Får vi verkligen mer jobb genom att ta bort jobb?

Då är jag på plats på kontoret igen efter att ha flackat från kust till kust med väskorna packade med musikinstrument. Har dock kunnat följa med en del i debatten som nu verkar ha tagit fart inför valet och gårdagskvällen innehöll en TV-sänd debatt om jobben.

Rubriken är väldigt missvisande, för vi får inga jobb utan de skapas av företagsamma personer som via sunda företag utvecklar sina idéer, det är inte politiker som skapar jobb. Däremot kan politiker se till att arbeten försvinner, genom beslut som omöjliggör att ha anställda eller driva företag. Det sistnämnda är verkligen på tapeten efter gårdagens debatt. Själv trodde jag inte det var möjligt att driva en politisk fråga så långt in absurdum, men nu börjar jag förstå att det är en realitet.

Som företagare blir jag ofta tillfrågad och tillskickad allehanda undersökningsmaterial där jag ska svara på frågor om villkor för företagande och vilka problem jag anser vara de största hindren för att anställa fler personer i mitt företag. Så har det varit i minst 20 år och de senaste åren har det intensifierats. Jag har svarat och i redovisningar så visar det sig att mina svar rimmar väldigt bra med övriga svarande, så att problemen på arbetsmarknaden från företagens synvinkel är väldigt klarlagda.

Jag har viljat tro att dessa undersökningar fungerar ungefär som när jag frågar någon av mina anställda vad de behöver för villkor och utrustning för att kunna göra ett bra jobb. Oftast får jag väldigt vettiga och bra svar, ibland, men oftast på skoj får jag ett mer absurt svar, men jag får svar och lyssnar på de som vet vad de pratar om så jag kan leda arbetet vidare på ett bra sätt utifrån synsättet för de anställdas bästa. För hur det än är så mår människor bra av att få göra ett bra jobb, oavsett jobbets art.

När man nu blivit tillfrågad av de som gör anspråk på att leda landet och forma den plattform Sverige utgör för att kunna leva och verka på, så verkar all kunskap från oss företagare vara som bortblåst. Debatten igår så långt jag hängde med (hade inte möjlighet att se hela) innehöll inte ett ord om oss som förväntas skapa de jobb som politikerna talar om. En stor besvikelse och all dialog med makthavare känns som tämligen meningslös helt plötsligt. En dialog för förbättrade kunskaper om villkoren att öppna och driva företag här i Sverige, kändes plötsligt lika ineffektivt som att driva ett transportföretag där man vägrar låtar sin personal ha drivmedel i tankarna under arbetspassen. Lite så som MP verkar vilja ha det för övrigt.

För det är väl ändå de jobben som företagen skapar som vi talar om när det gäller jobb, eller är det några andra jobb som avses? Ibland när jag lyssnar på den röda sidan av politiken, vet jag inte riktigt vad de menar, för å en sidan ska vi vara rädda om jobben, men å andra sidan ska jobb belastas med högre skatter och mer krångel som endast skapar en låst arbetsmarknad. Det låter inte särskilt produktivt.

Har under sommaren inte undgått att också höra Stefan Löfven ringa och "väcka" några ungdomar med löften om erbjudande av någon form av sysselsättning inom 90 dagar för att ha en anledning att gå upp på morgonen. Kan inte låta bli att fundera på hur han menar, finns det ingen anledning att gå upp nu och försöka hitta arbete idag? Är det så det ska vara att vi i Sverige skall få allt serverat utan att behöva engagera oss själva?
Har Stefan inte insett att desto mer vi engagerar oss i vad vi vill hålla på med, desto större chans finns det att till slut hamna på det ställe vi själva önskar. Vägen kanske inte är spikrak, men vi får erfarenheter på vägen som kan vara nog så avgörande för framtiden. Se till att skapa en bra miljö på arbetsmarknaden där det är enklare och inte lika riskfyllt att anställa. Låt det också finnas olika typer av jobb, anställningsformer och villkor som anpassas efter verksamheterna. Att som Stefan via reklamradion, så in en kollektiv pessimism, dåligt självförtroende och jantelagen, till förmån för en förhoppning om ett curlingsystem som ska placera mig på ett ställe som jag kanske inte alls passar i, vet inte jag om det gagnar varken den enskilda personen eller Sverige som land. Är inte det en ungdomsfälla om något att bli passiviserad i väntan på ett erbjudande?
När jag ändå är inne på reklam så kan jag inte låta bli att reflektera över alla kampanjer över Facebook. En stor skillnad har varit att man kan gilla Alliansens förslag som presenteras, medan man måste gilla S för att få läsa deras förslag. Fick på sätt och vis en flashback av den tid då man som LO-medlem var tvångsansluten till S. Allt för att kunna visa större siffror på intresse för just S, än vad som är äkta. Måste bara säga att S agerar mer och mer som en frikyrklig organisation än ett politiskt parti.

