En morgon med oro växer jag som vuxen

Så kom den där dagen som varit given så lång tid, men som ändå känts så avlägsen att jag blundat och glömt bort den. Dagen då min dotter blir myndig!
Kanske är det för att jag bara har ett barn som morgonen idag var lite tung att ta in eftersom förutsättningarna för vår lilla familj (far och dotter) nu helt förändrats. Å andra sidan så har förutsättningarna för det som var en större familj också förändrats för ett par år sedan, så visst borde jag väl vara förberedd idag?

Men icke! Med skrovlig stämma tog jag upp sången och stack in huvudet i min dotters sovrum och möttes av en yrvaken blick med de vackraste ögon jag sett och lärt känna de senaste 18 åren. Kände mig nästa lika osäker som den dagen för just 18 år sedan, då jag stod i en sjukhuskorridor med en nyfött knytte i min famn och upptäckte vad kärlek egentligen är. Villkorslös och helt utlämnande.
Nu stod jag där med lite barnsligt osäker och med massor av funderingar över vad dagen idag och framtiden har att komma med.

Att i detta läge fundera över presenten jag hade i handen kändes på något sätt rätt torftigt, när man vill uppvakta den som man lätt skulle ge sitt liv för. Men samtidigt ville jag ändå hylla och ge henne något på vägen in i vuxenlivet. På önskefronten har det varit lite skralt (pengar och strumpor), i och för sig väldigt praktiska saker bägge två. Pengar behövs alltid och vem vill bli vuxen med håliga strumpor?

Jag har insett att denna dagen inte är lika ödesmättad för oss två även om det funnits tid att förbereda och ställa in sig på livet efter den. Men jag vill ge ett minne som kanske består och då är en upplevelse kanske det bästa. Jag har fixat en gåva med kombination av önskan och eget påhitt och får ett härlig leende och en stor kram som tack. Redan där känns allt mycket bättre och när hon säger att hon känt sig vuxen länge så kommer en våg av lättnad över mig vid insikten att allt kanske inte blir så omvälvande på en dag. En annan insikt är att denna dagen kanske är ett större steg för mig än för henne.

För mig har det varit ett privilegium att få följa hennes uppväxt och få deltagit i så många steg hon tagit mot att bli den person hon är idag, ansvarstagande både för sig själv och andra. Samtidigt måste se tillbaka lite på mig själv och inse hur mycket jag själv växt med att vara förälder. Så när jag öppnar ögonen igen ser jag min lilla tjej som vuxit upp och blivit stor och så redo man kan bli för sin myndighetsdag. Jag inser också att vi aldrig slutar att växa så länge barnasinnet och nyfikenheten finns kvar och inget har rubbat den villkorslösa och utlämnande kärleken. Så nu känner jag mig mer som den stolta far jag ska vara, far till en fantastisk tjej som har förmågan att stå på egna ben och ta egna beslut över sitt liv.

Tack för alla fina barnaår, nu ses vi som vuxna!

 

1.a Advent och lite eftertänksamhet...

Jag sitter och sneglar på det första Adventsljuset som lyser upp mitt vardagsrum med en lekfullt värmande låga. Brukar inte reflektera så mycket över  just 1.a advent mer än som en tid att längta till på hösten, när dagarna blir kortare och det kulna vädret liksom greppar med fast tag om en. Då behövs verkligen både ljus och något som värmer. Hela Adventspaketet med doft av glögg, pepparkakor, lussebulle och stearinljus är också något som får mig att känna mig lite varmare inombords.

Men i år slogs jag av saknad och längtan när jag tände ljuset. Jag saknade min familj! Det slog mig plötsligt och hårt, jag saknar min familj! Jag verkligen längtar efter att få ha en egen familj att vara tillsammans med. Men det är ju så att allt kan man inte rå över och nu är jag de facto skild, så nu är det till att hitta en ny syn på tillvaron runt advent.

Jag är trots allt väldigt lyckligt lottat och har en underbar dotter som bor hos mig halvtid, något jag är väldigt glad och tacksam för. Jag har ett hem, ett arbete och många härliga vänner som betyder otroligt mycket för mig, men ändå, denna plötsliga saknad.

