OSis

Sport kan kanske vara den ultimata underhållningen eftersom den alltid har ett stort potentiellt överraskningsmoment i sig. Vissa dagar är allt förutsägbart, men det finns alltid utrymme för prestationer som kan få en klassisk prägel över sig. Tjejernas 4x5 km med Charlotte Kallas enormt kloka prestation på sista sträckan kommer för alltid att etsa sig fast i mitt minne! Killarnas 4x10 var också en härlig upplevelse men utan större dramatik om man bortser från Lars Nelsons inledning som han skötte med kyla.

Det roligaste med idrott är när det avgörs i slutskedet så att spänningen behålls under hela tävlingen, det tycker i alla fall jag.  Å andra sidan så tycker jag att det tråkigaste med idrott är när det avgörs efter målgång och dopingprovernas analys. Det tar verkligen udden av både glädje och prestation!

Själv såg jag fram emot OS-finalen i hockey och kände stor stolthet i att Sverige lyckats ta sig ända fram dit, trots hårt motstånd. Alla vet vi nu vad som hänt och vi sitter med ett dopingfall som svärtar ner och tar bort glädjen över prestationen som sådan. Man kan säga mycket om denna historia och mycket är redan sagt, men inte är jag särskilt stolt över varken prestationen eller den svenska lagledningens hantering av den heller. Jag funderar över varför det blivit som det blivit och vet att jag haft funderingar om det förut.

NHL, är världens bästa liga  i alla fall om de får säga det själva. Visst kan det vara roliga matcher att se därifrån , men för egen del känns det för mycket business och för lite hjärta i mångt och mycket. Om jag förstått det rätt så har de egna regler och egen syn på doping och det kanske är berättigat om man ska hålla en underhållningskvalitet med så mycket matcher. Det visar sig nu vara ett stort problem att integrera NHL i den övriga sportsvärlden där WADA sköter dopingregler och uppföljning av dessa. Redan i det inledande skedet kanske man skulle tagit sig en funderare på om det ens går att integrera dessa två organisationer i varandra. Det som tydligen är en rekommendation i det ena lägret kan innebära doping i det andra. Själv ser jag ett klart problem där.

Själv kan jag tycka att om det finns en internationell organisation som arbetar med just dopingfrågor och har både det administrativa och operativa ansvaret att se till att reglerna efterföljs, så borde väl alla idrotts organisationer vara måna om att följa deras råd och ansluta sig till deras tester. Att ställa sig vid sidan om är väl nästa som att skrika ut högt att man struntar i dessa regler och att organisationen i sig självt är dopad.

När nu representanter till vår egna liga SHL, som bytt namn kanske för att bli mer internationell och likna NHL, går ut i ett vansinnigt angrepp på den övergripande organisation som håller i världens största idrottsevenemang, så blir jag alldeles matt av hur dumma man själv gör sig. Ett fel har begåtts och det ska man nu skylla på de som upptäckt det, de som har till uppgift att just upptäcka sådana fel.

Frågan är varför man agerar som man gör? Själv tror jag det är lite mindervärdeskomplex som ligger till grund för det. Man vill gärna vara ett eget NHL, men har bara råd att vara ett SHL. Man får av storebror låna ett antal pjäser för att genomföra en högstatusturnering och följer givetvis de rekommendationer som ges därifrån, istället för att använda sitt sunda förnuft och utgå ifrån vad turneringen har för regler. I samband med det har man också påvisat storebrors svaghet att inte delta i det internationella arbetet mot doping.

Så nu sitter vi här med avtrubbad glädje och ett avslut på detta fantastiska spel som tonar i svarta rubriker. Jag vet inte hur mycket preparatet i sig hade för inverkan på själva spelet, men i efterspelet är det väldigt dominant. Riktigt trist! Jag hoppas verkligen att alla svenska representanter tar sig en funderare på hur vi ska agera i fortsättningen och hur de ska återupprätta förtroende för sig själva och sin egna organisation.

