Sommar sol och ångest

Mmmmm.... Som jag längtat!!
Påsken gav löften om försommar, men sedan slog aprilvädret till i maj och den längtan efter sommar och värme jag burit sedan i höstas, fick åter dra på sig strumpor och fleecetröja.

Sitter på kontoret med ett berg av jobb framför mig och hör mig själv gnola sommarsånger med hes stämma. Förkylning vik hädan, här ska nu njutas! Ingenting kan stoppa min känsla av att äntligen få fara ut i grönskan och blomprakten. Åkte hiss idag med en dam från "Institutionen för dålig sommarattityd", som förklarade att sommaren är en plåga.
- "Tänk på alla allergiker, myggor, fästingar och annat elände som kryper fram ut jorden", var hennes svar på mitt glada överbubblande humör som kom med påstående om hur härligt jag tycker det är att slippa huttra i ett råkallt klimat.

Lät mig inte nedslås av det, men började ändå fundera lite på varför en för mig okänd ordningskvinna vill att jag ska ha dåligt samvete för att jag tycker om sommaren, en årstid jag inte kan påverka och som bjuder olika förutsättningar för olika individer. Är det så att det är fult att njuta rent generellt, eller är det meningen att jag ska bära skuld och ångest för att det finns sommar och att jag tycker om den?

Vill bara vara tydlig nu inför helgen som verkar bli kanonfin: Jag tycker om sommaren för att det är varm och skönt och jag slipper frysa, ha konstant ledvärk, kan gå i kortbyxor och bli lite naturligt brun (röd) i solen.
Jag gör det inte som ett hån mot er allergiker, myggbitna och fästingsjuka!

Läste i tidningen idag att man lever längre om man tror på livet. Skulle vilja göra ett tillägg om att livet kanske blir både roligare och mer innehållsrikt om man vågar njuta av de guldkorn som faktiskt finns där. De kan se olika ut för var och en, och ibland kanske man måste leta djupare i sig själv för att hitta njutningen.
I helgen ska det bli fint sommarväder, då tänker i alla fall jag njuta!
Over and out!

Hur utvecklar man genom att sätta stopp?

Det mest fantastiska med valår är att man som myndig person blir värd något, och det mest makabra i detta är att min röst betyder mer ju färre som röstar. Jag tror det är därför som så många politiker vill åt min röst just nu. En märklig sak i detta är att man med allehanda medel vill köpa min röst. Det lovas vitt och brett om reformer som kostar miljarders miljarder men som inte ens är i närheten av att vara finansierade och glömmer att samtidigt att det är mig de underförstått ber att finansiera hela kalaset. För finns det omåttliga utgifter så måste det tas från de inkomster vi som skattebetalare har och dessa är inte aldrig sinande som många tycks tro.

I en av betydelserna av att vi har demokrati i vårt land finns att när vi nått myndig ålder har vi rösträtt. En röst per person. Det är något som jag själv tycker är bra. Men om vi skulle leka med tanken att man skulle ha differentierad rösträtt i förhållande till hur mycket man bidrar med till landets försörjning genom skatt, avgifter, jobbskapande och ansvarstagande så skulle även företag bli röstberättigade och ha betydligt mycket fler röster att lägga än en enskild person.

Frågan är hur valrörelsen skulle se ut då? Skulle det gå att lämna alla dessa löften när man måste ta hänsyn till de som ska klara försörjningen?

Själv tror jag inte det. Jag tror att valrörelsen kanske till och med skulle bli lite nyktrare, för då kom den att handla om Sverige och våra förutsättningar samt möjligheter att ha ett fortsatt välstånd och utveckling för alla. En plats där även de som drar runt landets ekonomi får plats i debatten.

För pratar vi om ”jobb”, som i jobb som genererar intäkter till den gemensamma kassan över tid, så måste vi vända oss till de som skapar dessa jobb och inte till de som skapar temporära lösningar där kassan dräneras. Vi kommer säkert behöva arbetsmarknadsåtgärder ändå på olika sätt från tid till tid, men en långsiktig arbetsmarknadspolitik måste bygga på hållbar utveckling och verkliga arbeten.