Det är lätt att i stunder som denna känna sig väldigt ensam, men att vara själv betyder inte alltid att man är ensam. Det finns otroligt många som sitter i samma situation som jag så på det viset är jag inte ensam och med alla vänner som finns både nära och på håll, så blir allt mycket lättare.
Men det är både spännande och samtidigt lite melankoliskt att vara utlämnad till att skapa just den där händelsen i livet, som idag 1:a advent, och samtidigt sakna och inte ha tillgång till det som kanske skulle gjort just denna stund lite extra varm och meningsfull. Det slår mig också att det kan vara nog så ensamt och kanske en ännu större känsla av ensamhet att befinna sig i en tvåsamhet som inte är bra, eller kanske till och med mot bättre vetande.
När tankarna fått fara runt fritt en stund så sprider det sig ändå ett visst lugn och tillfredsställelse i att jag är där jag är och är den jag är. Allt som hänt i mitt liv har jag inte haft möjlighet att påverka, men det mesta jag gjort aktivt har jag gjort med ett medvetet och väl övervägt val. En fantastisk resa på många sätt.

Så nu sitter jag här med mina funderingar och tittar både lite framåt och bakåt för att få lite perspektiv på tillvaron och reflekterar över att det är just Advent, som betyder ankomst eller väntan. (Om jag kommer ihåg rätt från grundskolan kommer det från adventus domini, Herrens ankomst).
Men utan att grotta ner mig i en djupare mening i genusperspektivet i denna betydelse, så längtar jag efter en tvåsamhet. Allt för att fylla en saknad som jag nu förstår går mycket längre tillbaka än den tid jag varit skild. Fylla en saknad av kärlek.

När tankarna skingrats känns allt ändå väldigt meningsfullt och jag besöker min fars grav och tänder ett adventsljus även för honom. När jag vänder hemåt med bokstavligen vinden (rejält blåsigt) i ryggen så är det lättare att se framtiden med tillförsikt och inse att det är Advent i dubbel mening, framtiden har redan kommit och mer är på väg och med den nya möjligheter till att finna den saknade kärleken.

Det finns så många aforismer och andra texter som beskriver kärlek. Har hittat detta klipp som jag inte känner ursprunget till, men som jag tycker är bra och beskrivande och som jag vill avsluta med.

 

 

Arbete åt alla... Vem skapar det?

Jag är av den åsikten att jag tror det är bra om så många som möjligt har ett arbete att ta ansvar för och därigenom också ha möjlighet att känna tillhörighet, nytta med sin insats och ha möjlighet att försörja sig själv. Det finns många anledningar till att jag tror på det och den kanske djupaste anledningen är att människor som har möjlighet att påverka sin vardag också blir mer engagerade i sina liv. Därför måste vi våga titta på alla aspekter runt det som rör arbete, anställningsformer, företagande och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, för att få ett så bra system som möjligt inför framtiden. Kort och gott, vad är det som möjliggör fler arbetstillfällen och vad begränsar samma möjlighet.
För att vara tydlig så vet jag att det kommer alltid finnas människor som behöver stöd och hjälp. Vi måste hjälpas åt att ta hand om dom, men vi behöver inte via olika politiskt klubbade system göra att fler hamnar i beroendeställning av ytterligare politiska beslut. Välfärden som vi byggt upp är väldigt konjunkturkänslig och vi har nog inte längre råd att låna oss till en välfärd på det sättet som gjordes under t.ex 70 och 80-talet. Därför tror jag att vi måste få fler människor i arbete så att fler kan betala skatt till de gemensamma utgifterna.

Därför tror jag att mer politisk energi borde samlas i att se vilka möjligheter man har att skapa en miljö där människors innovativa och kreativa förmåga har bättre utsikter till utveckling än vad som gäller idag. Nu när valåret närmar sig hör jag flera politiker som vill att vi ska rösta på just dennes parti för att dom kan "fixa" jobben. Ursäkta min misstro till detta, men jobb skapas främst av många människor med företagssamma idéer och via innovativa lösningar, inte av enstaka politiker som hittills istället har en i alldeles för hög utsträckning begränsande inverkan på arbeten. Jag tror att när den krampaktiga lösningen i att en partiledare är den hjälte som skall skapa arbeten försvinner och ersätts med ett gediget arbete med att skapa förutsättningar för företagande och utveckling av företagsamma idéer, får vi en nyktrare syn på framtid och partipolitik.