Våren!!

Det går fort ibland, fredags var det snö och idag 10 grader varmt och ljummen vårvind. Jag älskar våren, det finns något vidare varmare och mer positivt i just den årstiden. Tyvärr tycker jag vårarna blivit kortare och kortare, därför blev jag så glad idag när jag kände solen värma och möttes av alla med skinande leenden som gav vårens antågande sitt bästa svar. Det finns en förhoppning om att våren kan dra ut lite på tiden!

Trots allt är det bara 24:e februari idag och om man vill se det på ett annat sätt så är det bara tio månader kvar till julafton. Men varför ha så bråttom när det går att njuta av dagen som är. Ibland blir jag lite förskräckt över både mig själv och många runt om mig som bokar sina agendor så fulla att det inte finns tid för dagen som är. Vad är det vi är så rädda för att vi schemalägger hela vår tillvaro?

Var finns det plats för det spontana och lekfulla i tillvaron?

Ibland tror jag att det som alla kallar "växthuseffekten" är något som mest drabbats oss människor. Vi strävar efter tunga ideala som gör att vi måste sätta oss själva i drivbänk för att bli klara fortare än vi kanske skulle, för att hinna med något vi kanske inte borde samtidigt som solen dansar med sina stålar över väggen och vi missar dagen som kunde gett oss lite ny energi till morgondagen.

Våren tycker i alla fall jag är den årstid som fyller mig med mest energi. Fåglar som kvittrar, vatten som porlar och knoppar som bara vill brista ut i sin färgprakt, ger mig ett hopp om att det som varit tyst, grått och slutet, kan förvandlas till både färgglatt, livfullt och öppet! Måste bara ge mig själv tiden att uppleva det varje år!

Idag bokade jag av en del i min agenda och njöt av dagen! En fantastisk stund på jorden blev det och genast känns allt mycket roligare och mer livfullt! Funderar på att busa till det lite imorgon och vara ledig en stund på dagen och bara njuta!

Tisdagar...

Det händer att jag hamnar i diskussioner om vilken dag i veckan som är den bästa, men också vilken som är den sämsta. Jag vet inte om det egentligen går att kategorisera på det viset, utan att med mer eller mindre vilja gör en dag till den bästa eller sämsta. Det handlar nog mer om sina egna förväntningar och kanske fördomar.

Efter drygt 50 år i branschen, livet, kan jag inte säga att jag rent statistiskt kan plocka fram en dag i veckan som utmärker sig mot den andra, särskilt inte som mitt jobb gärna tenderar att bli 24-7. Men visst det är lätt att hitta på olika anledningar till att känna på ett eller annat sätt. Minskar jag mitt tidsfönster till ett år så kan jag på rak arm säga att tisdagar inte varit särskilt lyckade dagar för mig. Det är mycket konstigt och olyckligt som hänt på just tisdagar under det senaste året.

Men som sagt det handlar mycket om sin egen inställning till tiden man har framför sig och då vill jag inte känna några som helst begränsningar från det som skett på specifika dagar. Vill kunna stå helt fritt från tvingande tankar och ticks som inverkar negativt på min vardag. Jag försöker smyga in små ändringar i de rutiner jag har för att inte fastna i något mönster som jag sedan blir slav under.

Brukar alternera vilken sko jag tar på mig först, byta hand när jag borstar tänderna, säger ja där jag kanske borde tänkt efter först...

Öppnar jag mitt tidsfönster och bara tittar på dagen idag, så har det redan hänt mycket roligt som gör att det känns roligt för framtiden. Fick en förfrågan att töja lite på mina gränser och kliva ur min saftyzone. Hade jag tänkt efter hade jag säkert sagt nej, men nu klev jag rakt ut och sa ja direkt! Det är väl det som livet handlar om att våga ta ett kliv och se vad man klarar av för att utvecklas?