Igår dök det för mig upp en ny figur från V, Ali Esbati, som jag har lite svårt att ta till mitt hjärta. Att V och för den delen också S samt LO haft sina synpunkter på vad som räknas som arbete, och fullständigt gjort ner människor som arbetat med i deras ögon "skitjobb". Men de har haft jobb och det är väl jobb vi ska skapa och vara rädda om? Under decennier har dessa partier viljat skilja bort vissa typer av jobb som "skitjobb", istället för att lyfta deras utförare att vara stolta över sitt arbete.  Människor mår bra av att få göra ett bra arbete, oavsett arbetets art. Jag vet inte vad Ali Esbati har för syn på människor, men vi är alla olika och har olika förutsättningar och befinner oss på olika ställen i livet. Att då också arbetslivet innehåller en ett så brett spektra med arbeten som möjligt borde kanske vara något som gagnar människan i stort. Något som hjälper självkänslan och som erbjuder möjligheter att både få bromsa upp och att utvecklas. Där verkar i alla fall våran syn på människan skilja sig åt, Ali och min. Bilden av V som ett extremparti blir bara allt tydligare, med Jonas och nu Ali som agitatorer.

ROT och RUT samt sanering och utveckling av restaurangbranschen är tydligen inget som oppositionen vill ha. Man kan undra varför, när det bevisar att det går att göra förändringar som påverkar arbetstillfällen och skatteintäkter på ett positivt sätt. Eftersom allt handlar om politik och inte medmänsklighet så kan en trolig ide vara att oppositionen vill ta bort det som lyckats så kan det inte går att påvisa att du gjort något bra. En dubbelstöt till, mot både arbete inom branscherna samt sittande regering, med arbetstagare som förlorare.

Efter att ha mött samtliga partier och representanter för dessa under de senaste två åren, (nåja inte V då som mer eller mindre konsekvent ratar möten med jobbskapande företagare), så måste jag säga att gårdagsdebatten blev ett stort slag i luften för ingenting. Konkretisera några rejäla förslag eller presentera en ideologi som är trovärdig för utveckling av Sverige. RUT och ROT samt sänkt restaurangmoms i all ära, men hur ser fortsättningen ut för att ge möjlighet att skapa en bättre, sundare arbetsmarknad och mer konkurrenskraftiga företag?
Precisera gärna vilka som skall fixa fram jobben också och vilka åtgärder som är direkt jobbskapande.

Gaza miljö och gymping

Läser dagligen om våldet i Gaza och blir lite irriterad över min egna okunskap om de bakomliggande orsakerna. Precis som så många andra så vill jag också att våldet tar slut och att platsen så människorna där får en möjlighet att konstruktivt bygga sitt samhälle och sin miljö. Det gäller för båda sidor gränsen.

Men det verkar som om det är mycket svårt att få till ett liv utan vapenskrammel och hot på den platsen. Det är märkligt hur vissa platser och för den sakens skulle även vissa människor har en förmåga att alltid hamna i skottlinjen och bli konfliktförföljda. Det kan gälla allt från "skilsmässohus" till hela landområden. Gaza verkar vara ett sådant område som inte fått någon längre fredsperiod under ett par årtusenden.

Det enda jag kan säga efter att ha följt nyhetsrapporterna är att det finns otroligt mycket människor som känner vanmakt över sin situation och det är inte en bra grogrund för fred och samverkan. Vad jag förstår så är det många människor runt om i världen som känner samma sak inför situationen där även om det säkert finns de som skor sig på den och underblåser den också. Att känna vanmakt är ingen bra utgångpunkt att förhandla ifrån.

