grunden. Därav vikten med ett bra partinamn.. Det kanske är en svår resa och analys för många att göra , att gå igenom ett partiprogram, därför tror jag att alldeles för många också väljer att sätta sin tilltro till rubriker och snuttifiering av rapporter som gör att man även där slutar att lyssna och läsa samt källgranska och analysera sammanhang och verkningar. Medias rapportering och möjlighet att styra istället för att granska kan få ett helt system att haverera för ett enstaka fall som kanske inte ens har med systemet att göra.
Hur många vet att vårt statskick bygger på den lagstiftande församlingen, den verkställande makten och den dömande makten och fördelningen av ansvar däremellan? Vår demokrati tillåter oss att välja representanter till den lagstiftande församlingen, det kan vara bra att ha i åtanke när man ska analysera och välja.

Skulle jag ge mig in i politiken så måste jag ha en klar linje över fler delar än jag redan nu är insatt i. Att skriva ett partiprogram eller komma med en fullt genomanalyserad budget inför valet är lite sent påtänkt nu, men om jag nu skulle välja att ge mig in i politiken så skulle jag göra det med följande visioner:

Min utgångspunkt är människan och dess möjligheter. Har arbetat med det som kallas Human Factors. På Svenska blir det lite singulärt, enspårigt och negativt laddat, Mänskliga Faktorn. Den faktorn som i Sverige gör att saker går åt skogen.
Men ser vi till människan så har vi massor med kvalitéer som tagit oss till den plats vi är idag. Vi inrymmer mängder med idéer och kunskap och viljan att hitta vägar framåt och låta vår nyfikenhet få blomma och slå rot är en mänsklig faktor som jag tror vi måste ta vara på och inte slå ner. Vi måste också ha tolerans för att vi alla innehåller olika faktorer och är väldigt olika vilket ger oss olika förutsättningar, därför passar vi in så bra på olika ställen.
Jag tror också att de allra flesta människor känner sig själva närmast och det styr våra ideal och visioner över hur vi vill hantera och interagera med vår omgivning. Att sätta upp gränser för oss som personer tror jag är viktigt när det gäller att hitta sig själv och sina förutsättningar, men att bygga upp en mur mot omvärlden som vi både är beroende av och kan delta i är direkt begränsande för både personlig och global utveckling.
Att i största möjliga mån låta den enskilde välja sin väg och sin vardag ser jag som den yttersta sidan av demokratin. Att slippa ha en överförmyndare som begränsar var och ens liv gör också att vi som individer kan bidra med våra personligheter och inte bara skattepengar, till att bygga samhället.. Men frihet kräver också ett ansvarstagande och där måste vi i Sverige bli bättre att lyfta oss istället för att i mesta möjliga mån skylla på omgivningen.
Kräver vi att alla ska ha samma synsätt och förutsättningar så kräver vi samtidigt att mänskligheten ska begränsas och vad får vi då för samhälle?
Jag tror vi på samma sätt måste slå vakt om och behålla det som definierar vad Sverige är och den kultur som vi bygger vårt land på så vi inte blir helt utplånade och rotlösa. Samtidigt måste vi vara öppna och ha en tolerans mot det som är olikt. Vi kan inte gilla olika och samtidigt kräva att de som är olika ska tänka som jag och ha exakt samma förutsättningar som jag, för då accepterar vi ändå inte olikheten. Så öppenhet mot kön, etnisk härkomst, religion och sexuell läggning, mm. mm dvs öppenhet mot mänskligheten.

Visionen för Sverige är att det ska vara ett fantastiskt rikt land att leva i. Möjligheterna för utveckling ska vara det som är ledande.

