Arbete åt alla... Vem skapar det?

Jag är av den åsikten att jag tror det är bra om så många som möjligt har ett arbete att ta ansvar för och därigenom också ha möjlighet att känna tillhörighet, nytta med sin insats och ha möjlighet att försörja sig själv. Det finns många anledningar till att jag tror på det och den kanske djupaste anledningen är att människor som har möjlighet att påverka sin vardag också blir mer engagerade i sina liv. Därför måste vi våga titta på alla aspekter runt det som rör arbete, anställningsformer, företagande och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, för att få ett så bra system som möjligt inför framtiden. Kort och gott, vad är det som möjliggör fler arbetstillfällen och vad begränsar samma möjlighet.
För att vara tydlig så vet jag att det kommer alltid finnas människor som behöver stöd och hjälp. Vi måste hjälpas åt att ta hand om dom, men vi behöver inte via olika politiskt klubbade system göra att fler hamnar i beroendeställning av ytterligare politiska beslut. Välfärden som vi byggt upp är väldigt konjunkturkänslig och vi har nog inte längre råd att låna oss till en välfärd på det sättet som gjordes under t.ex 70 och 80-talet. Därför tror jag att vi måste få fler människor i arbete så att fler kan betala skatt till de gemensamma utgifterna.

Därför tror jag att mer politisk energi borde samlas i att se vilka möjligheter man har att skapa en miljö där människors innovativa och kreativa förmåga har bättre utsikter till utveckling än vad som gäller idag. Nu när valåret närmar sig hör jag flera politiker som vill att vi ska rösta på just dennes parti för att dom kan "fixa" jobben. Ursäkta min misstro till detta, men jobb skapas främst av många människor med företagssamma idéer och via innovativa lösningar, inte av enstaka politiker som hittills istället har en i alldeles för hög utsträckning begränsande inverkan på arbeten. Jag tror att när den krampaktiga lösningen i att en partiledare är den hjälte som skall skapa arbeten försvinner och ersätts med ett gediget arbete med att skapa förutsättningar för företagande och utveckling av företagsamma idéer, får vi en nyktrare syn på framtid och partipolitik.

Vi behöver utveckla oss och våga släppa fram de människor som är modiga och redo för att möta framtiden, för det är nog så att det är dom som vi måste sätta vår tilltro till i framtiden när det gäller att skapa arbetstillfällen. Politiskt kan vi inte längre titta i backspegeln för att imitera gamla uttjänta lösningar, utan skapa en plattform där vi tar oss an framtiden med tillförsikt. Lite mer offensivt tänkande och så många som möjligt delaktiga.

Vi lever i en rejält globaliserad värld där de största och mest expansiva ekonomierna inte längre är desamma som under de år då Sverige var världsledande i många aspekter. Vi tappar ständigt mark och utsätts hela tiden för större konkurrens på alla plan. Själv tror jag man måste låta den förutsättningen sjunka in i sitt medvetande innan man börjar diskutera hur man bäst ska fördela bidragspengar inför framtiden. Vi behöver något som ger skjuts till så många som möjligt, inte något som passiviserar.

Jag tror att de politiska partier som vågar ta jobbfrågan på allvar är de som vågar ta en diskussion och beslut i att anpassa våra regler och lagar efter det som gör oss konkurrenskraftiga inför framtiden, inte de som kan lova bidragsarbete under högkonjunktur. Som en tjänst kan jag ge ett diskussionsunderlag till alla politiker som man kanske bör tänka sig in i och svara ärligt på:

1. Vem skapar arbete?
2. Varför skapas arbete? -varför skapas fler arbeten på andra platser än här?
3. Hur skapas arbetstillfällen?
4. Vilka möjligheter har jag att stimulera till fler nyskapande arbetstillfällen?
5. Har jag möjlighet att påverka de system som begränsar möjligheten till arbetstillfällen?
6. Hur påverkar gamla regler möjligheten till utveckling?
7. Vilka samarbetspartners har jag som begränsar min aktionsradie i nytänkande i jobbfrågor?

Thomas Quick, Sture Bergwall och Göran Lambertz

Såg på TV igår det program jag tycker är det mest intressanta som visas, Veckans Brott, som följdes av ett annat program om turerna kring Thomas Quick , med efterföljande debatt.