Åsa Romson och Valter Mutt från Miljöpartiet skrev en debattartikel om detta i DN och ville starta ett fredsinitiativ via ett miljöprojekt. Det är givetvis lovvärt med att komma med initiativ och lösningar på ett så djupt rotat problem, men jag är inte riktigt säker på att de vet vad oroligheterna bottnar i. Frågan är om någon nu levande person har full överblick över det? Det finns säkert territoriala anspråk, maktpositionering, grundgjuten misstro, ekonomi, mm.mm. som styr över detta.

Det finns givetvis en del religion med i spelet och om man använder sig av det slitna uttrycket: "Var och en blir salig sin tro", så gäller nog det också MP i allra högsta grad. När man verkligen brinner för en enda sak, som i och för sig kan vara bred (miljö), så kan det vara lätt att koppla precis allt till sitt eget grundtänkande om sin hjärtefråga. Att andra människor i mer utsatta positioner än sin egna, som måste ta hänsyn till att överleva för dagen har andra prioriteringar, verkar MP inte vara särskilt öppna för. Så att initiera en miljöplan eller liknande för Gaza-remsan, tror jag är lite klent som fredsinitiativ. Jag tror att om man gör anspråk på att lösa en konflikt, så måste man förstå konfliktens ursprung och dess delar istället för att komma med ett lösningsförslag som gagnar ens egna syften.

Det påminner om en man jag jobbade lite för, för sådär 25 år sedan, som var med och startade gympatrenden. Han hade på ett av våra inspirationsmöten en lång framskriden plan och början på en organisation som skulle åka till samma region och gympa bort alla oenigheter under parollen: "Svettas man tillsammans, så svetsas man tillsammans". Jag har inte hört från honom sedan dess, men om man ser till det klena resultatet måste det varit iskallt mottagande, för inte har de svetsats tillsammans genom svett i alla fall.

Frågan är vad som driver dessa människor med sin till synes snäva syn och otroliga övertro på sin egna tro? Får de sätta sig ner en stund och fundera över situationen så tror jag de kan komma på att mycket måste göras initialt för att påverka och starta en fredsprocess, som måste vara en bra långt kommen och en bra bit på väg, innan dessa projekt möjligen skulle ha någon som helst verkan. För visst mår människor bättre i en bra miljö med rent vatten mm, och visst mår vi bättre av att vara i någorlunda form. Men när livet är att bara se till att överleva eller till och med ge sitt liv i en själmordsattack, så tror jag inte att varken miljömål eller gympa är det som står för vändningen av inställning till konflikten.

Kanske är det så att man redan vet detta och bara använder konflikten för att marknadsföra sig själva. Visa på ett engagemang som är behjärtansvärt, men som inte har en förankring i verkligheten. Enligt mitt sätt att se detta gäller det också i högsta grad MP här på hemmaplan. Jag tror de skulle göra sig bättre som lobbying-organisation än som politiskt parti. Ger man sig in i politiken måste man har en bredare grund, kunskaper och syn på saker och ting än att bara prata om en sak. Något som ofta lyser igenom i debatterna de deltar i.

Vem behöver semester?

Har haft en såndär administrationsdag som  är precis lika sexig som den låter. Solen har vandrat över kontorsväggen och mina nya glasögon gjorde måttligt bra ifrån sig att ge skugga och svalka.

Eftersom kylan här på kontoret som lämpligt är, tagit sommarledigt, har jag letat reda på min gamla trumfläkt, en sån som blåser i håret när man är på scen. Den har på sitt lite väna sätt "hjälpt till" med papperssorteringen. Men två och en halv timma senare än beräknat är jag i alla fall klar med dagens projekt!
Pratade med en kompis på förmiddagen som lite förundrat undrade "hur fan kan du jobba nu?"

Jag vet inte vad jag ska svara på det mer än att jag måste, jag måste ta hand om mitt företag och även om jag idag är själv i det så är det inte mycket i administrationen som skiljer sig från när jag hade ett betydligt större bolag att ta hand om. Min rumsgranne som precis som jag är egenföretagare och inne för att jobba, konstaterade att det måste vara nära att bli haverist med tanke på alla uppgifter man måste kunna hålla i luften och alla system att känna till förutom att göra det man ska arbeta med, när man är egen företagare.
Har själv inte tänkt i de banorna, men visst slog det mig att det är otroligt mycket tid, pengar och energi man lägger ner på att bara få ha en möjlighet att få känna glädjen i att kunna försörja sig själv genom sin företagsidé.