• Till det behöver vi ett bra miljöarbete med sikte på en stabil energiförsörjning med minsta åverkan som möjligt på vår miljö både från oss själva och vår omgivning. Via direkt stimulerande åtgärder för nyttjande av miljövänlig infrastruktur och val av miljömässigt bra produkter för konsumtion och kommunikation. Något som är hållbart över tid.
• En skola för alla! Det betyder inte att det är en enda skola. Valfriheten att kunna välja den pedagogik och inriktning som passa var och en bäst. Även barn är olika och med enkla tester kan man komplettera och underlätta valet av skola. Kontrollen av skolorna så de ger samma återspegling av läroplanen är av största vikt. Att även låta skola vara skola och inte bli ett förlängt dagis eller alternativ uppfostringsanstalt är viktigt, lika viktigt som att ge skola vettiga villkor att arbeta med över tid. Föräldrar måste ta sitt ansvar och elever med särskilda inlärnings eller sociala behov måste hjälpas. Internationell forskning visar att bästa skolresultat fås i större klasser, det i sig kan ge utrymme för mer stöd och hjälp vi frigjorda resurser för den som behöver detta. attityden till skolan måste också förändras i grunden. det är en enorm möjlighet vi ger våra barn här, en möjlighet som av elever och föräldrar måste tas till vara på ett bättre och mer ödmjukt sätt. Kanske via att införa en skolavgift, som i sig kan vara avdragsgill. men att sätta ett pris på verksamheten kan vara ett sätt att höja statusen för den.
• Vården måste bli effektivare och inte bli en administrativ koloss. Minska antalet Landsting till max sex och låt specialistavdelningar utvecklas, där operationer utan allt för mycket ställtid kan utföras löpande av specialiserad personal. Se hur privata sjukhus organiserat sig. Öppna även för mer internationellt utbyte i fråga om operationer och specialistbedömningar med åtgärder. Ny teknik har öppnat flera väga till att reformera sjukvården så vi bättre använder de resurser vi pumpar in i form av skattepengar.
• Omsorgen måste reformeras i den beställande delen precis som öppenvården. Att Landstingen och Kommunerna är huvudman och samtidigt utförare och ger villkor för de privata alternativen, ger en väldigt begränsad utveckling av tjänster och bemanning. Upphandlingarna måste särskiljas från den som inte vill bli utsatt för konkurrens. Det är enda sättet att dra nytta av de innovativa resurser som frigjorts med privatisering. Vi måste införa bättre värdegrunder i tilldelning av vård.
• Jobben: Det är givetvis av största vikt att vi försöker ha så många i arbete som möjligt. Därför måste vi ta vara på alla som kan hjälpa till med försörjningen av sig själva och vårt land. Som jag ser det är det bara genom långsiktigt arbete med företagande som kan ge en bra utdelning i forma av arbeten. Företagandet är grunden till försörjningen av landet. Vi måste ge företagen bättre villkor att utvecklas och på så sätt ha möjlighet att erbjuda fler arbete. Vi måste också stimulera företagsamheten så de som har företagsamma idéer ska få möjlighet att utveckla dessa. Vi kan inte ha samma regler för småföretag som för stora, då kommer vi få alldeles för få som vågar satsa på utveckling och anställningar. Ett bättre skydd så att småföretagare som är medfinansiär av vår välfärd, också får ta del av den. Vi måste generellt se över de regler som gäller på arbetsmarknaden som låser både anställda och företag i en position som många gånger hämmar utvecklingen. Att spilla energi på kortsiktiga arbetsmarknadsåtgärder tror jag i längden är mer passiviserande än uppbyggande. Att dissa arbeten som mindre värde är inget jag står för. Arbete är arbete och vi behöver alla typer av arbeten för att passa alla typer av människor och livssituationer. Det viktiga är att finns ett brett utbud av arbeten och möjligheter för människor att komma in på arbetsmarknaden och även att kunna göra karriär.
• Försvaret måste ges ett uppdrag och en nivå som gäller över tid. Ska vi vara en suverän stat måste kunna hävda att vi kan försvara våra gränser i händelse av ofred, men också som en resurs i fredstid. Att vi levt i konstruerad fred i 200 år gör inte att vi per automatik kommer att klara oss undan en eventuell konflikt i vårt närområde eller ett kraftigt angrepp av elittränade terrorister. Vi måste bort från att använda försvaret som budgetbuffert.
• Inför allmän statstjänst. Som en förlängning på skolan kan vi inför liknande värnplikt, men med fler grenar och för alla ungdomar. En period i livet att göra samhällstjänst i den inriktning man själv vill och sedan få räkna detta som arbetspraktik.
• Invandring måste givetvis kontrolleras och men med en stor tolerans. Flyktingmottagning ska ske i samråd med EU-länder så vi alla får liknande belastningar vid stora flyktingströmmar. Vi måste ta vara på de människor som kommer till oss och se dem som resurser som kan bidra till utvecklingen av vårt land. En snabbare integration och hantering av asylärenden måste skapas, på samma sätt som en snabbare evaluering och ekvivalering av deras kunskaper till det som gäller här.
• Kulturen måste få en starkare plats och fler arenor i samhället för att stimulera och utveckla de skapande, kreativa och estetiska sidorna, som motpol och alternativ till den kommersiellt utpekande trenden som råder nu med allehanda dokusåpor och förnedringsaktiviteter.
• Skatter och demokrati. Vi har under ett antal år fått sänkta skatter så fler klarar sig på sina löner, får pengar över och har möjlighet att välja var vi vill lägga våra pengar och på så sätt nått demokratins yttersta del, människans egna beslut. Samtidigt har landets skatteintäkter ökat via att fler har fått arbete och kan bidra till skatteförsörjningen och mer pengar än någonsin går till välfärden. Vi har alltså inte minska insatsen ut höjt den, fått bättre kvalité för pengarna och kan nu se var pengarna tar vägen. Förr försvann dessa utan att vi egentligen visste var de tog vägen. att vi nu har ett betydligt bättre system och fler initiativ har varit av godo för oss som finansierar systemet. Att återgå till det bottenlösa systemet som blev tärande på demokratin är ingen väg. Så att stanna på dagens nivån och försöka stabilisera landet är min vision.
• Arbetslösheten kan inte finansieras med 100% ersättning. Då försvinner motivationen att arbeta, precis som när sjukersättning varit för hög och människor till slut drabbas av sjukdomsvinst och förlorar initiativet samt incitamentet att bli frisk. Det måste råda en skillnad mellan att arbeta och att stå vid sidan av arbete.
• Droghantering i alla dess former måste vara kriminellt. Alla är idag väl införstådda med riskerna med droger och med så många nya substanser som dyker upp och i värsta fall tar livet av den som brukar det, måste hanteringen förbli kriminell så ingen kan skapa sig en inkörningsfil till en sjukdomsvinst. Att göra om den till en vårdfråga där man själv tagit initiativet till att bli sjuk och jämställa det med alla allvarliga sjukdomar som många människor drabbas av och får kämpa med helt ofrivilligt, är varken solidariskt eller rättvist.
• Jämlikhet. Jag tror på människans lika värde. Jag tror också på människan olika kompetens och olika möjligheter. Detta oavsett kön, etnisk härkomst, religiös bakgrund och sexuell läggning. Därför tror jag inte på kvoteringar utan ett mer långtgående arbete med kompetensen som utgångspunkt.
• Påverka EU så att frihandelsavtalet gäller även i verkligheten på alla platser.
• Vi måste begränsa politikers inverkan på varje enskild individ genom att inte höja skatten på arbete. För att få en rättsvisande marknad för tjänster och produkter måste alla använda sina ekonomiska medel efter sitt egna önslemål. Demokrati.

Ok kort och sammanfattande, men en vision för Sverige, något som jag tycker saknas i debatten idag. En debatt som hamnat väldigt snett enligt min egna åsikt.

Skräm inte bort företagsamma människor och idéer

För många år sedan när jag startade mitt första bolag, så fick jag frågan: "Hur kan du vilja ha ett spädbarn som aldrig blir stort?"
Med spädbarnet avsågs givetvis företaget, eftersom det aldrig kommer sköta sig själv utan jag måste lägga ner en stor del av mitt liv för att ta hand om det för att driva det framåt. Inte helt olikt att ha ett litet barn som aldrig växer upp. Alla som har eller har haft barn tror jag förstår både den djupa glädjen i det jag får tillbaka från mitt barn samt den frustration jag emellanåt kan känna, när jag inte riktigt räcker till som förälder.
Givetvis kan man lyckas väldigt bra och ha råd att skaffa en organisation som tar hand om själva driften av företaget, medan jag själv får inrikta mig på själva verksamheten i det och förhoppningsvis ha så mycket marknad att jag kan anställa några kollegor. Jag tror det är många företagares dröm att få till sitt företag på det viset. Men ansvaret för företaget kan jag inte släppa utan bara underlätta.
Tänk att få en så bra idé att jag kan livnära mig själv plus ett antal andra på denna. Att bidra till den gemensamma försörjningen av Sverige via skatter och arbetstillfällen hoppas i alla fall jag på borde falla styrande politiker och svenska medborgare i smaken.