Nu är jag varken jurist, brottsutredare eller sakkunnig i just detta fall, men programmen var väldigt intressant ändå ur flera synvinklar. Förutom Leif GW så fick vi möta bl.a. Sture Bergwall, Göran Lambertz och Dan Josefsson. Jag gillar och har så länge jag kan minnas gillat Leif GW´s analyser och kommentarer som oftast ger en rätt nykter och torr syn på brottslighet, Polisarbete och juridiska tolkningar.

I ett demokratiskt samhälle som vi lever i, vill i alla fall jag sätta tilltro till att rättsapparaten fungerar som den rättsskipande instans den är satt att vara. Det är absolut ingen billig apparat så i min mening borde vi ha rätt att ställa höga krav på att den utför arbete åtminstone enligt praxis.
Fallet med Tomas Quick har haft en förmåga att aldrig riktigt lämna näthinnan, det har hela tiden dykt upp nyheter och vändningar som gör att fallet fått resning och ny bedömning som gör att Sture Bergwall nu är frikänd från morden som han tidigare fällts för, med metoder som tydligen ligger utanför rättspraxis.

Efter gårdagens program känner jag en stor tveksamhet till att vi lever i ett land som har en rättsapparat värd namnet. Visst, man ska inte döma bara efter ett fall, men det som gör mig tveksam är kanske inte fallet i sig utan den attityd till sitt eget arbete och uppdragsgivare, (vi medborgare) som Göran Lambertz visade upp. Som Justitieråd är han ledamot i Högsta Domstolen som är satt att bevaka konstitutionen i vårt samhälle som råder över bl.a dömande verksamhet, ett väldigt prestigefyllt och högt ämbete. Om jag förstått det rätt så är det väldig få rättsfall som hamnar i Högsta Domstolen och det ska vara något alldeles särskilt utmärkande i ett rättsfall som gör att det tas upp där. På så sätt har HD det övergripande ansvaret att se till att de domar som delas ut i våra domstolar fyller de krav som är uppsatta i vårt regelverk.

Uppenbarligen är, och har aldrig varit, Sture Bergwall ställ utom rimlig tvivel den som begått dessa brott han erkänt och sedan tagit tillbaka. Frågan är då varför detta fall verkar ha gått så fel. När jag såg gårdagens program så slogs jag av den likhet som många av deltagarna visade upp, bekräftelse.
Jag tror det är det är en djup mänsklig drift i många av oss att söka bekräftelse av olika anledningar. Det kan vara allt från tillhörighet till ekonomi och prestige.

I en av de branscher jag arbetar inom är det nog allas stora dröm att få en Hit, en melodi som slår och banar vägen för mig till större och bättre arbete och berömmelse. Journalister drömmer om sina scoop och frågan är om inte domare och utredare gärna vill ha det där spektakulära fallet som sätter fart på deras karriär. Vad vore inte en helt egenuppfunnen ny form av psykologisk behandlingsmetod för grova brottslingar värd i pengar och berömmelse, för en karriärist som tröttnat på Freud och Jung.

Frågan är hur drivs en utredning som där ett antal karriärister ser en möjlighet att bli placerade på brottsutredningens världskarta? Arbetar man nyktert efter vedertagna praxis eller kan man tänka sig att använda gränsöverskridande metoder för att få ett avslut, där egna vinningen är hög.
Jämför man också detta fall med ett annat som togs upp i gårdagens program. Det från i somras då en ung kvinna sköts till döds i Umeå. Där använde man sig av praxis och tog visserligen in fel personer från början, men gjorde ett gediget arbete och hitta vettvillingen som utförde dådet.

I Thomas Quick målet verkar man ha sökt efter någon som kan spela rollen av vettvilling och sedan mönsterpassa honom i utredningen. Något som nu inte längre ses som tillräckligt bindande bevis. I de flesta av de mordfall Sture Bergwall tidigare dömts för, verkar det även finnas starka indicier och bevis för alternativ gärningsman, så att ifrågasätta om utredningspraxis följts är nog i sin ordning.