Hörde någon facklig manifestation på eftermiddagen där det sas att alla har rätt till erbjudande om en anställning, en trygg inkomst och en säkrad välfärd. Visst låter det bra? Frågan är bara hur det ska genomföras? En annan fråga; gäller det även för mig?

I min värld måste jag konstant konkurrera om arbeten, trygg inkomst är inte att tala om och vad säkrad välfärd gäller för mig, blev jag varse härom veckan när jag sökte läkarvård för en envis och långvarig infektion. Det är inte ofta jag söker läkare och är van att de säger "Vi sjukskriver inte dig som är egen företagare". Jag förstår att de syftar på det system som gör att vi ändå måste betala vår egna sjukpenning, men denna gång sa de: "vi brukar ge antibiotika, men du är egen företagare och då skriver vi inte ut något". Lite överkurs för min del och jag förstår inte varför?  Måste jag skaffa min egna medicin nu också? En fråga dyker upp: varför ska man som företagare mer eller mindre vara utestängd från det välfärdssystem man finansierar?

Om vi bortser från det senare med besöket på sjukan, där själva organisationen på mottagningen var betydligt sjukare än jag, så måste jag säga att det kanske är dags att på riktigt ta tag i villkoren för småföretagare. Det för att även vi ska få ha en dräglig fritid och inte ständigt vara orolig för vilka regler som ändrats och vilka nya förutsättningar det är som börjat gälla under tiden vi varit upptagna med vårt arbete. För är det något som saknats i Sverige under en herrans massa år, så är det en långsiktig marknadspolitik som gör att företag har en möjlighet att med måttliga resurser i tid och ekonomi, sätta sig in företagandet i sig för att istället ägna tid åt sin verksamhet.

Hur det än är så är det företagen som så småningom har möjlighet att erbjuda arbete, annars måste du vara företagsam och starta eget för att försörja dig själv. Politiker skapar inga jobb, men har möjlighet att påverka förutsättningarna för de som skapar arbete åt andra eller är företagsamma i sig själva. Så att titta på och förändra villkoren för företagen till det bättre, stora som små, är att ge möjlighet för människor att få eller skapa arbete.
Ett av problemen med att vara småföretagare och vilja expandera, är att vikta villkoret att ta så mycket större ansvar för andra än dig själv och din familj, för att skapa en trygghet för den eller de du anställer. Hur kan man rimligt kompenseras för det?
Det är inte sällan som man som företagare får avstå delar av sin egna lön för att kunna hålla kontinuitet för sina anställdas avtalade löner. Det är något som sällan nämns i debatten, de verkliga villkoren.

Vi förväntas också ställa upp med fortbildning och personlig utveckling som gör att den anställdes värde stiger på arbetsmarknaden, en investering vi själva inte har kontroll över hur länge vi får behålla, samtidigt som om vi går med lite vinst så ska vi inte kunna nyttja den på det sätt vi själva vill i fortsatt utveckling och i personligt skydd. Det är ofta som man som företagare satsat stora ekonomiska belopp i sin verksamhet och till det mängder med tid och energi, men att värdera den insatsen på så sätt att man ska få kunna behålla en del av en vinst om sådan uppstår, är i Sverige fult. Hur många tror att det är något som utvecklar företagande?

Tar även facken sitt ansvar i frågan om att "klara jobben" så måste även de tillåta att företag och företagare behandlas med respekt. Kräver man ansvar måste man visa respekt. Hur respektfullt är detta? Finns det någon som känner trygghet och glädje i att anställa en person med den åsikten?

Att därtill se att det är dags att uppdatera reglerna på arbetsmarknaden som gör att det blir både enklare och mer lönsamt att ta på sig ansvaret att vara arbetsgivare, som gör att fler kan komma i arbete. Kanske hade jag kunna t erbjuda någon ett arbete då som gjort att vi båda kunnat njuta av en semesterdag i solen ute idag, istället för att jag själv arbetar dubbelt och struntar i semester.

Får en lärare ta semester?

Varför denna fråga då? Svaret kan tyckas väldigt enkelt, ja så klart! Men en viss relevans i frågeställningen finns det ändock. Allt bottnar i en diskussion jag hade med en bekant som är lärare i matematik.