Därför tycker jag att debatten blir väldigt skev och innehållslös när företag förklarar för politiker och anställda om hur ett politiskt förslag kommer att slå mot företaget, blir bemötta med att de driver en skrämselpropaganda. Som företagare måste man försöka se vad som är på gång och vilka förändringar som kan komma och hur de kommer att påverka företaget. Det ingår i ett ansvarsfullt företagande. Jag driver själv företag och blir många gånger bemött med både dålig attityd och okunskap om hur villkoren är att driva företag och ta ansvar för anställda. De företagare jag känner är väldigt mån om att driva sina företag på en långsiktigt basis med ansvarstagande för såväl produktion samt anställningar. I och med detta är de också väldigt engagerade i att sköta sina bolag och försöka vara förutseende för vilka hinder och prövningar som kommer. Att informera om vilka förändringar som kan bli nödvändiga för att möta ett nytt politiskt beslut, ser i alla fall inte jag som någon konstigt.

Idag när den internationella konkurrensen hårdnar alltmer så har det blivit betydligt tuffare att vara företagare, att då även hoten mot mångas existens och arbeten kommer från de interna leden som säger sig ”värna jobben”, gör att allt känns väldigt bakvänt. Just nu i valtider så blir det mer extremt än någonsin och många håller andan i väntan på att se om dessa förslag verkligen når fram till att förverkligas, eller om den regering som sammansätts efter valet kommer att ta hänsyn till en verklighet där hänsyn tas till hur intäkterna ska säkras och våga låta reformerna vänta samtidigt som en svekdebatt drar igång. En arbetsgång vi sett alltför mycket av under årtionden.

Samtidigt kan vara värt att fundera på hur viktigt det är med svenskägda företag i Sverige.  Som företagare med känsla för sitt närområde så tar man förmodligen större ansvar för de man har anställda än om man är en internationell aktör. Därför tror jag det är dags att även se till de förutsättningar som gäller för företagande i Sverige innan vi mister de som vill och vågar satsa energi, engagemang, idéer och pengar för att utveckla just sina företag och samtidigt skapa en bättre förutsättning för den gemensamma försörjningen.

Jag hoppas att debatten kan vända till att bli en mer saklig och öppen debatt om hur vi vill att Sverige ska kunna utvecklas och stå som plattform för ett mer initiativrikt samhälle, där politiker pratar mer möjligheter än att stoppa. Jag hoppas också att det kommer en dag då vettiga regler för företag når upp till ytan och implementeras att gälla under väldigt lång tid.

Vilken otrolig röra!

Jag tycker verkligen att det är alldeles för få som tänker på mig så nu är frågan om jag ska starta ett politiskt parti som driver denna fråga till en ändring eller helt enkelt göra det till ett religiöst samfund som sätter mig i centrum..

Ursäkta ironin! Men va f.n...

Tittar på TV, läser tidningar och försöker följa den politiska debatten på alla sätt för att sätta mig in i hur jag ska lägga min röst där den gör mest nytta för utvecklingen av Sverige. Det Sverige som jag hoppas jag förblir myndig i med valfrihet för min utveckling, att landet förblir en demokrati och plattform för kommande generationer när det gäller utveckling, innovation och välfärd i en bra miljö. En miljö där så många som möjligt kan trivas och där avundsjukan samt jantelag förvandlas till tollerans och medkännande.

Det mest slående idag är att det blir fler och fler små partier som hävdar någon eller några få punkter utan att ha något som helst helhetsgrepp i hur de vill att ett samhälle ska se ut och vilka villkor som ska gälla för medborgarna. Det pratas mycket om att stoppa allehanda verksamheter, men det saknas visioner om utveckling. Man pratar om att satsa miljardbelopp i olika verksamheter utan att precisera mål, samtidigt som det inte talas ett ord om hur vi skall hantera de företag som ska tjäna ihop pengarna som ska betala kalaset.
Lyssnar man på den röda sidan så verkar det som om de tagit jantelagen på allvar och verkligen skrivit in den i sitt partiprogram, något som jag tror hämmar utvecklingen på både individuell och nationell nivå. Till sin hjälp har man LO som snart sagt är emot allting.