Det märkliga är bara att det pratas väldigt lite om just sådana människor som jag, i alla fall i positiva ordalag, som vågar ta steget och öppna eget. Våga ha en idé och driva den framåt och kunna tjäna pengar på den så att både jag och idén utvecklas och förhoppningsvis även ge fler möjlighet att utvecklas och få utkomst inom ramen för min rörelse.

Sverige verkar vara cementerat runt tanken på storföretag och offentligt drivna verksamheter och att då intressera sig för de som är små, kanske bara är slöseri med tid. Men är det verkligen så? Många bäckar små mm mm. Sårbarheten för Sverige när det gäller arbetsförsörjningen blir mindre om man har fler småföretag i många olika branscher, så att en lokal nedgång hos ett bolag behöver inte betyda lika mycket som när en hel storindustri blir tvungen att flytta utomlands för att var lönsamt, när omkostnaderna drivits upp i Sverige så det inte är försvarbart av konkurransskäl att driva det här. Industridöden kan vi inte livnära oss på.
Själv tror jag också att det finns ett större ansvarstagande för lokalområdet hos mindre företag än hos de riktigt stora, samtidigt som jag inte tror att det plötsligt dyker upp en storindustri och vill anställa 50000 personer på ett bräde. Så att intressera sig för småföretagande är nog en bra tanke.

Det verkar tyvärr så att just sådana aspekter inte är av någon större vikt i många politiska läger. Det tycks som om 70-talets bastuklubbar med politiker, fackföreningar och storföretagare är något man tror existerar fortfarande. En tid då kvinnligt företagande knappt fanns som begrepp och småföretagande var detsamma som svartarbete. Besluten togs i små rum med få inblandade och styrde direkt över en hel nation. Idag är inte det längre möjligt, utan vi måste få en öppnare debatt och komma bort från det gamla pampstyret som framför allt gagnade just pamparna.

Jag tycker att de politiker och för den delen alla andra som har en sned syn på vad företagande är, borde intresserade sig för villkoren för de människor som vill ta ansvar både för sin egna försörjning och den gemensamma har för villkor att arbeta under. Då kanske vi skulle få en nyktrare företagsdebatt och ett bättre företagklimat för de som skall utföra det som politikerna lovar, skapa fler jobb. För hur det än är så skapas jobben inte av politiker utan av företagare. Politiker kan ibland ordna sysselsättningar, men dessa är aldrig lika gedigna som arbeten. Däremot kan de ge bättre förutsättningar för företagande och det som behöver ses över nu är villkoren för småföretag. Vi kan inte jämföras med storföretag och drivas under samma regler, det omöjliggör en positiv utveckling i bra takt. Vi bidrar med försörjningen till vårt välfärdssystem som i många delar är så högt uppskruvade att vi riskerar våra företag och privatliv, eftersom vi inte kommer i närheten av att få ta del av välfärden när vi behöver den. Däremot belastas vi med stora kostnader för att säkra anställdas trygghet, utan att få ha någon trygghet själva.

Jag förstår inte varför vi i Sverige är så rädda för människor med idéer. Idéer som kan slå rot och växa. Jag förstår inte heller varför det ska vara fult att tjäna pengar på sin egna idé, särskilt inte med tanke på den enorma energi och tid man är tvungen att investera kontinuerligt för att hålla idén och företaget rullande och det faktum att man skatteförsörjer Sverige. Det är fult att göra vinst i bolag, mer fult i småföretag än i stora. Troligen för att i storbolagen har fackföreningar och enstaka pampar investerat sina och sina medlemmars pengar och är väl då måna om att få utdelning på dessa. Men varför ska inte en småföretagare ta del av vinst i sitt egna bolag om man lyckats driva det så bra att det går med vinst det är nästan det enda som ger oss en trygghet eftersom vi av systemet i många delar ställts utanför den gemensamma trygghetsnormen. Att driva ett bolag med förlust eller nollresultat ger heller ingen marginal till investering och utveckling eller möjlighet att betala skatt.

Jag tror det var Robert Aschberg som en gång myntade uttrycket att vi svenskar är de mest lättkränkta människorna på jorden. Jag är benägen att hålla med, tråkigt nog. Var är toleransen mot varandra och förståelsen för att vi är olika och behövs allihopa på olika ställen. Att då ha en negativ syn på de som kan och vill klara sin försörjning på egen hand och även har möjlighet om man låter företaget växa, också ge arbetstillfällen till andra är inte hållbart.
Men det kanske är en bild som skildrar Sverige av idag med extremism mot män och kvinnor, av olika etniciteter och som kön i sig samt som det visat sig ickeföretagare mot företagare. Det verkar vara viktigare att utse en fiende än att tillsammans försöka ta tillvara våra olikheters nytta. Jag är rätt övertygad om att ingen har möjlighet att tala om på förhand vem som kommer bli den mest lyckade företagaren eller personen, utifrån endast ett genus eller etniskt perspektiv. Däremot tror jag det finns alldeles för många lättkränkta som med sitt hat och sina politiska begränsningar släcker drömmar och idéer som kan gagna utvecklingen hos både den enskilde och Sverige som land.

Vi måste lära oss välkomna människor och idéer och släppa jantelagar, avundsjuka, fördomar och extremism. Vem vet var utvecklingen tar vägen och vem som kommer att leda den? Det enda vi kan vara rätt säkra på är att om vi skrämmer bort företagsamheten med hat, stöveltramp och politiska begränsningar så kommer Sverige hamna på efterkälken. Då kan vi nog se i stjärnorna efter världens bästa välfärd, för då försvinner försörjningen till den. Att då börja diskutera vems felet är och inse att det är vårt eget, kommer inte hjälpa mycket.