För några år sedan när min dotter gick i grundskolan, så försökte jag få henne att använda sina nyvunna mattekunskaper på sommarlovet. Svaret blev: "lägg av pappa, jag har sommarlov!"
Och visst kunde jag förstå att hon behövde få vila lite från skolan då, men kunskaper är väl ändå till för att nyttjas och vad är väl bättre än att göra det i vardagen.
Något mer förvånad blev jag häromdagen då jag hade en diskussion om en ledare i Aftonbladet om en 95-årig kvinna, Karin, som trillat på ett äldreboende och slagit sig i ansiktet. Att se bilden på henne väcker verkligen empati och det är fruktansvärt trist med olyckor som sker, särskilt med människor som är bräckliga i sig själva. Enligt artikeln hade hon fallit på väg till toaletten, utan att först påkalla hjälp. Att rubriken lyder "Detta är bilden av Svensk äldrevård" gör menande att alla som får Svensk äldrevård blir blåslagna. Så är givetvis inte fallet.

Men det är inte alltför sällan som enskilda fall utnyttjas för att representera något politiskt budskap. Bloggade för en tid sedan om Jonas Sjöstedts tal i Almedalen, som vart innehållslöst när det gäller fakta men där han krampaktigt försökte hänga sin ideologi runt halsen på en person som vi inte vet något om mer än det Jonas själv vill berätta och utnyttja.

Problemet med att använda ett enskilt fall när man ska förklara en nationell och omfattande verksamhet som välfärden med alla dess grenar, är att det inte för en sekund kan anses som representativt. Om vi ser till mängden brukare av välfärdstjänster och att det proportionerligt presenteras några enskilda fall som gått över styr, så kan de inte anses som representativa för hela verksamheten.
Det är här min frågeställning kommer in. Om man som mattelärare i sin profession lär ut statistik, så ingår det att lära ut vad statistik i sig kan och ska användas till. Matematiskt är statistiken kanske inte det mest komplicerade avsnittet, utan det handlar mer om hur man nyttjar och tolkar statistik som är huvudessensen. En annan sak som jag blivit varse när det gäller skolans arbete är att man lär ut källgranskning och källkritik, något jag ibland får erfara i samtal med min dotter. Det är utvecklande för både henne och mig. Men kan man som lärare ta semester från detta eller är det bara något som används i skolan?

Jag förstår att man empatiskt reagerar på både rubriken och den otäcka bilden på kvinnan som slagit sig, men att därifrån kasta sina kunskaper som man har som uppgift att lära ut och helt okritiskt ge sig huvudstupa in i en debatt utan fakta, gör i alla fall att jag blir orolig över skolarbetet.

För fakta finns det i ämnet, som i så många andra fall och "skandaler", men det är hur man använder dessa som kanske är det mest beklämmande. T.ex "Caremaskandalen"

Basic: Statistik kan användas för att beskriva en trend/utveckling över tid, spridning av t.ex åsikter, risker och vinster, mm.mm. Det som är signifikativt för statistik är att det inte gäller för varje enskilt fall, utan du måste ha många mätpunker och beskriva ditt tillvägagångssätt och slutsatser, för att få en hyfsad användningsområde för statistik. Så att gå till sin egna skogarderob och bara hitta skor i storlek 42, betyder inte att alla män har storlek 42 på skorna. Skulle man räkna ut en statistisk storlek med 1000 män som bas och kom fram till att storleken är 43,7/9 så kan man konstatera att sådan skor görs inte och om de tillverkades så skulle de i alla fall inte passa mig. Så just den användningen av statistik är inte gångbar. Väljer man däremot att se proportionella spridningen på storlekar så får man en hint om hur många man kan tänkas behöva tillverka i varje storlek, som sedan är upp till konsumenterna att välja på och hitta den som passar en personligen bäst.