Tittar man på det andra blocket så känns det aningen spretigt och ofokuserat på vilken inriktning som ska gälla nu efter att de lotsat landet helskinnat genom den värsta ekonomiska kris i mannaminne.

Till det kommer ett antal extrempartier och partier i smala frågor som kanske borde stannat på nivå som lobbygrupp, V, MP, SD, Fi, PP, m. fl.

Blandar man ihop alla dessa partifärger på den politiska paletten och skakar fram en bild av det samlade Sverige, så blir det någon form av bajsbrun anrättning som ser allt annat än aptitlig ut och där snart alla är emot alla. Försöker jag sedan se hur delar av denna ska sköta Sverige efter ett val med kanske både två och tre extrempartier som vågmästare, vågar jag knapp tänka på vad som väntar oss framöver. Framförallt så går det inte att rösta på ett parti och tro att deras politik ens kan bli verklighet även som dominant i en koalitionsregering. Risken med en demokrati likt vår är att vi inte får en distinkt styrning utan ett sammelsurium av käbbel i små politiska sakfrågor för att vi själva glömt eller kanske inte ens bryr oss om kunskapen om vad som utgör grunden för demokratin, den egna valfriheten. Därifrån har vi möjlighet att bygga utveckling och välfärd.

Själv önskar jag en reformering av Sveriges riksdag där man återinför tvåkammarriksdagen där de tydligt redovisar inriktning och politik inför valet, så att min röst ändå behandlas med någon form av respekt och inte blir bortförhandlad i någon kohandel och kommer ut ur systemet som en mocka i ett ko-bingo.

Men usch då va jobbigt!

Känner mig inte särskilt gammal, tycker mig ha bra koll på vad som händer i mitt liv, trivs med tillvaron och så kommer detta!!!!....

Datorns tangenter knattrar lite förstrött under mina fingrar samtidigt känns det som om hjärtat håller på att hoppa ur sitt läge, en helt absurd känsla av olikheter i min närhet. Jag skriver, raderar skriver igen och får liksom inte till det. Tröskeln är mycket högre än vad den brukar vara. Allt bara för en mening: "min dotter tar studenten".

Det har kommit slag i slag på några få månader, 18 år och myndig, körkort och nu studenten.

Jag är fantastiskt glad och stolt över henne och jag tror verkligen det kommer gå alldeles utmärkt för henne framöver i livet. Som den curlande pappa jag är så önskar jag små trösklar och inte alltför stora motgångar, men samtidigt är det ofta med dessa man växer som människa och som förälder är det inte lätt att jämna ut dessa på förhand. Så det enda jag kan lämna över som gåva i detta är att min dörr alltid står öppen, när helst hon behöver hjälp och stöd.

Trots att jag haft dryga 18 år på mig att förbereda mig för denna dagen, så känns den ändå både jobbig och lite ödesmättad. Satt för några dagar sedan med min gamla gymnasieklass och tittade på bilder från när jag själv tog studenten och insåg när jag såg alla runt om mig att tiden satt sina spår. Konstigt nog eftersom jag själv känner mig både ung och nyfiken på livet, precis som jag kommer ihåg mig från bilderna med klassen. Inte ens min plankstek som for gatlopp på restaurangen kunde få mig att känna mig gammal och bitter. Kände verkligen att livet är kul och tiden ger bara mer insikt och fler roliga minnen!