Så min filosofi i detta är att anta utmaningar istället för att hitta begränsningar. Våga för att våga, allt kommer inte bli 100% lyckat i utförande men 100% lyckat för inställningen till dig själv och livet.

Tänk vad lite färg kan göra

Jag tillhör den skara människor som gärna skulle vilja riva ur några månader ur almanackan. Inte för att jag vill att tiden ska gå fortare än den redan gör, utan för det tråkiga mörkret som sänker sig över vårt land. November med sina mörka dagar och regn på tvären till alla dessa gråa dagar vi genomlevt fram till idag!

Att kunna se horisonten är viktigt för mig och att kunna urskilja detaljer i miljön runt om mig känns också som ett måste för att jag ska känna mig riktigt tillfreds. När vi nu har haft en lång period av riktigt grått väder där skillnaden mellan att titta ut genom fönstret eller in i en dammsugarpåse har varit marginell, så var morgonens strimma solljus genom persiennen som en skänk från ovan. Blev genast på ett otroligt glatt humör och kisade mot solen som log sitt bredaste leende och skickade generöst med strålar till svar på mina blinkningar!

Blev lite filosofisk när jag satt med min filtallrik och funderade lite över hur mycket vädret ändå spelar in på vårt humör och våra sinnen. Vi behöver sol, som A och D vitamintillskott. Jag har för mig att det var så i alla fall, för det är väl därför man skulle ge sin bebis AD droppar eftersom det fick för lite solljus på sig. Men vad händer när man som ungdom eller vuxen inte får se ljuset på några månader?

Själv tycker jag tillvaron blir fysiskt väldigt grå och det är inte något som känns kul på riktigt. Jag hamnar i någon vegetativt fas där jag får kämpa för att hitta glädjeämnen i vardagen. En och annan grå dag är inte hela världen, men när de kommer flera åt gången under långa perioder så påverkas jag definitivt negativt av dem, och har svårt att upprätthålla mitt goda humör som jag försöker dela med mig av.

Därför är det sådan lättnad som i morse då solen lekte med mina sinnen och världen utanför fick visa sina skiftningar i färg och form. Allt kändes med ens så mycket lättare och mer självklart och det slog mig hur viktigt det ändå är med färger för att tillvaron ska kännas mer tilltalande. Jag började förstå innebörden av uttrycket "som en skänk från ovan". När solen sänder sina värmande och livsbringande strålar från himlen, så skänker det ett större välbefinnande till oss på jorden. Alla delar drar nytta av det på sitt sätt och utvecklas efter sina mönster och förutsättningar, som sedan ger en färgglad och spännande miljö att leva i. Människor jag möter verkar stråla mer i sig själva också och mer inriktade på att sprida glädje runt om sig. Liv föder liv.

Som sagt blev jag lite filosofisk över den spirande morgonstunden och började leka med tanken om ett grått samhälle där vi inte ska kunna se skillnad mellan vem som är vem, om våra personligheter skulle raderas och om vi inte skulle få välja i det som är avgörande för min personliga utveckling och framtid. Jag tror inte det är något som skänker varken glädje eller utveckling. Jag önskar nog ett färgglatt samhälle med variationsmöjligheter i klara konturer med människor med stort hjärta, mycket tolerans och som delar med sig av sin egna värme.

Hej solen och hej alla ni som strålar, tillsammans värmer vi världen så fler får ta del av färgerna på livets palett!

Glädje och konflikter

Jag tycker det är fantastiskt kul med OS-framgångarna för Sverige! Idrott har i sina bästa stunder något helt oslagbart som underhållning, det oförutsägbara. Även om spelbolag hävdar det motsatta...