Ska man skaffa sig en bild över hur utvecklingen är i landet, så ska man kanske uppsöka en så neutral källa som möjligt. Tankesmedjan Arena Idé som det hänvisas till är ägd och drivs av LO och TCO, vilket i sig redan där får en politisk stämpel på sig. Som alla vet sitter S och LO ihop i höften och frågan är vem som sätter den politiska agendan där? Uppdragen som Arena Idé får blir i alla fall till det yttre, i partipolitiskt syfte. Något som kanske borde anges om man är något källkritisk. Själv litar jag mer på Svenskt Näringslivs rapport eftersom den organisationen är partipolitiskt obunden. Själva rapporten i sig är faktabaserad och kanske lite torr i sitt språk, men beskrivande i sitt utförande. Här finns länk till den rapporten: Svenskt Näringsliv Samhällsekonomisk Analys

En annan sak som inte berörs i Aftonbladet, är de arbetsmetoder som används och med vilken attityd personalen arbetar eller styrs på det aktuella äldreboendet. Efter att ha besökt ett antal olika vård- och omsorgsinrättningar kan jag säga att det skiljer sig rätt mycket emellan dem. Så att säga att vi får lika vård oavsett vad vi väljer, är inte sant. Vi får samma resurser tilldelat, men hur de disponeras och med vilken attityd är upp till vårdinrättningen i sig att redovisa och ansvara för.

Tittar vi statistiskt och faktamässigt verkar vi vara på väg åt rätt håll i Sverige. Mycket finns kvar att göra och det sker dumheter och felaktigheter, vilket det alltid kommer att göra då vi människor emellanåt gör felaktiga bedömningar eller använder oss av en alltför antipatisk attityd till vår omgivning. Men det finns möjlighet att göra rätt efter att ha gjort fel som Försäkringskassan För hur det än är så är empati en mänsklig förmåga som absolut inte är partipolitiskt bunden, men det är inte sällan som man politiker och journalister försöker vinna opinion för sin världsbild genom att använda empati för ett enskilt fall. Något som ofta styrts av ett beslut av en enskild person, och inte ligger i linje med det system som representeras av det statistiskt underbyggda.

Det finns alltid rum för förbättring. Men att titta i närområdet och rannsaka de som tar de yttersta besluten innan man slår på ett helt system, kan vara en god idé. För det är inte bara hur mycket resurser det finns som är frågan, utan även hur de disponeras som är av vikt.

Jag hoppas att journalisterna som skrivit om fallet med Karin i Söderhamn också följer upp vad som sker i utredningen kring hennes fall. Vad jag förstår så är ingen Lex Maria anmälan upprättad så det verkar inte vara ett vårdfel. Men jag hoppas för Karins skull att det följs upp, så hon inte bara blir utnyttjad i politiskt syfte, något som jag heller inte kan se att hon gått med på.

Att utmanas och vara företagssam

Jag tror vi alla stött på hinder i livet av olika slag och ibland så kan man utmanas av även det minsta hindret, som kan vara en gigantisk mur att ta sig förbi och som kräver nog så mycket företagsamhet för att hitta en väg att bemästra. Ibland när jag jobbat långa skift och kommer till firman med ett berg av prylar i bilen att lasta ur, kan jag känna ett gigantiskt motstånd till att ta tag i urlastningen och drömmer om någon form av uppfinning som gör det jobb jag själv inte tycker jag orkar.

Det är ett problem som kan kännas oerhört motigt, men det finns utmaningar och problem som är mångt mycket större och ställer oerhört mycket mer krav på både en enskild person och dennes omgivning. Utmaningar som är oöverskådliga för oss som inte drabbats. Något som ställer enorma krav på uthållighet, kämpa, samspel och motivation mm.mm. på så många plan samtidigt.

Jag har haft förmånen att få se min dotter växa upp under väldigt ordnade former och hon har bortsett från krupp i tidiga år, varit ett väldans friskt barn. Lika glad som jag är för det, lika ledsen och förtvivlad har jag varit när jag följt hennes skolkamrat som drabbats av leukemi, inte bara en gång, utan tre gånger under sin skoltid. Något som ställt oerhört stora krav på honom i behandling och rehabilitering, men också på syskon och familj. det är aldrig en som drabbas av sjukdomen det gör en hel familj.
De stunder som vi som odrabbad familj kunnat nyttja för gemensamma aktiviteter i glädje och utveckling, har de fått tillbringa i sjukhusmiljö och ständig fasa för hur allt ska utveckla sig.
Rättvisa finns inte men på något sätt vill man hjälpa till och bära det som inte kan bäras av annan än de drabbade och hur man än funderar kring uppfinningar som genast kan ta bort det onda och hela det som varit sjukt, så inser man att det inte är tillrådigt.

Men tack och lov finns det forskning runt cancer, forskning som går framåt och som till stora delar finansieras av skänkta medel och som gör att familjen denna sommar äntligen kan äta glass tillsammans som alla andra familjer och se utmaningen i backspegeln.