Lite tankar om skatter och demokrati

Demokrati är kanske ett lite slitet ord och rätt naggat i kanterna nu för tiden och vad det egentligen står för verkar det vara alldeles för få som bryr sig om. Att vi har allmän rösträtt verkar vara det som bäst symboliserar demokratin just här i Sverige. Förlängningen av denna frihet tycks tyvärr vara annat än klarlagt.

Ingen har väl missat att det är valkampanj och samtliga politiska partier är ute på sina valturnéer och deltar i debatter för att föra fram just sina åsikter om hur landet ska skötas. TV och övrig press gör sitt för att redovisa och gräva i det material som de politiska aktörerna sprider runt sig. Frågan är bara vilken agenda journalisterna har som gör sina reportage? Att de ska tillhöra den granskande makten innebär ett stort ansvar för vad de skriver och rapportera och alltför ofta lyser deras egna politiska ställningstaganden igenom och ger dem en större makt att styra utvecklingen än de som är demokratiskt valda att leda landet. Rapporteringen snedvrider alltför ofta hela debatten och skapar inte den rättvisa som borde råda inför en så viktig händelse som ett demokratiskt val, som ska ge förutsättningen för Sverige att fortfarande vara ett land med demokrati och utveckling.

Såg på gårdagens partiledarutfrågning av Jonas Sjöstedt, som bl.a pratade om medvetna politiska missförstånd, som drabbat honom och hans parti. Lite förundrat såg jag att utfrågarna lät detta passera utan någon som helst notis, när han verkligen lagt upp bollen för ett politiskt självmål. Att Jonas trånar efter makt tror jag de flesta förstår och använder "missförstånd" och felfakta ivrigt för att föra fram sina idéer.
Så frågan är bara vad hans tänkta makt ska grundas på? Att han har en ideologi som ger honom själv rätten att styra över alla människors innersta villkor för sina liv och låter deras val efter egna behov och utveckling stå tillbaka för en massiv kontrollnation och ett slutet samhälle, är en sak. För de som inte har några större tankar om sig själv eller sin utveckling, så är detta givetvis ett bra alternativ. Lite av hopplöshetens påse för de som inte tror på att människan ska kunna påverka sin egna situation utan vill lämna över äganderätten till sitt eget liv till lokala tjänstemän och politiker.

För att sälja in detta har Jonas använt sig av medvetna politiska missförstånd, faktafel, grova generaliseringar och rena lögner. När han väl lämna den dörren öppen borde varje journalist med självaktning och respekt för demokratin också använda den för att granska Jonas floskler och hänvisningar till fakta och vart dessa fakta kommer ifrån. Numera lär man sig redan i grundskolan att faktagranska, kanske något för TV att ta efter. Men där backade TV. Varför vet jag inte, kanske som alltid med TV att det finns ett manus att hålla sig till och man måste snabbt vidare istället för att håva in den stora fångst som fastnat i den journalistiska kroken.

Jag har nu följt Jonas under ca ett år och lyssnat till hans tal och argumentation som verkligen låter en skugga av Sovjetstatens hot om förstatligande hänga som en tungt moln över de som visar upp ett eget initiativ till utveckling som gagnar Sverige, jobbskapande, kvalitetshöjande och innovation. Han väckte mitt intresse då han deltog i en debatt om företagande i välfärden och han visade sig så totalt okunnig i faktafrågor att det var rent skrämmande. Så okunnig att det i det närmaste var kränkande för de som arbetar inom välfärdenssystemet.
Ägandefrågan är det viktigaste för honom och går långt före både kvalité och utveckling. Han ska avsätta miljarder för ombildning till personalkooperativ, något som varit fullt möjligt att starta men som väldigt få valt att göra. Här är det tvångets tygel som gäller. Att ställa sig frågan varför så få tagit chansen är inget som finns på Jonas agenda.

Hans stora okunskap om hur systemen fungerar och att han verkar vara helt oförstående i skillnaden mellan uppdragsgivare och utförare och vilka villkor som ges för verksamheten. Även upphandlingsdelen verkar Jonas vara helt ovetande om, samt spridningen på olika typer av bolag och vilka villkor som gäller för att driva bolag. Han har fastnat för den lilla verklighet som gäller för ett fåtal stora bolag och som jag själv kan hålla med om låter tokig, att skatta intjänade skattepengar i ett annat land. Men att driva denna häxprocess mot hårt arbetande människor med ett stort hjärta för sitt uppdrag och möjligheten att visa att skattepengen kan användas till bättre kvalité och utveckling, ger en bild av en ledare som totalt tappat perspektivet över ansvaret till de som finansierar systemet. Människor av kött och blod, samt företag som drivs av människor av kött och blod.

När Jonas partikamrat, Juha Rundgren, bekände att konkurrensen från de privata utförarna även har fått de offentligt drivna instanserna att vara tvungna att höja även sin kvalitet, så såg det initialt ljust ut. När tillägget att de inte villa ha den utvecklingen utan att ägarfrågan var det viktigaste, så släcktes lyset hos många. Man vill hellre ha mindre värde per betalad skattekrona. Det är på något sätt grundsynen i konceptet, men man säljer det med att uttrycka ett stopp och att de inte är till salu.
Vad "inte till salu" egentligen betyder, är höljt i dunkel, eftersom den öppna demokratin med valfriheter i många plan vi fått med minskade skatter, mer arbeten och en stabilare statsfinansiell ställning är det som V nu vill sälja ut genom höjda skatter på det mesta. Och skattehöjningarna ska vara för skattehöjningarnas egna skull.
Något som försämrar den privata ekonomin och den yttersta delen av den ekonomiska valfriheten, gör fler bidragsberoende, försämrar för de företag som ska stå för den största kostnaden av välfärden. Allt det som grundlägger demokratin och möjligheten för Sverige att få vara den plattform där företagsamhet, jobbskapande och den sociala omhändertagandet få fortsätta växa och utvecklas efter de reella behov som finns. Det ska om Jonas får bestämma åsidosättas för en politik utan förankring i verklig närhet till individ och finansiär.