Det är en fantastisk känsla som kryper sig på mig när jag ser bra prestationer och jag gläds verkligen med alla de som kämpar mot ett mål och så tydligt når dem. Skidstafetterna igår och idag har varit riktigt kul att följa. En lättrörd person som jag sitter gärna med glädjetårar rinnande längs kinderna och med en härligt varm känsla ända in i själen över deras lycka efter målgång. Jag har väldigt lätt för att glädjas med andra och tycker det är fantastiskt kul att få följa en personlig utmaning.

Det gäller oavsett om det är en tävling eller målsättning. Man kan trots allt vinna även om man inte är först över mållinjen. Man kan vinna över sig själv, sina högst personligt satta mål, man kan vinna respekt och uppskattning. Lite av sådant som i idrottsvärlden belönas i efterskott på allehanda idrottsgalor.

Jag tror att idrotten fyller en stor funktion som både sammanhållande och utvecklande del i ett samhälle. Det är fantastiskt att se firandet av framgångar och glädjen runt detta är inte att ta miste på. Det verkar finnas ett stort behov av att få släppa ut sin glädje över dem som vågat satsa på att nå framgångar inom en specifik idrottsgren. Det finns mycket att lära där runt målformuleringar och anpassning efter personliga förutsättningar.
Tänk om vi också kunde föra med en del av den känslan och kunskapen lite mer i vardagen och till mer jordnära betingelser och dels våga peppa varandra och oss själva, men också glädjas åt varandras framgångar. Framgångar som kanske inte alltid är lika lätta att mäta eller röner lika stor publik uppmärksamhet. Kanske skulle fler människor våga satsa på sina idéer och hitta nya vägar till personlig utveckling.

Men det finns någonting som jag inte riktigt förstår i detta och det är behovet att göra ner sina motståndare i det som kallas för "trash talk". Kanske är jag gammalmodig eller lite för lite insatt, men jag förstår inte alltid allt "uppsnack" eller för den delen "nersnack" som idag kretsar runt alla TV-sändningar från olika idrottsevent. Visst är det kul all vältra sig i framgångarna nu och även få se lite reportage från träningar och förberedelser, men det är all verbal tuppfäktning jag inte riktigt förstår värdet av. Det verkar ha blivit en sport i sporten att på ett eller annat sätt göra ner sin motaståndare. En del reportrar och sakkunniga kallar det "det mentala spelet" och ges emellanåt stor plats i sändningarna. Även tidningarna är väldigt snabba att hänga på att hänga ut individer och underblåsa kvasikonflikter idrottare emellan, allt för att hålla intresset vid liv runt själva tävlingen i sig. Kanske?

Plötsligt räcker det inte med att koncentrera sig på att göra bra prestationer utan man måste också ingå i ett spel som media till stora delar skapat för att hålla intresset vid liv i deras sändningar eller upplagor. I en verksamhet där den enskildes prestation är väldigt knuten till ens möjlighet att få fokusera på just sin utveckling och utförande, är det väl mer splittrande att få lov att svara på det "intressanta" spel som media lägger till för att kunna försvara kostnaderna för sin bevakning.
Själv tycker jag det mer tar bort glädjen över den prestation som gjorts, när det ska fokuseras på medias eget arbete på upprätthålla en konflikt.

Idag kan jag tycka  att det väl är som att sparka in en öppen dörr att ge sig på Petter Northug, när det inte går så bra varken för honom som person eller Norge som stormakt inom längdskidåkning:
-Nu har vi chansen att ge igen för allt dumt han sagt..
Talar inte resultatet sitt klara språk? Går det inte bara att vara glad åt framgången?
Att ge sig in i ett munhuggande om anledningen till resultatet tar väl bort en stor del av glädjen över det uppnådda målet och det kommer inte heller att kunna påverka resultatet.
Bättre då att fokusera på det var och en behöver fokusera på för att kunna göra sitt bästa igen och mäta sig på nytt.