Maria som är en av de starkaste och mest företagsamma personer och mammor jag känner har bestämt sig för en pay-back till forskningen som gett dem denna möjlighet att få vara en familj.
Hon har startat en egen insamling på Barncancerfonden under namnet En för alla, alla för en Maria ska företa sig en resa och gå gärna in på hennes facebooksida och läs mer, gilla och följ projektet.

Jag utmanar alla att skänka ett bidrag stort som litet i form av glasspriser. Alla bidrag oavsett storlek är välkomna!
Min favorit "Stor mjukglass i våffla med nötströssel" kostar 40:- på Kajens cafe. Jag skänker 100 glassar! Hjälp Maria nå sitt mål och bidra med några glassar!!

Att göra goda gärningar... eller..

Ibland sker det lite oväntade eller i alla fall något som jag själv inte har för vana att hantera. Det kan vara som för några veckor sedan då jag parkerade vid en affär för att gå in och handla och såg att två barn satt fastspända i baksätet i bilen bredvid. Det var varmt och den minsta såg väldigt medtagen ut. Jag kände på dörrarna och kunde öppna bakdörren för att släppa in luft och pratade med barnen för att se att de var ok. En kvinna mitt emot hade också uppmärksammat men inte hunnit ingripa. Mamman till barnen kom strax rusande över parkeringen skrikande att jag skulle låta hennes barn vara och att jag var en djävla pedofil. Nu visade det sig att det var fler som uppmärksammat barnen och jag fick stöd av fler som sett allt. Ett mindre krig utbröt och lite stukad av påhoppet med att jag var pedofil, backade jag ur situationen. Borde givetvis  krävt en ursäkt för att ha blivit kallad något kriminellt för att jag upp märksammat och ingripit i en situation som kunde blivit tragisk. Nu gjorde jag inte det utan fastnade i tanken på hur jag kunde gjort det hela på ett bättre sätt för att inte få en grov anklagelse på mig.

Att bli anklagat för något man inte är känns inte alls bra, även om jag i detta fall kan förstå att det kanske inte var personligt riktat till mig för det jag gjorde utan för den skuld mamman kände för att ha lämnat barnen och blivit upptäckt i det. Men jag tror obehaget för henne hade blivit betydligt mindre om hon bara tagit på sig ansvaret för sin handling och bett om ursäkt för sin klantighet. Men det verkar som om anfall är bästa försvar för en del.

I lördags var det dags för nästa ovanliga situation. Satt på en krog och lyssnade på ett par kompisar som spelade och det börjades dansa mitt framför mig. Det är kul med musik och att se glädjen hos folk som vågar delta i showen.
La märke till en lite sliten kille som ville ha kontakt med mig. Han kom fram och sa "jag känner igen dig!" Jag kände inte igen honom, men sa att jag brukar spela så han kanske har sett mig på någon scen. Glad för sina nya bekantskaper ruskade han på huvudet och dansade vidare. Men jag såg att det malde i huvudet på honom vem jag var och han kom fram igen tog tag i mig och frågade "är du kriminell?" Nu for tankarna snabbt genom huvudet på mig och visst som företagare är jag väl ansedd per definition som kriminell inom vissa fackförbund och politiska partier. men jag sköter mig och har endast två P-böter i mitt belastningsregister (trots P-tillstånd), så kriminell? Nej!

Han kramade om mig och sa "det är jag, jag måste ha misstagit dig för en HA-kille"
Efter en kortare danssväng till kom han tillbaka och sa: "Du, vi lever helt olika liv men jag gillar dig, vi har något som connectar!"

Själv kände jag samma sak, han verkade vara en rätt go kille i grunden som valt ett spår jag själv inte valt. Men det härliga med människor är att alla har något att ge och dela med sig av som en känsla av tillit. Jag fastnade för en stund i tankarna och mindes tillbaka ca tre decennier då jag var med och spelade och underhöll på ett fängelse. Kom ihåg hur nervös jag var för att åka dit och hur väl emottagna vi blev och hur mycket glädje vi under en knapp timma kunde dela med de intagna. En stark upplevelse för en ung Mats.

Konsterar bara hur olika ens insatser kan bedömas, att göra en medmänsklig insats och släppa in luft i en bil med fastspända barn i, ger en omdöme som kriminell, men att för en stund bry sig om en kriminell ger en i det närmaste stjärnstatus.