Jonas hävdade att en röst på vänstern är en garanti för att slippa extremism i Sveriges riksdag, via SD. Att han själv driver ett extremistiskt parti med en väldig snäv människosyn, är givetvis inget han ens nämner med en kommentar. Jag vill verkligen inte att SD ska vara ett vågmästarparti och tycker att det i grunden är tragiskt att vi i Sverige inte har kommit längre än att politisk extremism får frodas i vår riksdag. SD med sin diskriminerande syn på människor i minoriteter i detta land är direkt stötande, men å andra sidan vill V inskränka demokratin för samtliga boende i Sverige, något som jag tycker är minst lika extremt. Två avigsidor av fria val som verkar nära varandras existens.

Vi har haft en bra utveckling för Sverige de senaste åren och det finns neutrala utredningar som visar på detta. Utredning om Skattesänkningar och totala Skatteintäkter Utredningar som beskriver sina metoder, källor och slutsatser. Något som Jonas inte behöver göra. Så länge vi som privatpersoner inte själva granskar det som sägs och jämför med fakta så är våra röster till salu, något som inte Jonas vill veta av.

Vi har under ett antal år fått sänkta skatter så fler klarar sig på sina löner, får pengar över och har möjlighet att välja var vi vill lägga våra pengar och på så sätt nått demokratins yttersta del, människans egna beslut. Samtidigt har landets skatteintäkter ökat via att fler har fått arbete och kan bidra till skatteförsörjningen och mer pengar än någonsin går till välfärden som i sig har fått ett uppsving av att fler innovativa aktörer kommit in på marknaden och gjort skillnad genom att öka värdet av varje betalad skattekrona. Att föra en stimulerande politik som syftar till utveckling, ger hela tiden en något släpande resultat efterson allt handlar om att våga satsa, starta upp och forma de företag som ska bli framtidens för Sverige. Rent organiskt så finns det ett delay i systemet. Att däremot sätta stopp för en utveckling är snabbt gjort, frågan är bara om det alternativet gagnar oss som invånare och de företag som ska stå för de jobb som ska hålla Sverige rullande. Politiker skapar inte jobb de kan skapa förutsättningar för jobbskapande och det ligger inte i begreppen begränsningar och stopp. Själv tror jag på stimulans, utveckling och demokrati.

Kulturarbetets baksida

"Utan kultur dör samhället", en fras jag hört många gånger och sett flera utredningar som pekar på det viktiga i att ha ett rikt kulturliv, för att människan ska kunna ta till sig nya uttryckssätt och utvecklas som person. Själv skulle jag vilja lägga till att det även underlättar mångas liv med inslag av kulturella inslag, frågan är bara hur det tas emot och hur det belönas.

Jobbar själv som kulturarbetare och med teknisk supply för kulturella möten och ser en trend under många år i att synen på kultur har blivit mer avvisande som arbete och mer sett som ett självuppfyllt behov. Trist nog så är det väldigt svårt att få betalt som utövare och inom supplytjänster, medan kulturadministratörer och producenter tar allt mer av kakan och därmed utarmar försörjningsmöjligheten för de producerande kulturarbetarna. Själva trenden verkar ligga i att tjäna pengar på att minska betalningen till utförarna.

Precis som inom välfärden i övrigt, dit man borde räkna kulturen, så går en fruktansvärt stor del av ersättningen till en icke producerande administration, som i sig har ett vagt nyttoperspektiv på verksamheten. Vi vill gärna överadministrera saker istället för att producera. Jag vet inte varför det blivit så, men administration verkar och vara ett självändamål utan riktigt mål.

Ett problem med kultur är också att vissa delar är finansierade med olika typer av bidrag, medan andra får klara sig själva och finns att få tag på under en form av öppen marknad, som marknaden i sig utnyttjar genom att erbjuda gratisarbeten som reklam. Ett system som snedvrider en hel arbetsmarknad och villkåren för en hel yrkeskår. Helt plötsligt öppnar sig en värld av svararbeten och ersättning via allmosor, något som inte höjer statusen för yrket i sig.

Givetvis ligger en del i problemet i personligheten hos oss som arbetar med kultur. Vi lever mycket för den direkta kontakten och kommunikationen som vi bidrar med och får därmed en belöning initialt av applåder och goda ord. Problemet är när räkningar ska betalas så kan vi inte komma med ett urklipp ur en tidning om att vi gjort ett bra jobb och tro att vi får en matkasse eller hyran betald med några goda vitsord.

Jag presenterade en idé för ett tag sedan för ett antal politiker om att införa någon form av RUT- och ROT-bidrag för kulturella tjänster, för att som precis inom deras områden hjälpt till med att legalisera uppdraget och öppna en marknad för det behov av kulturella tjänster som finns. De bidragen har verkligen rensat deras områden från svartarbeten och oseriositet, så varför inte prova detta inom kulturområdet?
Jag hade bland annat en längre diskussion med en riksdagspolitiker inom S, som ansåg att något sådant inte alls behövs. Anledningen till detta var att i rådande regler får man tjäna 999:- utan att betala skatt, så det var en lämplig ersättning för extraarbete. Det är klart att med den synen på vårt arbete och ersättningsnivån för det, är det svårt att göra vår röst hörd. Att vi är många som lever professionellt på att utveckla kulturella tjänster, och söker sälja det till en marknad som vill ha tjänsten men inte mäktar med att betala den fullt ut, sågs inte som ett problem. Att vi skulle behöva förberedelsetid och ha pengar att utveckla oss med, fanns inte riktigt med i medvetandet eller i acceptansen över att ta vårt arbetet som ett "riktigt" arbete.

Jag tror verkligen att kulturen har sin berättigade plats i vårat samhälle och att vi måste förändra synen på dess ersättningsdel. Det känns tråkigt att uppmana de kulturarbetare som ger sitt hjärta för sitt utövande och ställer upp på galor mm, för att samla pengar åt andra eller berika andras vardag på sjukhus, mm, men som har fullt sjå med att få sin egna ekonomi att gå ihop, att sluta utöva sin gärning. Det skulle vara som att ta död på människan i sig. Men visst är det märkligt att den kår som har svårast för att få betalt för sina tjänster är den som helst ställer upp för andra. Det är sällan man ser t.ex bilmekargalor, IT-supportgalor, administrativa galor och producentgalor, som samlar in pengar till kulturarbetare, som ett slags payback  till den tjänst vi gör samhället.