Det enda man kan vara säker på är att det går upp och ner här i världen och vill jag hålla en hög lägstanivå, så behöver jag kunna fokusera på det som gör just mig bättre. Där behöver man kunna avskärma sig från det man inte kan påverka och inte lägga energi på en eventuell konflikt som upprätthålls av någon som gör karriär på att upprätthålla konflikter.

Jag hoppas vi kan bli bättre på att visa glädje och uppskattning över varandras framgångar, stora som små, istället för att upprätthålla konflikter om skitsaker. Jag tror det finns en stor kraft i att få känna och få visa glädje över sin egna och andras prestationer, något som bidrar till utveckling.

Stort grattis till alla OS-framgångar och stort grattis till alla er som nått personliga framgångar som kanske inte syns för fler än er själva. Mycket bra jobbat!

Alla dessa dagar

Det finns dagar och det finns dagar... det finns dagar för snart allting. Allt från kanelbullar och kramar till Tomtar och Alla Hjärtan.
Om jag är rätt informerad så är Alla Hjärtans dag en modernare variant av St. Valentin dagen. En dag man började fira redan på 400-talet till minnet av St Valentin. Visst här i Svedala kände vi väl kanske inte riktigt till vem Valentin var, och när han väl dammades av så var det i form av Alla Hjärtans Dag. En inte alltför vågad gissning är väl att sättet av själva firandet är något som importerats från det stora landet i väster.

Det finns säkert 365 olika kommersiella särdelar som skulle behöva en egen dag för att marknadsföras och visst är det många som hänger på trender att köpa dagens special om inte annat för att visa att man hänger med. Andra väljer det motsatta och vägrar låta sig kommersialiseras och ställer sig helt vid sidan om allt som har med dagen att göra.

Hörde även på radion igår att det finns ett stort genusperspektiv i denna fråga också, där det största kravet ställs på män att komma ihåg sina kvinnor, ungefär som bröllopsdagar, förlovningsdagar, födelsedagar, namnsdagar, mm.mm. Ibland verkar det som om själva grunden till existerande kärlek mellan makar ligger i just det att mannen måste komma ihåg sin kvinna speciella datum.
Vad som händer däremellan är lite mer höljt i dunkel..
Att detta sker just runt St.Valentin dagen är lite speciellt, eftersom Valentin var en man...
...men traditioner ändrar sig med tiden...

Själv har jag svårt att uppröras över att det säljs blommor som aldrig förr, bakas en och annan hjärtformad tårta och det kursas små kitchiga kuddar i forma av hjärtan med allehanda kärlekshälsningar på. Jag är för att visa uppskattning! Jag är även för alla som vill visa uppskattning!

Dock kan jag kan tycka att "alla dessa dagar" urholkar en del av budskapet kring de som känns särskilt angelägna. Går man också in i den mer rutinmässiga aktionen att hänga med i alla dessa dagar, blir även budskapet lite urvattnat i det man gör. Jag tror att man ska visa uppskattning med hjärtat.
Själv väljer jag lätt bort kanelbullens dag mot ännu en  Alla Hjärtans Dag. På den tiden jag arbetade som VD för ett hyfsat stort företag, firade jag alltid den dagen med personalen.

Allt behöver inte kosta och hur svårt kan det vara att säga några uppmuntrande ord till sina nära och kära? Vill vi också ta på oss rollen som glädjespridare kan vi även säga det till människor vi möter, arbetar med eller som befinner sig i en situation där de behöver extra kärlek och omtanke.

Så det jag vill säga idag är att det är aldrig fel att visa kärlek och omtanke vilken dag på året som helst! Att det finns en alldeles speciell dag, visar kanske bara på behovet av och hur viktigt det är att vi visar varandra uppskattning, kanske särskilt i dag då jakten efter den stora lyckan gör att vi missar de små gärningarna som hjälper oss framåt i vardagen.
Jag hoppas också att vi kan visa det till alla runt om oss och till alla som verkligen behöver vårt stöd.