Men nu sitter jag här och dessa tangenter klickar med en annan ton och jag förstår att tiden då jag känt glädje över att ha en sammanhållen familj, håller på att ta slut. I och för sig så tog den på ett sätt slut för några år sedan med en skilsmässa. Den hade dock det goda med sig att jag till slut fick möjlighet att träffa min dotter på våra villkor och den glädje jag alltid känt över att vara pappa behövde inte längre filtreras. Men ändå, snart bär det ut i vuxenlivet för min dotter och det jag har velat förbereda henne på är här, känns bara som jag glömt att förbereda mig själv på samma sätt.

Men det är väl kanske så att det inte går att fullt ut förbereda sig för den känslomässiga reaktion som kommer när ett långt åtagande börjar lida mot sitt slut. Brukar vara rätt slut efter ett vanligt gig, så varför skulle inte detta kännas både tyngre och innerligare när det handlar om en person man älskar över allt annat.

Tar ny sats igen och slutför inbjudningskortet till Studentmottagningen och känner mig gammal, desorienterad och lite smått bitter över alla ambitioner med denna tid som jag inte hunnit uppfylla.
Tittar på bilderna från dotterns uppväxt och ser att det är en härlig person med mycket driv, engagemang och personlig integritet som vuxit upp och jag blir i själen både glad och stolt. Det kommer att gå bra och det är nu den nya fasen i livet är mogen att göra entré.

Välkommen ut i livet och välkommen nya livet!

Skapa möjlighet till arbetstillfällen

Jahapp, då är det valår och debatten om vår vardag går vidare. Eller debatt förresten, pajkastningen tar fart kanske man rättare sagt skulle uttrycka det. Det levereras falska siffror om vår utveckling, det pratas haverier och misslyckanden, samt ges löften som är orimliga att infria. Läser man tidningarna och lyssnar på nyhetssändningar så får vi en otroligt skev bild av hur Sverige ser ut och vad som pågår i reella försök att hitta en bra utvecklingskurva för Sverige. Man söker enskilda fall som skall svärta hela verksamhetsområden, för att skapa opinion mot reformer som sätter kvalité i första rummet. Kanske är det för att den tanken är så ny och att det samtidigt är så utmanande med valfrihet där demokratin hamnar direkt i var mans hand, som gör att gamla stelbenta organisationer med förmyndarambitioner gör allt för att stoppa utvecklingen och vill återupprätta hur landet såg ut förut när vi hade betydligt mindre valfrihet som medborgare.

Det finns givetvis mycket problem att lösa på vägen för ett samhälle i konstant utveckling  och vi kommer hela tiden stöta på nya problem att ta hänsyn till. Därför är det lite spännande att höra de som verkligen vill att allt ska bli som förr igen. Själv undrar jag bara vilket "förr" är det som man vill ha tillbaka? Finns det någon tidpunkt där hela världsalltet hade en balans på alla plan samtidigt och är det i så fall just den punkten som man vill eftersträva, eller är det en annan punkt där man som individ hade det bättre än någon annan, som lockar?
Själv tror jag att det blir väldigt svårt att t.ex be alla utvecklingsländer som kommit starkt under de senaste åren och som är med och drar världsekonomin, att backa tillbaka till en nivå som passar oss här uppe i ett litet land i norden som allra bäst. Samtidigt tror jag inte heller att vi själva är särskilt benägna att sänka vår egna standard till den nivå som rådde vid den magiska punkten "förr".

Min övertygelse är att mer se framåt och försöka förbreda sig så bra som möjligt för det arbete med alla skiftningar som kommer ske på vår fortsatta resa. Både som privatperson och som företagare är jag väldigt intresserad av att ta del av det som styr min vardag. Jag vill själv kunna bidra med arbetstillfällen, utveckling och samtidigt kunna ha en dräglig privat miljö att leva i. Hamnar titt som tätt i diskussioner om villkoren för att vara egen företagare och blir nästan mörkrädd av hur synen på och kunskapen om oss som valt att försöka leva på att bidra till landets försörjning via eget risktagande är. Det finns alldeles för lite förståelse för hur mycket tid och energi som vi måste lägga ner på allehanda byråkrati och regelverk med väldigt lite verkan, innan vi ens kommer igång med företagandet. Det är också populärt att skjuta över ett stort ansvar på oss för att skapa arbetstillfällen, utan att man för den skull förstår villkoren för att ha anställda.