Det ska givetvis inte behövas olika galor för att finansiera kulturen, däremot borde vi med politiska beslut ändra attityden till kulturarbete och även ersättningen för den. Jag tror man kan göra det inom ramen för ett liknande RUT/ROT avdrag om viljan finns att förändra synen på kultur.

Bor vi verkligen i världens sämsta land?

Ja, frågan har jag ställt mig fler gånger under det senaste året, då det målats fan på väggen över hur dåligt vi har det, och hur uselt Sverige är skött. Samtidigt har vi en enorm generös välfärd som konsumeras utan att det verkar tas ens en notis om hur det kommer sig att vi kan ha det så väl förspänt. För någon vecka sedan presenterades dagen då jordens resurser är slut för i år och att vi nu lever på "lånad" tid i förhållande till de resurser vi ska livnära oss av. Att vi då i Sverige fortfarande kan njuta av vår uppbyggda välfärd, måste väl ändå ses som enormt fördelaktigt. I alla fall för oss!

Samtidigt så får man en känsla av att det finns hur mycket resurser som helst att lova till var och en, om man röstar på "rätt" parti. Att det är oppositionen som lovar mest, är väl kanske naturligt spel, men om man ser till hur verkligheten ser ut så kanske man borde vara mer realist och naturligt försiktig med att lova, särskilt med tanke på att vi redan nu lever på lånad tid.

För att kunna genomföra alla reformer, så krävs det pengar och som alla vet kommer dessa inte farande genom luften bar man ställer sig och önskar dem. Nej, det krävs att vi tillsammans hjälps åt att dra in dessa och enklast är det nog genom att arbeta. Så en prioritering borde väl vara att se till att Sverige blir en bra bas för företag att etablera sig på och kunna drivas från. För hur det än är så är det företagen som ser till att vi har pengar att dra runt Sverige och vår välfärd med.

Tyvärr hörs det väldigt lite i debatten om vilka förutsättningar våra företag ska få ha efter den 14:e september, något som är väldigt oroande. Något som är än mer oroande är att framförallt oppositionen skjutit in sig på att sänka så många företag som möjligt, med nya regler och omöjliga krav. Att man gör det samtidigt som man pratar om "jobben" känns allt annat än klart definierat och seriöst.

Ska vi ha företag kvar i Sverige som mäktar att ta det ansvar som politikerna kräver, måste vi få en bättre förutsättning för dessa. Mer klara regler som löper över lång tid och en öppnare arbetsmarknad som gör att företagen vågar satsa på att anställa. Det fungerar inte med att ha en industri som ska leda utvecklingen, men som samtidigt måste hålla andan av nervositet över vad som ska hända internt inom landet, när arbetet borde vara att fokusera på att möta konkurrensen utifrån. Alla som försökt springa milen på ett andetag, förstår kanske känslan.. Jag tror också att vi måste ge alla driftiga människor en möjlighet att öppna och driva sitt företag och på så sätt kunna bidra med arbete och skatteinkomster.

Jag anser att politiker bör ta sitt ansvar och arbeta för ett bättre företagsklimat i Sverige, som säkras över tid. Företag kan inte leva i mandatperioder utan måste byggas för framtiden. Detsamma gäller skolan. Ge dem en vettig bas att arbeta ifrån och låt dem sedan sköta arbetet på skolorna. Jag skulle också helst se att vi som privatpersoner fick förbli myndiga och välja vår inriktning själva. Att med välfärden styra människors liv, tror jag är passiviserande så länge man inte får välja sin egna väg. I och med att systemen är behovsprövade och solidariskt finansierade, så är det ingen orättvisa i möjligheten att välja var jag vill bli upplärd, omhändertagen och kurerad.

Jag tycker att vi bor i möjligheternas land. Vi har det bättre förspänt än de allra flesta andra länder på de allra flesta punkterna. Ska vi fortsätta att utvecklas åt det hållet, så tror inte jag att stopp och begränsningar är rätta vägen att gå. Fler reformer som stimulerar och inspirerar är det jag tror på. Det parti som kan ge en bra framtidsvision och ge rätt stimuli för den, får min röst.

Vart vänder jag mig om jag inte vill ha krig?

Ja, inte till Sverige i alla fall om jag förstått SD och S rätt.

Envis som jag är så säger jag fortfarande att vi har det oförskämt bra här i Sverige. Oförskämt kanske är fel uttryck, mer oförtjänt kanske det bör vara. Då menar jag verkligen att vi verkar ha svårt att uppskatta hur bra vi har det och emellanåt blir fartblinda över hur det bör vara. Ibland verkar det som om allt ska vara gratis och serveras med dessert helst när jag ligger i soffan framför TV'n och konsumerar någon världsfrånvänd dokusåpa, som sedan dagen efter får hur mycket utrymme som helst i dagspressen.

Ok, överdrivet, men inte helt verklighetsfrämmande. I vissa lägen undrar jag om inte dokusåpor och allehanda spel håller på att ta över vår syn på verkligheten. Det verkar som om vi är mer måna om att på ett eller annat sätt tilldela varandra roller, som det sedan är upp till den enskilde eller även gruppen att försöka fylla. Vill man inte fylla den rollen utan vara en egen person/grupp och försöka styra sin egna utveckling, då är det lätt att bli bannlyst. Det blir mycket av "vi och dom" istället för "hej och välkommen, vad kan du bidra med?"

Ett synligt tecken på det är den förväntade växande flyktingvågen hit till Sverige. Vi har tagit emot flyktingar för och får bereda oss på att göra det igen. Att SD är emot detta och har vuxit sig starka via att ingen velat ta debatt med dem under många år, så att alla rasister, främlingsfientliga och allmänt oroade över invandringen, kunnat slå sig ihop och bilda ett antiparti, är minst sagt tråkigt. Ska man tro statistiken så är det ca 230000 av LO's medlemmar som sympatiserar med SD.
Kanske är det just den statistiken som skapat S utspel om att M som vill visa öppenhet och solidaritet med dessa flyktingar, nu beskyller M för att spela SD i händerna, genom att ställa välfärd mot öppenhet mot flyktingar. Så det av S kapade ordet solidaritet, vill nu M visa vad det betyder och får då kritik för detta.