Jag önskar alla och en var en riktigt härlig Alla Hjärtans Dag! Kram

LO + S en olycklig kombination

Jag är för demokrati, folks rätt att engagera sig i olika förbund och en öppen politisk debatt. Alla åtgärder som stimulerar detta tycker jag är bra så länge de bygger på frivillighet och rättvisande underlag.

Jag har själv varit fackligt engagerad och även då tvångsansluten till S, något som fick mig att börja fundera på vad LO och S egentligen stod för. Efter att ha ifrågasatt systemet med tvångsanslutning till både fackförbund och politiskt parti, så valde jag att kliva av det tåget eftersom jag upptäckte att jag som person och mina intressen till utveckling, stoppades av gamla uppbyggda strukturer. Gick jag inte i givna band så blev jag utfryst.

Att bli utfryst ur en organisation som säger sig värna om människan, har varit en händelse som fått mig att bli både mer engagerad för människans rätt att få ta sina egna beslut över sitt eget liv. Jag tror inte på tvång av något slag utan man måste få välja var man lägger sin röst, lojalitet eller tillhörighet.

När världen nu blir mer och mer globaliserad och vissa gränser inom olika områden håller på att suddas ut, så tror jag att man måste vara mer noggrann med att visa var gränserna går mellan fackförbund och politiskt parti. Att som LO med sina underavdelningar, ger stora summor pengar till S, tror jag kan vara mer hämmande och styrande i en politiks debatt, än vad som är hälsosamt för Sveriges utveckling.

Om man trovärdigt inom LO vill arbeta för sina medlemmar och deras rätt till utveckling, skydd och åsikter oavsett ålder, etnisk härkomst, politisk uppfattning och sexuell läggning, så tror jag att ett första steg är att bryta med S och mer gå in i att fackligt arbeta för sina medlemmar. Det finns alltid en risk när en organisation blir stor, att den börjar leva ett eget liv där medlemmarna är till för organisationen, än tvärt om. Men detta går att ändra på och som ett bra exempel på detta är från ett år sedan då en tågstäderska blev anklagad för stöld av tåg, men som visade sig vara en olycka. Där gjorde facket ett bra arbete.

Däremot att LO nu vill vara med och godkänna vilka som ska få vara företagare, begränsa utvecklingen inom välfärdsområdet och styra S politiska agenda, tycker i alla fall jag är djupt olyckligt. Det har även färgat debatten till väldigt osaklig och emellanåt även väldigt osmaklig, med en trist desperat ton.

Att det blivit så tror jag också springer ur ett ekonomiskt faktum, att ju mer privata initiativ som tas av driftiga människor som ser hur vi kan utveckla och effektivisera gamla verksamhetsområden, desto större risk löper LO att tappa medlemmar. Medlemmar som söker sig nya tillhörigheter och intresseorganisationer som är intresserade av att ta tillvara just deras intressen. Tappar LO medlemmar tappar också S i ekonomiskt stöd vilket försämrar deras position. I samma stund som detta händer, ser vi vådan av att ha en facklig organisation som hänger ihop i höften med ett politiskt parti. Samarbetet börjar helt enkelt att halta. Vilket ben är det man då ska låta dra? Det är inte helt tydligt. Jag tror också det är hämmande om man vill följa en linje rent politiskt sett, om man haltar internt.

Jag hörde en man från V som uttryckte ungefär samma idé som jag presenterar här. Jag tror verkligen det skulle vara av godo för Sverige, LO's medlemmar och den politiska debatten om med vilken möjlighet vi ska ge oss själva att möta framtiden och konkurrensen med, om LO och S separerar. LO kan inte stoppa framtiden bara för att de är en stelbent och trög organisation som visat påtaglig brist på utveckling internt. Framtiden kommer ändå och frågan är hur beredda vi ska vara att möta den. Att genom finansiering och styrning av S försöka begränsa utvecklingen lokalt i Sverige, tror jag är väldigt olyckligt.