Jag tror mig kunna säga att det finns en stor vilja att kunna bidra med arbetstillfällen för både unga och gamla, bland företagare i vårt land. Tyvärr (eller kanske så ska man säga, Trots allt) så befinner vi oss i en global utveckling som påverkar våra möjligheter att konkurrera på, vi måste i Sverige skapa en bra plattform där våra företag kan utvecklas och växa för att möta den allt hårdnande konkurrensen. Därför tror jag att det är viktigt att man försöker uppdatera de rådande regelverken så det gör det möjligt för Sverige att möta konkurrensen på det internationella planet.  Detta samt att man även stävar efter att ha en så bra startplattform för morgondagens innovationer och idéer och för de som ska driva dessa. För en sak kan man med säkerhet säga, det kommer aldrig bli som förr igen.

Har själv under en period arbetat med möten mellan politiker och företagare och en av de mest intressanta sägningarna jag hört hittills, är att politiker tänker kortsiktigt medan företagare tänker långsiktigt. En reflektion som jag tycker verkligen är på sin plats valåret till ära. Vi företagare är vana vid att konjunkturen varierar och önskar att politiker kunde ta beslut som underlättar att möta dessa svängningar. Tyvärr verkar det som om den mer tvungna politikerkonjunkturen med valår vart fjärde år är mer intressant att bevaka för deras del. Därför blir det extra svårt för oss som vill driva företag långsiktigt att titta mer än något eller ett par år framåt, något som verkligen påverkar möjligheten och inställningen till större risktagande.

Så min uppmaning till de som vill gynna Sveriges position är att börja se framåt och skapa så bra klimat som möjligt för företagsamheten, den som bygger Sverige. Tappar vi i företagsamhet så tappar vi i välfärd och välstånd.

Våld mot kvinnor och våldsamma kvinnor

Ok, först av allt vill jag klargöra att jag inte är vän av våld på något sätt. Jag tror inte våld är lösningen på något problem, men jag tror också att stora problem kan mynna i våldsamma handlingar. Frida Boisen skrev häromdagen en artikel i Expressen om problemet och hade mer eller mindre direkt i ingressen till artikeln presenterat orsaken till varför kvinnor misshandlas, män hatar kvinnor.

Det finns säkert våld som härstammar ur ett direkt sådant förhållande, men själv är jag inte lika övertygad om att det är den generella orsaken till misshandeln. Om jag är rätt informerad så är ett brott inte en start, utan mer ett slut på en händelsekedja och man måste kanske öppna ett större tidsfönster runt en våldshändelse för att få en någorlunda bild över vad som orsakat det förlopp man vill analysera, annars tror jag man gör saken lite väl enkel i fråga om orsak. Den som slår är fortfarande skyldig till våldet, men för att få bukt med orsakerna som leder till våldet tror jag man inte ska generalisera och skuldbelägga i genusform.

En annan intressant artikel i gårdagens Expressen, handlade om en kvinna som misshandlade sin makes älskarinna och blev dömd till böter och skadestånd för detta. Artikeln lades ut på Facebook och kommenterades av ett antal personer, där väldigt många kvinnor gav sympati för förövaren och sade sig hade gjort lika dant i samma situation. Den gärningen var legitim. Många ville även att hon skulle fått skadestånd och att hon skulle slagit mannen (svinet) istället/också. Frågan i detta fall är hur legitimt våldet setts om förhållandet var det omvända? Faktum är att här fanns det en klar orsak till våldet som var förmildrande eller rent glorifierande.