Har jag förstått rätt så vill varken Stefan Löfven, Margot Wallström eller Magdalena Andersson satsa på flyktingmottagning utan utöka den redan mer än generösa välfärden för oss som har det oförtjänt bra redan. Vi som kan kosta på oss att klaga på fri skola, sjukvård, föräldraförsäkring. mm, mm. Visst finns det problem där, men problemen bör lösas där problemen uppstår och inte med mer omärkta resurser.

Har fått till mig från människor som sympatiserar med de som inte vill ta emot flyktingar, att det är bättre att satsa på bemanning på sjukhus mm mm. Det kanske låter som en bra tanke initialt, men varför har vi problem med bemanningen under semesterperioden?
Vi måste komma ihåg att vi internationellt sett ha en otroligt generös semesterlag, en semesterlag som kanske för den enskilde är väldigt bra, men för organisationer som måste ha öppet 24-7, kan vara en svår nöt att knäcka. Man måste lägga en bemanning som fungerar större delen av året och då kan det uppstå problem under de långa semesterperioderna, problem som inte skulle uppstå om semestern var kortare. Anställer vi så att det alltid är full bemanning under semesterperioden kommer det större delen av året vara en övertalighet. Har man arbetat på eller med arbetsplatser med stor övertalighet så vet man att det inte är en arbetsplats som genererar något gott för varken den enskilde eller organisationen. Därför är övertalighet ingen bra metod för att utjämna dessa problem.

Ser man till frustrationen över att vi inte heller kan läka alla sjukdomar, löses inte heller med mer personal, utan mer forskning som kan leda till framtida möjligheter att bättre ta hand om fler sjukdomar. Så att kategoriskt placera mer pengar i välfärden är inte alltid en lösning på alla problem, särskilt inte för den annalkande flyktingvågen.

Det är lite tragiskt att de som säger sig stå för empati och solidaritet, nu hänger sig åt opportunism och egoism. Men det verkar inte vara ett vanligt val vi ska gå till om några veckor, det är att rösta på vem som vann kriget. Krig har mig veterligen ingen egentlig vinnare och dess största offer är sanningen. Kanske är det just därför som S verkar vara emot flyktingströmmen för de kommer ur askan i elden, till ett nytt krig.

För det som borde stå som grundläggande val om utvecklingen av Sverige och vilken väg den ska ta, har helt kommit i skuggan av faktafel, stopp och begränsningar. För grunden är väl ändå å ena sidan som vi är inne på nu; individens rätt till beslut om sitt egna liv, utveckling och påverkansmöjlighet på sin egna situation i förhållande till staten, eller alternativet; statens inverkan på dina val- och utvecklingsmöjligheter samt begränsningar i påverkansmöjlighet av din egna situation. Två skilda ideologier helt enkelt, lite förenklat: "Hej! Vem är du och vad kan du bidra med?" eller " Vem tror du att du är?"

Valet är var och ens angelägenhet och själv kan jag bara hoppas att vi väljer en positiv utveckling och ett generösare synsätt och tolerans mot varandra och varandras olikheter och utvecklingsmöjligheter både inom landet och mot vår omvärld. Under Almedalstalet hyllade Reinfeldt 200 år av fred i Sverige. Demokrati kommer inte av sig själv utan det är många offer på vägen. För att hylla och hedra dessa offer tycker jag att vi borde få följa en nykter valkampanj från samtliga partier och slippa se och höra saker och uppmaningar som kan få människor att spåra ur av krigslusta. Större än så borde företrädare för alla partier vara.

Det Sverige som fanns finns inte längre

Sverige måste hela tiden möta framtiden så vi måste  förändra oss och vår syn på både oss själva och omvärlden. Att försöka frysa en tid i dåtid och återskapa det Sverige är omöjligt.

När jag hör dagens debatter om Sverige och vår framtid i allmänhet samt välfärdssystemet i synnerhet, så slås jag av vilken otroligt snedvriden syn vi har på oss själva och vår välfärd. Tar vi bara ett sådant exempel som föräldraförsäkringen som vi fortfarande hör diskussioner om tvång om vem som skall ta ut dagarna, så är det lätt att sätta morgonkaffet i fel strupe. Vågar vi sätta vi det i relation till omvärlden och deras föräldraförsäkringar som inte är i närheten av vår, så har vi ett så makalöst generöst system att det är ren skam att höra hur det knorras om att det är för klent och hur man bäst ska kunna tvinga folk att ta ut vissa delar av det.
Har vi glömt vilken enorm möjlighet vi har som äger rätt till denna försäkring? I någon form av rättvisa och solidaritet med de som inte har några barn och kan ta del av det system de medfinansierar, så kanske det är på sin plats att bli lite mer ödmjuk inför landet vi bor i.

Ser vi på fler delar av den tjänstelevererande delen av välfärdssektorn, så har den
under decennier skrikigt efter mer resurser för att kunna leverera tjänster. Mer resurser via skatter och utlandslån har pumpats in men det förväntade resultatet av resursökningen har ofta uteblivit. När denna process pågått en längre tid, måste man som vän av ordning fråga sig om det verkligen är mer resurser som krävs?
Är det kanske rent av är bättre styrning och fråga om innehåll som borde efterfrågas?
 
Ingen skattkista är bottenlös och så länge man inte bryr sig om hur den fylls på eller hanteras, så riskerar den att utarmas totalt. Detta till priset av att fler och fler inte kan livnära sig på sina löner, samt att vi får klenare med företag som vågar satsa på fler anställda som i sin tur kan generera en bredare skattebas. Så att bara lova utan att ha försäkrat sig om en finansiering blir väldigt tunt.
Att vi fortfarande idag ser Stefan Löfven och i viss mån Jonas Sjöstedt lova miljarder till höger och vänster utan ett ord om meningen och styrningen av dessa pengar, är ansvarslöst i min mening.
Det verkar vara ett gängse sätt inom vissa politiska kretsar att se de gemensamma resurserna som sina egna spenderbyxor på tivoli där man fritt kan bjuda kompisar på både spunnet socker och karusell utan att tänka. Tar pengarna sedan slut så är det bara att höja skatten utan att tänka på hur det påverkar samhället i stort!