Jag vet inte hur Göran Lambertz fått sitt arbete, men efter gårdagens program så ifrågasätter i alla fall jag hans uppgift på plats. Det verkade bara vara att skydda rättsapparaten från obehagliga frågeställningar om allt från bevisning till samarbetspartners och metoder. Han hade till och med en annan bedömning av lik-hundars utpekningsförmåga, än den som själv leder arbetet med lik-hundar.  I mina ögon misslyckades han kapitalt med uppdraget att skydda rättsapparaten och dess representanter. Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på om karriärstegen till Justitieråd går via spektakulära rättsfall och att det krampaktiga försvaret var ett uttryck för att ingen skall gräva djupare i de rättsfall som våra nuvarande Justitieråd varit aktiva i. Kanske finns det även där handlingar som starkt kan ifrågasättas. Frågan är då om man skyddar rättsstaten eller de som är satta att skydda den? Själv fick jag mer frågor än svar av gårdagens program.

Själv tror jag det hade varit bättre att ha som utgångspunkt att detta fall av olika anledningar blev fel och de nu fått chansen att rätta till, dock till priset av att de flesta morden nu är preskriberade och enorma resurser med största sannolikhet lagts på fel gärningsman.

Tårtor pajer och demokrati

Tårtning tycks vara den fysiska delen av det som kallas pajkastning. Själv är jag ingen fan av något av det, men kan ändå inte helt låta bli att intressera mig för vad som driver en människa att skicka en ätbar missil i ansiktet på en representant för en stor del av Sveriges befolkning.

För att vara tydlig, så är jag ingen anhängare av SD, nazism, rasism, mm mm. Jag är däremot väldigt intresserad av att vi i Sverige ska anta utmaningen om framtiden och det som gör att vi kan utvecklas som land och individer.

När jag såg intervjuen med kvinnan som ansåg att tårtkastning är en bra metod för att ändra utvecklingen, blev jag lite fundersam på vad hon egentligen hade uppnått med den oefterfrågade metoden i utdelning av fikatillbehör.
Det finns mycket vi kan vara glada för som bor här i Sverige, en sak är öppenheten och tillgängligheten till de demokratiskt valda personer som politiskt ska styra vårt land. Vi har möjlighet till diskussion och debatt med dessa företrädare och även möjlighet till fria val att rösta på de vi vill ska vara med och styra. Men jag är inte helt säker på att dessa ideologiska människor alltid är så enkla att övertyga att de väldigt snabbt byter åsikt, särskilt inte under press där deras eventuella behov av att avskaffa vår öppenhet påvisas av de som själva är emot deras politik.

Tyvärr har alla inte talets gåva och dessa personers behov av att uttrycka sig kan då ta andra vägar. Har man starka åsikter kan man då söka sig till likasinnade och på demokratisk väg försöka nå framgång hos de som är hörsamma för det budskap de har. Opinionsbildning.
 I detta fall handlade det om utvecklingen för Sverige om SD blev en betydande maktfaktor i Svensk politik, vilket de redan är. Att som kvinnan då berätta om den slutenhet som drabbar Sverige om detta blir fallet och samtidigt höra henne försvara sitt agerande blir då en smula ologiskt.
Tyvärr är det nog så att hennes bakverk åstadkommit en större huvudvärk hos politiker och de myndigheter som hanterar säkerheten kring skydd av politiska debattörer och ledare. Risken för att höjda röster för ökad slutenhet nu kommer från en bredare politisk bas, som i sig ger minskade möjligheter till möten och debatt med dom vi bör debattera med.

Jag tror att hon hade haft större framgång i opinionsbildning om Sveriges framtid, om hon bjudit in till ett tårtkalas där var och en fått skära sin bit av kakan. Kanske i representativ storlek som de företräder och därifrån kanske också metaforiskt förstå att i ett demokratiskt land krävs det att man engagerar en mängd människor för att komma till tals och bli en politisk faktor. Det är en process som skall ses över tid där aktioner i ren frustration som ger hinder för möten och diskussion också filtreras bort.