Vi behöver utveckla oss och våga släppa fram de människor som är modiga och redo för att möta framtiden, för det är nog så att det är dom som vi måste sätta vår tilltro till i framtiden när det gäller att skapa arbetstillfällen. Politiskt kan vi inte längre titta i backspegeln för att imitera gamla uttjänta lösningar, utan skapa en plattform där vi tar oss an framtiden med tillförsikt. Lite mer offensivt tänkande och så många som möjligt delaktiga.

Vi lever i en rejält globaliserad värld där de största och mest expansiva ekonomierna inte längre är desamma som under de år då Sverige var världsledande i många aspekter. Vi tappar ständigt mark och utsätts hela tiden för större konkurrens på alla plan. Själv tror jag man måste låta den förutsättningen sjunka in i sitt medvetande innan man börjar diskutera hur man bäst ska fördela bidragspengar inför framtiden. Vi behöver något som ger skjuts till så många som möjligt, inte något som passiviserar.

Jag tror att de politiska partier som vågar ta jobbfrågan på allvar är de som vågar ta en diskussion och beslut i att anpassa våra regler och lagar efter det som gör oss konkurrenskraftiga inför framtiden, inte de som kan lova bidragsarbete under högkonjunktur. Som en tjänst kan jag ge ett diskussionsunderlag till alla politiker som man kanske bör tänka sig in i och svara ärligt på:

1. Vem skapar arbete?
2. Varför skapas arbete? -varför skapas fler arbeten på andra platser än här?
3. Hur skapas arbetstillfällen?
4. Vilka möjligheter har jag att stimulera till fler nyskapande arbetstillfällen?
5. Har jag möjlighet att påverka de system som begränsar möjligheten till arbetstillfällen?
6. Hur påverkar gamla regler möjligheten till utveckling?
7. Vilka samarbetspartners har jag som begränsar min aktionsradie i nytänkande i jobbfrågor?

Thomas Quick, Sture Bergwall och Göran Lambertz

Såg på TV igår det program jag tycker är det mest intressanta som visas, Veckans Brott, som följdes av ett annat program om turerna kring Thomas Quick , med efterföljande debatt.

Nu är jag varken jurist, brottsutredare eller sakkunnig i just detta fall, men programmen var väldigt intressant ändå ur flera synvinklar. Förutom Leif GW så fick vi möta bl.a. Sture Bergwall, Göran Lambertz och Dan Josefsson. Jag gillar och har så länge jag kan minnas gillat Leif GW´s analyser och kommentarer som oftast ger en rätt nykter och torr syn på brottslighet, Polisarbete och juridiska tolkningar.

I ett demokratiskt samhälle som vi lever i, vill i alla fall jag sätta tilltro till att rättsapparaten fungerar som den rättsskipande instans den är satt att vara. Det är absolut ingen billig apparat så i min mening borde vi ha rätt att ställa höga krav på att den utför arbete åtminstone enligt praxis.
Fallet med Tomas Quick har haft en förmåga att aldrig riktigt lämna näthinnan, det har hela tiden dykt upp nyheter och vändningar som gör att fallet fått resning och ny bedömning som gör att Sture Bergwall nu är frikänd från morden som han tidigare fällts för, med metoder som tydligen ligger utanför rättspraxis.

Efter gårdagens program känner jag en stor tveksamhet till att vi lever i ett land som har en rättsapparat värd namnet. Visst, man ska inte döma bara efter ett fall, men det som gör mig tveksam är kanske inte fallet i sig utan den attityd till sitt eget arbete och uppdragsgivare, (vi medborgare) som Göran Lambertz visade upp. Som Justitieråd är han ledamot i Högsta Domstolen som är satt att bevaka konstitutionen i vårt samhälle som råder över bl.a dömande verksamhet, ett väldigt prestigefyllt och högt ämbete. Om jag förstått det rätt så är det väldig få rättsfall som hamnar i Högsta Domstolen och det ska vara något alldeles särskilt utmärkande i ett rättsfall som gör att det tas upp där. På så sätt har HD det övergripande ansvaret att se till att de domar som delas ut i våra domstolar fyller de krav som är uppsatta i vårt regelverk.