Det är ett lite intressant förhållande mellan dessa två artiklar. Den första presenterar en enkel lösning i en gärning, medan den andra ger en bakgrund till en våldshandling och sympatierna hamnar hos förövaren. Jag är inte för otrohet heller, jag har på nära håll sett hur det negativt påverkar människorna som är inblandade. Men jag kan också förstå reaktionen för den människa som kommit till den position att "gränsen är nådd". Jag tror vi alla har olika mängd spärrar som hindrar oss att använda vårt djupaste primata försvar, men det finns för alla och en var en yttre gräns när den sista spärren faller. Prövas man återupprepat i sina yttre gränser så tror i alla fall jag att det förr eller senare brister för alltför många.

Lägger man sedan till det faktum att psykisk ohälsa eller sjukdom existerar och påverkar både den enskilde och dess omgivning, så kan vi få en ny bild över hur olika förutsättningar kan vara i de enskilda fallen. Man vet t.ex att psykopati är en sjukdom som finns hos både förövare och offer i våldsbrott. Här kan det vara en förklaring till rena hatbrott, men också en förklaring till vem som blir brottsoffer. Inom ramen finns också plats att älska en person utan att älska allt den gör.
Den information jag fått är att kvinnor som lider av psykopati löper stor risk att bli våldsoffer. Varför vet jag inte men en teori kan vara att män och kvinnor genetiskt reagerar olika på svek, manipulationer, skuldbeläggning, utnyttjande, otrohet, avsaknad av impulskontroll och rena elakheter. Ett tyst våld som kanske föder ett öppet våld?

Ska vi få bukt med det våldet, så krävs det mer än att bara skuldbelägga män. Män är också människor och har precis som kvinnor svårigheter med att konstant bli skuldbelagda för saker som vi inte varken gjort eller står för. Jag tror man måste hitta ner till individnivå och göra det mer legitimt att ventilera och diskutera de sociala problem som råder på alla platser i vårt samhälle. Vågar vi titta på hela problem istället för att förenklat ge en stereotyp förklaring till ett djupt liggande problem, så kan vi kanske bidra till en lösning.

Är V ett diskriminerande extremparti?

Vi närmar oss valet 2014 och det kommer utspel från olika partier som ska göra det bättre för Sverige, eller i alla fall bättre för någon. Ibland är det väldigt diffust vad man är ute efter och man beskriver sällan med ord hur det man vill genomföra, påverkar människors vardag och möjlighet till att skapa sin egna framtid och för företag och företagsamma idéer att etablera sig. Det ska bli bättre genom att stoppa och stora ekonomiska satsningar ska göras utan att man tar sig an det stora problem som finns en gammal nedärvt synsätt som borde reformerats i sin helhet kanske redan innan den såg dagen ljus.

Vi har begåvats med en stor fördel det är att glömma, så att tro att vi lär oss något av historien är nog att hoppas för mycket. Vi väljer att plocka fram delar som vi tycker var bra och betraktar dessa med viss nöjdsamhet över hur vi en gång levde, vi klarade ju oss då. Vi glömmer lätt hur det var med alla som for illa på "den gamla goda tiden" och ser den som en lösning på morgondagens problem. Men det enda vi kan säga om framtiden är att den är oviss och att gå baklänges in i den för att titta på delar i det förflutna är kanske inte det som skapar en bra framtid för oss som medborgare i Sverige eller för de som ska se till att Sverige kommer framåt och håller oss på en hög nivå i den internationella konkurrensen.

Att minnas hur det skapades ekonomiska reformer för att utjämna skillnader mellan människor ekonomier borde också vara att minnas hur man får en skenande statsskuld på grund av dåliga beslut, något som belastas generationer längre fram. Precis som rovdrift på miljön påverkar generationer framåt kan ekonomisk rovdrift göra detsamma för framtida generationers ekonomi. Att man säger sig ha gjort det av empatiska skäl gör det kanske lite lättare i sitt eget hjärta när det ska förklaras för oss som betalar skulderna.