Grus i maskineriet

Det är alltid spännande att följa debatten kring en av de stora politiska frågorna idag, arbetslösheten. Vi ser arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, utanförskap och samtidigt brist på arbetskraft inom vissa områden. Tittar man utifrån på problemet borde en del kunna lösas med rätt åtgärder efter som det finns efterfrågan, men det är samtidigt frustrerande att se bristen på politiskt initiativ till att lösa detta. Det verkar helt enkelt som om man har fått grus i maskineriet.

En sak man borde kunna göra är att fråga de som redan är arbetsgivare om hur de befintliga systemen fungerar och hur de påverkar möjligheten till att möta omvärldens konkurrens när det gäller arbetssidan. En annan kan vara att stimulera företagande och entreprenörskap. Jag vet att det i skolorna numera finns entreprenörskap på schemat och UF-företagen blir allt mer drivna, men det saknas något som gör att fler verkligen vågar kliva ut i företagande och därifrån kunna sysselsätta sig själva och även på sikt flera. Att man inte satsar mer här är märkligt eftersom det är här jobben skapas.

När jag lyssnar på debatten som jag i och för sig tycker är väldigt tunn, så verkar det som om man gärna vill använda det beprövade medlet som gick så bra då Sveriges ekonomi åkte isbana förbi omvärlden. Då behövde man emellanåt grus som gjorde att människor inte kanade av och hamnade utanför av bara farten, utan höll sig på banan i de rättade led som då var inne. Lika för alla.
Idag då vi istället behöver smörjmedel till motorn som gör att vi vågar anställa och starta företagande som utvecklar och stärker Sverige i en allt större och mer komplex värld, verkar det som om man fortfarande tror att grus är den rätta medicinen. Problemet är bara att grus i motorn gör att den går betydligt sämre och riskerar att haverera, medan grus under hjulen en halkig dag bidrar till en viss säkerhet. Det gäller att göra rätt åtgärd för rätt problem.

Jag tror vi måste acceptera den tid vi lever i och de förutsättningar vi står inför och därifrån skapa en bättre förutsättning för att vi i Sverige tillsammans ska lyckas bibehålla den standard vi lever i. Kanske innehåller detta ett antal obekväma beslut som initialt måste tas, men å andra sidan så gör vi inte det kan vi alldeles för snabbt haverera. Jag hoppas att någon politiker vågar ta initiativet till att vända på begreppen och vågar ta debatten om hur jobb verkligen skapas och att vi därifrån får en bättre och mer nyanserad debatt om de villkor för jobbskapande som gäller i Sverige.

Kan man låta bli att vara intresserad av politik när man själv är en del av systemet?

Har arbetat väldigt mycket en tid nu och missat en del av den politiska debatten. Det finns alldeles för många som säger "va skönt för dig" om det, för politik verkar inte vara något som särskilt många brinner för. Jag vet inte om jag alltid brinner för politik heller och särskilt inte partipolitik som jag tycker många gånger är mer begränsande än utvecklande. Men att vara ointresserad av det som kommer att styra, möjliggöra eller begränsa mitt liv, är något jag har svårt att förstå.

Ändå har jag sett en del debatt och debattinlägg i olika frågor och det jag slås av är den visionslöshet som uttrycks. Det pratas detaljer och enskilda ärenden i den debatt som borde gälla vision och möjliggörande för oss alla individer  att få leva och verka under eget ansvar och möjlighet att påverka vår egna situation. Ibland får jag uppfattningen av att man försöker återskapa 1970-talet, för att en generation inte skall känna sig bortkommen och borttappad i den värld vi nu lever i. Jag vet inte om det ens är möjligt att blunda så hårt att man legitimt kan anta den approachen på tillvaron. Skulle det också lyckas, skulle vi inte då också radera den generation som ska ta över och leda detta lands utveckling?
Idag lever vi under en helt annan verklighet och konkurrens från länder som vi för 30-40 år sedan gjorde nidvisor om, men som idag har en utveckling och ekonomi som gör att dom med lätthet glider förbi oss vilket gör att vi som land lätt kan marginaliseras. Allt detta samtidigt som våra politiker diskuterar bidragsformer och storlekar. Själv är jag inte alls säker på att det är där den politiska energin ska förbrukas.