Uppenbarligen är, och har aldrig varit, Sture Bergwall ställ utom rimlig tvivel den som begått dessa brott han erkänt och sedan tagit tillbaka. Frågan är då varför detta fall verkar ha gått så fel. När jag såg gårdagens program så slogs jag av den likhet som många av deltagarna visade upp, bekräftelse.
Jag tror det är det är en djup mänsklig drift i många av oss att söka bekräftelse av olika anledningar. Det kan vara allt från tillhörighet till ekonomi och prestige.

I en av de branscher jag arbetar inom är det nog allas stora dröm att få en Hit, en melodi som slår och banar vägen för mig till större och bättre arbete och berömmelse. Journalister drömmer om sina scoop och frågan är om inte domare och utredare gärna vill ha det där spektakulära fallet som sätter fart på deras karriär. Vad vore inte en helt egenuppfunnen ny form av psykologisk behandlingsmetod för grova brottslingar värd i pengar och berömmelse, för en karriärist som tröttnat på Freud och Jung.

Frågan är hur drivs en utredning som där ett antal karriärister ser en möjlighet att bli placerade på brottsutredningens världskarta? Arbetar man nyktert efter vedertagna praxis eller kan man tänka sig att använda gränsöverskridande metoder för att få ett avslut, där egna vinningen är hög.
Jämför man också detta fall med ett annat som togs upp i gårdagens program. Det från i somras då en ung kvinna sköts till döds i Umeå. Där använde man sig av praxis och tog visserligen in fel personer från början, men gjorde ett gediget arbete och hitta vettvillingen som utförde dådet.

I Thomas Quick målet verkar man ha sökt efter någon som kan spela rollen av vettvilling och sedan mönsterpassa honom i utredningen. Något som nu inte längre ses som tillräckligt bindande bevis. I de flesta av de mordfall Sture Bergwall tidigare dömts för, verkar det även finnas starka indicier och bevis för alternativ gärningsman, så att ifrågasätta om utredningspraxis följts är nog i sin ordning.

Jag vet inte hur Göran Lambertz fått sitt arbete, men efter gårdagens program så ifrågasätter i alla fall jag hans uppgift på plats. Det verkade bara vara att skydda rättsapparaten från obehagliga frågeställningar om allt från bevisning till samarbetspartners och metoder. Han hade till och med en annan bedömning av lik-hundars utpekningsförmåga, än den som själv leder arbetet med lik-hundar.  I mina ögon misslyckades han kapitalt med uppdraget att skydda rättsapparaten och dess representanter. Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på om karriärstegen till Justitieråd går via spektakulära rättsfall och att det krampaktiga försvaret var ett uttryck för att ingen skall gräva djupare i de rättsfall som våra nuvarande Justitieråd varit aktiva i. Kanske finns det även där handlingar som starkt kan ifrågasättas. Frågan är då om man skyddar rättsstaten eller de som är satta att skydda den? Själv fick jag mer frågor än svar av gårdagens program.

Själv tror jag det hade varit bättre att ha som utgångspunkt att detta fall av olika anledningar blev fel och de nu fått chansen att rätta till, dock till priset av att de flesta morden nu är preskriberade och enorma resurser med största sannolikhet lagts på fel gärningsman.

Tårtor pajer och demokrati

Tårtning tycks vara den fysiska delen av det som kallas pajkastning. Själv är jag ingen fan av något av det, men kan ändå inte helt låta bli att intressera mig för vad som driver en människa att skicka en ätbar missil i ansiktet på en representant för en stor del av Sveriges befolkning.

För att vara tydlig, så är jag ingen anhängare av SD, nazism, rasism, mm mm. Jag är däremot väldigt intresserad av att vi i Sverige ska anta utmaningen om framtiden och det som gör att vi kan utvecklas som land och individer.

När jag såg intervjuen med kvinnan som ansåg att tårtkastning är en bra metod för att ändra utvecklingen, blev jag lite fundersam på vad hon egentligen hade uppnått med den oefterfrågade metoden i utdelning av fikatillbehör.
Det finns mycket vi kan vara glada för som bor här i Sverige, en sak är öppenheten och tillgängligheten till de demokratiskt valda personer som politiskt ska styra vårt land. Vi har möjlighet till diskussion och debatt med dessa företrädare och även möjlighet till fria val att rösta på de vi vill ska vara med och styra. Men jag är inte helt säker på att dessa ideologiska människor alltid är så enkla att övertyga att de väldigt snabbt byter åsikt, särskilt inte under press där deras eventuella behov av att avskaffa vår öppenhet påvisas av de som själva är emot deras politik.