Det faktum att det idag är fler människor som klara sig på sin lön, betalar skatt och är i arbete, är en stor vinst för vårt samhälle och våra gemensamma resurser. Det ger också fler individer möjligheten att påverka sin vardag vilket också är en garant för demokrati. Så länge vi är bundna till bidrag så får vi en defensiv roll i våra liv och arbetar mycket för att behålla den livlinan, till skillnad från om jag bär en lön och gör allt för att utveckla den via mitt arbete. Därför är det viktigt att ha så många i arbete och oberoende av bidrag som möjligt. Därför är också alla jobbskapande åtgärder välkomna. Bara en politisk blind person kan säga att riktade åtgärder som ROT, RUT, sänkt restaurangmoms och lägre arbetsgivaravgifter för unga, inte har skapat möjlighet som hjälpt till att skapa nya jobb.

Om man nu inte vill eller kan öka skatterna för att tillgodose de höjda rösterna om mer resurser, vad gör man då? Ja, det har under många år funnits en mängd människor som sett bristerna i organisation, utförande och grundläggande ideologi för en fungerande arbetsplats, som vänder sig till kunden/brukaren/patientens bästa. Idéer för utveckling har funnits hos människor som brinner för arbetets skull, men som ofta i  stelbenta prestigefyllda organisationer med en frusen hierarki, så har dessa människor inte fått utrymme för sina utvecklande innovationer.
Under de senaste åren har man tagit tillvara den resurs för samhället som dessa personer är, och upplåter  helt enkelt till möjligheten att privatisera och till detta koppla ett fritt val för kunden/brukaren/patienten. Man ändrar hela inriktningen på systemet till att ses som en möjlighet, istället för ett krav och förmyndarstyrning.
När det gäller öppenvården, hemtjänst och äldrevården är det märkligt att man tidigare haft rätt att välja den du haft förtroende för att klippa dig, klä dig eller leverera din mat, men inte vem du får vända dig till när du är sjuk eller behöver hjälp. Detsamma gäller skolan, du har varit geografiskt hänvisad.
Visst allt kräver lite engagemang av den enskilde, men är livet så oviktigt så jag kan lämna bort initiativet och mina val till någon förmyndare? Det valet finns givetvis kvar också om jag väljer det, men vi måste låta vår granne få välja som den vill!

Det finns fortfarande problem i systemen med detta och det största är att det är Kommuner och Landsting som är både upphandlare och leverantör. Ett vansinnigt system där utveckling begränsas av den som inte vill bli utsatt för konkurrens. En grund till detta problem verkar vara att vi inte har den minsta tolerans mot varandras val. Varför vet jag inte, men gissa går alltid och min främsta gissning är Jantelagen som styrt vårt land i många decennier och som fortfarande slår igenom i både fackliga sållningar samt politiska utspel.

En annan debatt som förs är givetvis begränsningar. Det enda säkra kort som S haft i alla år är att begränsa istället för att möjliggöra. Visst är det lite märkligt att en före detta offentlig enhet som gått minus och gapat efter mer resurser, efter privatisering, kan höja sin kvalité, leverera tjänster på ett bättre sätt och samtidigt gå med vinst. Detta trots att de ekonomiska förutsättningarna i stort inte förändrats på mer än den punkt att det privata alternativet har en ökning av kostnader på förbrukningsmaterial på 25% på grund av ojämlika möjligheter till momsavdrag. Än märkligare är att de rödgröna vill begränsa den utvecklingen.

Alla inom S, LO samt även V, verkar vara i fullt medvetande om att vinster är det som driver och bygger företag, utvecklar idéer samt stimulerar innovationer. Det är sällan man hör de säga att folk skor sig och roffar åt sig i deras egna bolag, eller de bolag de har sina pensionsfonder placerade i, samt statliga och kommunala bolag. Dessa bolag kan få gå med hur mycket som helst i vinst utan att de kritiseras. Men tittar de på välfärdsbolag som lever under samma affärsmässiga principer som vilka bolag som helst och som satt erkänd press även på offentligt drivna enheter att lyfta sin kvalitet, är det begränsning och stopp det som ses som utveckling i rödgröna kretsar. Att få ut ett större värde ur varje satsad krona, är inget man vill ha. Kvalitén får stryka på foten för driftsformens skull. Alla som känner systemen vet också att kostnad för utveckling inte går att få via ersättningen utan måste komma ur vinst.
Jag kan förstå att man vill att de som tjänar pengarna i Sverige också ska ha moral att skatta i Sverige, men där gäller samma regler för alla företag ännu så länge. Att ta upp en debatt om det och de få företag som skattar utomlands, kan kanske vara mer fruktsamt för utvecklingen.
Att vi har företag som visar sig på en alltmer öppnad marknad och erbjuder välfärdstjänster även utomlands, är i och för sig en utveckling som kan vara intressant att följa.

Vi behöver företag som blir starkare och växer, vi behöver nyföretagande och innovationer och till det behöver vi en möjligheternas plattform. Att sätta stopp för saker går det att göra med ett enkelt beslut och ett datum, men att ge möjligheter är något som gror över en längre tid är svårare att direkt koppla till beslut och exakt tid. Framför allt så måste vi börja lära oss att se på att möjligheten finns och lita på att den blir kvar, annars är den nog få som vågar satsa både tid pengar och energi på att utveckla idéer som kommer både den enskilda och Sverige som land till gagn. Vi behöver bli mer aktiva och påverka både vår egna inriktning samt att hjälpas åt att bidra till våra gemensamma system, jag tror vi endast kan bli det genom att bli mer engagerade i vår utveckling istället för att passivt sitta och vänta på att Stefan Löfven skall ringa och erbjuda någon form av sysselsättning.