Att titta bakåt för att förstå att vi nu lever i det som då var framtiden, kan vara ett bra sätt att förstå sin tillvaro och utvecklingen som skett. Jag tror inte att någon av oss mår bra av att stanna i utvecklingen men samtidigt förstår jag komplexibiliteten i den värld vi lever i nu. Det finns ingen som kan ha överblick och hänga med i alla förändringarna samtidigt och då försöker man kanske att hålla fast vid en sak man själv en gång förstod och kände trygghet i. Problemet är att vi måste hitta tryggheten i alla förändringar som påverkar oss trots att vi inte kan ha överblick och kunskap om alla. Därifrån får vi fortsätta att vara med och leda utvecklingen.

Framtiden är per definition oviss och vill vi kunna påverka den måste vi engagera oss i det som styr vårt utrymme att påverka vår egen situation. Själv blir jag lite skrämd när jag ser och läser politiska debattinlägg som handlar om att återigen begränsa oss medborgare i vår personliga utveckling i våra val och möjlighet att hitta en väg att ta hand om oss själva och samtidigt även kunna ha möjlighet att erbjuda våra medmänniskor arbete. Jag tror inte på varken begränsningar eller tvång utan på ett visionellt system som skapar en plattform där nytänkande och nyföretagande är en naturlig del av vårt samhälles och vår personliga utveckling.

Att då se folkvalda personer i sina politiska uttalanden endast kunna prestera begränsande åtgärder gör mig orolig för vad som kommer att ske i framtiden. Framtiden börjar redan nu och det är inget som kan vänta och presenteras som valfläsk, då hamnar vi ännu mer på efterkälken.
Vi har det generellt väldigt bra i Sverige ännu så länge, även om det givetvis kan bli bättre. Visst finns det enskilda fall som alltid hamnar i kläm, som det varit i alla tider och vars fall borde kunna hanteras på ett bättre sätt än i den politiska debatten. Vi precis som större delen av västvärlden dras med en alldeles för hög arbetslöshet, vilket är ett stort problem. Här lovas det jobb och sysselsättningar via tidiga telefonsamtal mm mm, vilket kanske är ett nytt grepp.
Själv tror jag inte på att någon politisk person kan ordna jobb åt alla arbetslösa, däremot kan en visionell politik som ger utrymme för både framtid och utveckling en grundförutsättning för företag och företagsamma personer att skapa arbetstillfällen för många.
Utvecklingen styrs av visionella och innovativa människor som hittar nya lösningar och idéer. Den arbetspolitiska debatten borde väl då följa utveckling och ge smörjmedel istället för stoppklotsar till de som skapar arbetstillfällen.

Jag tror att fler behöver engagera sig för att skapa en bättre debatt och vision om hur Sverige ska ta sig an framtiden.

Krogar glädje och danstillstånd

Vissa dagar kan jag verkligen känna att Sverige är ett fantastiskt land att bo i. Denna sommaren har också bjudit på ett väder som gör att mungiporna inte riktigt vill komma ner till det grå vardagsläget som är brukligt att ha i detta landet. Jag vet inte vad det är som gör att vi ska vara så tyngda av glädjestrypande åtgärder. För egen del kan jag lyfta fram regelkrångel, trångsynthet och intollerans som några rejält stora nackdelar.

När vi fick ny borgelig styrning i detta land var en del av löftena att minska regelkrånglet för enskilda och för företag. Jag vet inte hur mycket man totalt nått på den skalan, men vi har fortfarande kvar kravet på danstillstånd, som lägger sordin på glädjen med spontandans.

När jag själv läste detta fick jag en flashback från 70-talet och Monthy Phyton´s Flying Circus, sketchen med silly walks... Tyvärr är detta på allvar!

En krogägare kan drabbas av böter om en gäst spontandansar i dennes lokal. Japp, så är det! Regeln finns till för att Polisen skall hålla koll på vart det kan bli problem med dansare som faller utanför ramen. Lite svårt har jag att förstå och acceptera denna regel och nyttan med den! Är det så att dans per automatik är kopplat till våldsamheter? Vem har i så fall gjort den kopplingen?