Tyvärr har alla inte talets gåva och dessa personers behov av att uttrycka sig kan då ta andra vägar. Har man starka åsikter kan man då söka sig till likasinnade och på demokratisk väg försöka nå framgång hos de som är hörsamma för det budskap de har. Opinionsbildning.
 I detta fall handlade det om utvecklingen för Sverige om SD blev en betydande maktfaktor i Svensk politik, vilket de redan är. Att som kvinnan då berätta om den slutenhet som drabbar Sverige om detta blir fallet och samtidigt höra henne försvara sitt agerande blir då en smula ologiskt.
Tyvärr är det nog så att hennes bakverk åstadkommit en större huvudvärk hos politiker och de myndigheter som hanterar säkerheten kring skydd av politiska debattörer och ledare. Risken för att höjda röster för ökad slutenhet nu kommer från en bredare politisk bas, som i sig ger minskade möjligheter till möten och debatt med dom vi bör debattera med.

Jag tror att hon hade haft större framgång i opinionsbildning om Sveriges framtid, om hon bjudit in till ett tårtkalas där var och en fått skära sin bit av kakan. Kanske i representativ storlek som de företräder och därifrån kanske också metaforiskt förstå att i ett demokratiskt land krävs det att man engagerar en mängd människor för att komma till tals och bli en politisk faktor. Det är en process som skall ses över tid där aktioner i ren frustration som ger hinder för möten och diskussion också filtreras bort.

Grus i maskineriet

Det är alltid spännande att följa debatten kring en av de stora politiska frågorna idag, arbetslösheten. Vi ser arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, utanförskap och samtidigt brist på arbetskraft inom vissa områden. Tittar man utifrån på problemet borde en del kunna lösas med rätt åtgärder efter som det finns efterfrågan, men det är samtidigt frustrerande att se bristen på politiskt initiativ till att lösa detta. Det verkar helt enkelt som om man har fått grus i maskineriet.

En sak man borde kunna göra är att fråga de som redan är arbetsgivare om hur de befintliga systemen fungerar och hur de påverkar möjligheten till att möta omvärldens konkurrens när det gäller arbetssidan. En annan kan vara att stimulera företagande och entreprenörskap. Jag vet att det i skolorna numera finns entreprenörskap på schemat och UF-företagen blir allt mer drivna, men det saknas något som gör att fler verkligen vågar kliva ut i företagande och därifrån kunna sysselsätta sig själva och även på sikt flera. Att man inte satsar mer här är märkligt eftersom det är här jobben skapas.

När jag lyssnar på debatten som jag i och för sig tycker är väldigt tunn, så verkar det som om man gärna vill använda det beprövade medlet som gick så bra då Sveriges ekonomi åkte isbana förbi omvärlden. Då behövde man emellanåt grus som gjorde att människor inte kanade av och hamnade utanför av bara farten, utan höll sig på banan i de rättade led som då var inne. Lika för alla.
Idag då vi istället behöver smörjmedel till motorn som gör att vi vågar anställa och starta företagande som utvecklar och stärker Sverige i en allt större och mer komplex värld, verkar det som om man fortfarande tror att grus är den rätta medicinen. Problemet är bara att grus i motorn gör att den går betydligt sämre och riskerar att haverera, medan grus under hjulen en halkig dag bidrar till en viss säkerhet. Det gäller att göra rätt åtgärd för rätt problem.

Jag tror vi måste acceptera den tid vi lever i och de förutsättningar vi står inför och därifrån skapa en bättre förutsättning för att vi i Sverige tillsammans ska lyckas bibehålla den standard vi lever i. Kanske innehåller detta ett antal obekväma beslut som initialt måste tas, men å andra sidan så gör vi inte det kan vi alldeles för snabbt haverera. Jag hoppas att någon politiker vågar ta initiativet till att vända på begreppen och vågar ta debatten om hur jobb verkligen skapas och att vi därifrån får en bättre och mer nyanserad debatt om de villkor för jobbskapande som gäller i Sverige.

Kan man låta bli att vara intresserad av politik när man själv är en del av systemet?