Att leva med sig själv

Läste idag om Måns Zelmerlöw som gått ut med att han varit otrogen och vad det inneburit med ångest och skuldkänslor. Frida Boisen som jag brukar stå rätt långt ifrån i mycket, skrev idag en krönika i Expressen som jag tycker är bra och beskriver att vi människor ibland kan vara svaga, men det är upp till oss själva att välja väg och visa vem vi vill vara.

Det är inte lätt att vara människa alla gånger och att falla för frestelsen är något vi alla gjort i någon form, det är i alla fall jag övertygad om. Dagligvaruhandeln lägger sina godishyllor där köerna till kassan ringlar och mediebruset levererar bilderna och adresserna till de som kränger lyckovaror som substitut för ett innehållsrikt liv. Det är både lätt och nära till hands att emellanåt falla för en frestelse som inte är helt genomtänkt och i vissa fall profiteras det på just det skapade behovet av lycka. Så att döma de som faller för lockelser är lite att döma sig själv, fallet har bara olika storlek och påverkar olika antal personer. Frågan är bara om det som initialt ger ett lyckorus men som i efterspelet skapar ångest, är det som ger lycka över tid? Själv tror jag inte det! Jag tror mer att lycka skapas ifrån den känslan man får när man är den person man vill vara, oavsett tillgångar och attribut.

För är det något som gäller för var och en, så är det att vi ska leva med oss själva livet ut, och ska den resan bli hyfsat lyckad så måste man nog försöka finna den inre lyckan i att vara den man själv vill vara.

Otrohet är ett svek som man själv väljer. Hur man sedan väljer att hantera det är upp till var och en. Vissa väljer att kanalisera ut det via vänner och bekanta och kanske via den vägen legitimera handlingen, eller i vart fall få stöd för den. Andra väljer att belasta den svikna med det som att det är dennes fel eller att den kanske rent av tvingat fram handlingen. En tredje variant kan vara att helt enkelt förneka eller kanske bara kalla det för något annat än det är. En fjärde kan vara att belasta sin uppväxt med den. Själv tror jag man gör bäst i att ta på sig skulden till valet och utifrån detta gå vidare på det sätt som är lämpligt för just det förhållandet och i förhållende till den person man väljer att vara. Det tror jag är själva grunden till att kunna gå vidare, och i min värld är det fullt möjligt att älska en person utan att älska allt den gör.

Min erfarenhet från ett förhållande som innehöll otrohet och där skulden lades på mig som senare fick en annan förklaring eller benämning, att otrohet är pragmatism.  Det var ett sätt att ta bort den egna skulden i en handling som är djupt laddad i sin benämning. För själva namnet otrohet beskriver kanske så mycket mer än bara snedskutt i sänghalmen. Det finns givetvis mängder av olika fall med otrohet alltifrån enstaka fall, till ett mer genomgående sätt att vara. Min  erfarenhet är att det inte bara rörde sig om en sexuell handling, beteendet låg djupare än så. Man utsätts för svek på så många plan och kompenseras i ångestattacker med allehanda höga kärleksförklaringar och ekonomiska ersättningar, något som inte kompenserar för handlingen i sig utan för just ångesten.

Jag tillhör den kategorin som satsade all kärlek i den relationen och tvekade inte att göra det. Så visst var jag sårbar och i eftermälet fått höra vilken idiot jag varit som satsat allt på ett kort. Kanske var jag det, särskilt när det gällde en pragmatiker som vars mål med sitt beteende är höljt i dunkel. Det har givetvis satt sina spår. Men jag tror fortfarande på att kärlek är den rätta vägen i ett förhållande.

Vi är alla människor med våra svagheter och styrkor och jag tror på att ha ett kärleksfullt förhållande med mycket nära till förståelse och förlåtelse för händelser. Har man bara en bra kommunikation och respekt för varandra så tror jag det mesta går att hantera. Blir det däremot en rutin i ensidigt förlåtande och att leva med en människa med mer eller mindre konstant ångest för sitt beteende, kan det bli knepigare att få ett bra och lyckligt gemensamt liv. Därför tror jag att var och en bör leva som den person den vill vara oavsett tillgångar och attribut, för att därifrån kunna skapa en gemensam lycka i ett förhållande.