Men just empati är ett svårt ord som vi lite till mans kan lägga våra egna värderingar i och använda lite slentrianmässigt. Men empati handlar om en känslomässig förmåga att sätta sig in i hur en annan människa känner. Den förmågan är personlig och har inget med partifärg att göra precis som girighet, som även den är personlig. Att sätta parti=empati blir lite missvisande eftersom ett partiprogram inte är en känsla utan en skrivbordsprodukt. Säkert gjort av någon som känner empati för något, men det finns en stor risk att man försöker styra den människa man utvalt att partimåla empati med. Man försöker helt enkelt tänka åt någon, istället för att känna för någon. Skillnaden blir att man omyndigförklarar en stor del av befolkningen och minskar initiativförmågan för den enskilde, eftersom känslan kan bli att: allt ändå är förbestämt.
Man kommer att prioritera åt en grupp medan en annan helt vänds ryggen, eller blir utsatt för ren antipati och man skapar en splittring. I och för sig en vanlig härskarmetod.

Läste om Jonas Sjöstedt (V) som ville höja skattetrycket med 90 miljarder och som bl.a. har gått ut med att all välfärd ska förstatligas och därmed försvinner den enskildes rätt att välja sin väg inom vårt välfärdssystem. Att strypa någon människas rätt att göra ett eget val är inte empati i ordets rätta bemärkelse. Att dessutom sätta stopp för företagare som vill utveckla och göra den enskildes val mer rikt kan väl inte heller ses som något annat än ett rent maktspel som bygger på något annat än empati, kanske ren antipati. Hur som helst så väljer man vilken, eller vilka grupper man ska visa empati för och då genast gjort en prioritering som kan sägas vara diskriminerande särbehandling.

Det märkliga i detta är att man skjuter in sig på just företagare och gärna kvinnligt företagande inom välfärden, feministiskt parti till trots som man säger sig vara. Man värnar om jobben och kvalitén och vill ha bort de som skapar jobb och arbetar aktivt för att höja kvalitén och vill tillbaka till ett samhälle där du inte fick välja kvalité själv utan blev hänvisad den du behövde. Det är ett tankefel att tro att vi kan komma tillbaka till något samhälle som fanns förr, vi kan varken stoppa tiden eller backa. Oavsett regering så hade/har vi varit tvungna att ta oss an framtiden och de förutsättningar som gäller för vår plats i den globala världen. Det är de som skapar en möjlighet för utveckling som har bäst möjlighet att gå framåt i framtiden.

Det finns ingen politiker som kan berätta om hur framtiden ser ut, men de kan hjälpa till att skapa den plattform vi ska utgå ifrån. Jag tror inte med dagens internationalisering att innovatörer och utvecklare av nya företag och arbeten, kommer att satsa på Sverige om vi ensidigt skapar sämre företagsklimat och idéstrypande politik. Därför har jag svårt att se vad Jonas Sjöstedt kan bidra med för ett bättre och mer empatiskt och jämlikt samhälle som står sig bra i internationell konkurrens. Vi behövs alla för att bygga ett bra Sverige vi behöver verkligen alla olikheter som finns för att hitta så många nya farbara och hållbara vägar som möjligt. Att V med sitt åtgärdspaket med gigantisk skattehöjning vill utjämna löneskillnader, är att försöka återskapa ett problematiskt bidragssystem med tveksamt resultat. Att jobba med att minska löneskillnader handlar mer om attitydförändring än bestraffning. Att försöka återskapa ett bidragssamhälle som skapar mer passivitet och större risker för att ställa grupper mot varandra, tror inte jag är en bra väg.

Jag tror vi måste hitta de som behöver hjälp och hjälpa dessa på rätt individuellt sätt, istället för att skapa ett "rättvisesystem" där alla har rätt till samma hjälp oavsett behov. Vi är alla individer med olika behov och förutsättningar, jag tror verkligen inte att en politiker kan sätta sig in i var och en och förstå dennes enskilda behov och ta på sig rollen att detaljstyra dennes vardag, det ser jag som extremt omöjligt snudd på övermänskligt att göra. Jag tror att de allra flesta människor har möjlighet att förstå sig själva ,sina behov och sin utveckling. Därmed bör vi också förbli myndiga att välja vår vardagsväg.