Har arbetat väldigt mycket en tid nu och missat en del av den politiska debatten. Det finns alldeles för många som säger "va skönt för dig" om det, för politik verkar inte vara något som särskilt många brinner för. Jag vet inte om jag alltid brinner för politik heller och särskilt inte partipolitik som jag tycker många gånger är mer begränsande än utvecklande. Men att vara ointresserad av det som kommer att styra, möjliggöra eller begränsa mitt liv, är något jag har svårt att förstå.

Ändå har jag sett en del debatt och debattinlägg i olika frågor och det jag slås av är den visionslöshet som uttrycks. Det pratas detaljer och enskilda ärenden i den debatt som borde gälla vision och möjliggörande för oss alla individer  att få leva och verka under eget ansvar och möjlighet att påverka vår egna situation. Ibland får jag uppfattningen av att man försöker återskapa 1970-talet, för att en generation inte skall känna sig bortkommen och borttappad i den värld vi nu lever i. Jag vet inte om det ens är möjligt att blunda så hårt att man legitimt kan anta den approachen på tillvaron. Skulle det också lyckas, skulle vi inte då också radera den generation som ska ta över och leda detta lands utveckling?
Idag lever vi under en helt annan verklighet och konkurrens från länder som vi för 30-40 år sedan gjorde nidvisor om, men som idag har en utveckling och ekonomi som gör att dom med lätthet glider förbi oss vilket gör att vi som land lätt kan marginaliseras. Allt detta samtidigt som våra politiker diskuterar bidragsformer och storlekar. Själv är jag inte alls säker på att det är där den politiska energin ska förbrukas.

Att titta bakåt för att förstå att vi nu lever i det som då var framtiden, kan vara ett bra sätt att förstå sin tillvaro och utvecklingen som skett. Jag tror inte att någon av oss mår bra av att stanna i utvecklingen men samtidigt förstår jag komplexibiliteten i den värld vi lever i nu. Det finns ingen som kan ha överblick och hänga med i alla förändringarna samtidigt och då försöker man kanske att hålla fast vid en sak man själv en gång förstod och kände trygghet i. Problemet är att vi måste hitta tryggheten i alla förändringar som påverkar oss trots att vi inte kan ha överblick och kunskap om alla. Därifrån får vi fortsätta att vara med och leda utvecklingen.

Framtiden är per definition oviss och vill vi kunna påverka den måste vi engagera oss i det som styr vårt utrymme att påverka vår egen situation. Själv blir jag lite skrämd när jag ser och läser politiska debattinlägg som handlar om att återigen begränsa oss medborgare i vår personliga utveckling i våra val och möjlighet att hitta en väg att ta hand om oss själva och samtidigt även kunna ha möjlighet att erbjuda våra medmänniskor arbete. Jag tror inte på varken begränsningar eller tvång utan på ett visionellt system som skapar en plattform där nytänkande och nyföretagande är en naturlig del av vårt samhälles och vår personliga utveckling.

Att då se folkvalda personer i sina politiska uttalanden endast kunna prestera begränsande åtgärder gör mig orolig för vad som kommer att ske i framtiden. Framtiden börjar redan nu och det är inget som kan vänta och presenteras som valfläsk, då hamnar vi ännu mer på efterkälken.
Vi har det generellt väldigt bra i Sverige ännu så länge, även om det givetvis kan bli bättre. Visst finns det enskilda fall som alltid hamnar i kläm, som det varit i alla tider och vars fall borde kunna hanteras på ett bättre sätt än i den politiska debatten. Vi precis som större delen av västvärlden dras med en alldeles för hög arbetslöshet, vilket är ett stort problem. Här lovas det jobb och sysselsättningar via tidiga telefonsamtal mm mm, vilket kanske är ett nytt grepp.
Själv tror jag inte på att någon politisk person kan ordna jobb åt alla arbetslösa, däremot kan en visionell politik som ger utrymme för både framtid och utveckling en grundförutsättning för företag och företagsamma personer att skapa arbetstillfällen för många.
Utvecklingen styrs av visionella och innovativa människor som hittar nya lösningar och idéer. Den arbetspolitiska debatten borde väl då följa utveckling och ge smörjmedel istället för stoppklotsar till de som skapar arbetstillfällen.

Jag tror att fler behöver engagera sig för att skapa en bättre debatt och vision om hur Sverige ska ta sig an framtiden.