Jag har spelat på åtskilliga krogar, danstillställningar, varit på danstävlingar, dansuppvisningar, ja; till och med sett människor som spontant haft roligt tillsammans med dans, men aldrig märkt kopplingen till våldsamheter. Det finns människor som ibland blir våldsamma, men min åsikt i detta är att de är väldigt få, så få att det inte finns anledning att ta bort möjligheten för en hel befolkning att ge spontana glädjeyttringar i form av dans.

De ställen som samtidigt serverar alkohol och där man kan bedöma risken som större för en dansant incident, har krav på vakt, så vad är problemet?

Om man som jag är intresserad av dans, inser man rätt snart svårigheten med att dra gränsen för vad dans är. Den konstnärliga utvecklingen har gjort att man kan härleda de flesta rörelser vi gör i takt (eller otakt för vissa), kan räknas som dans. Med andra ord; man kan skapa mer problem än vad man löser med denna regel! Skall efterlevnaden sedan kontrolleras av väldigt små människor utan humor och glädje och som är rädda för att mista sitt jobb om de inte syns, så blir följderna knappast glädjespridande!

Frågan är om det inte är bättre att vi i Sverige har möjlighet att uppsöka nöjesetablissemang och roa oss där, än att vi måste smyga i buskarna om vi vill spontandansa?

Kära politiker: Se till att snabbast möjligt ta bort denna regel och krav, så vi i Sverige också kan få känna oss lite uppsluppna och inte tyngda av en relik från ett samhälle där någon som förmedlar glädje riskerar att ge någon annan böter!

Frihet, demokrati och skjutvapen

Man kan inte säga annat än att det är spännande att följa utvecklingen i det stora landet i väster, USA. Under de senaste två åren har jag kunna följa en allt mer högröstad stämma, agitera om vapenbegränsningar. Mycket bra och nyktert i min mening.
I ett land som har så mycket problem med vapen blir man, eller i alla fall jag, smått förvånad över hur tankarna går då man vill minska risken för vapenvåld; med fler vapen...
Till och med allas våran Steven Segal ger sig ut på skolturne´ för att visa skolungdomar hur man brukar vapen. "Ifall någon idiot börja skjuta ska man kunna försvara sig..."

Tanken är i ett otroligt kort perspektiv väldigt logisk, men om man placerar den i ett större sammanhang kan det vara lite svårare att se det som en bra totallösning på ett växande problem.

Jag är själv intresserad av skytte och tycker det är kul som sport. Det finna många som delar mitt intresse för det, men det finns också människor som har en helt annan syn på vapen och vapenbärande. Jag tycker att vi i stort har rätt så bra vapenlagar i Sverige, där bärande av vapen i stort begränsas till skjutbanor. Där finns det en möjlighet att dela intresset men även en lämplig miljö att kontrollera bruk och attityd runt vapenhantering.

Att bära vapen på sig i självförsvarssyfte är inget som gemene man bör ägna sig åt. De som har en hotbild runt om sig kan få hjälp med detta av professionella. Att själv vara sin egen vakt med vapen är ingen lätt sak att hantera och riskbedömningen kan bli lidande av detta. Många som bär vapen plockar även med sig en lite osund attityd till andra människor, vilket gör att de är otroligt olämpade att bära det vapnet som deras attityd grundar sig i. Två stora problem som följer med att bära vapen är att:
1 Bäraren har lätt att ha en inställning att använda vapnet, vilket kan trigga en hotfull situation.
2 Om du väl visat det för någon i avskräckande syfte, kan du aldrig backa ur situationen utan att den blir hotfull.

I USA är det på de flesta ställen legitimt att bära vapen och många nyttjar den rätten. Ärlig talat så tror jag det är få av dessa vapenbärare som känner en innerlig frihet. Däremot kan de inkräkta på demokratin med sin attityd. När man nu i Florida även stiftat en sådan lag som gör det möjligt att skjuta i självförsvar om man känner sig hotad, så borde det också ställas enorma krav på den som brukat vapnet att kunna bevisa det konkreta hotet. Att införa en lag som gör att du kan ta en annan människa av daga bara med din egen känsla som grund, verkar inte helt sunt. Det kanske till och med legitimerar alla skolmassakrer och andra uppseendeväckande skjutningar där gärningsmännen på något sätt känt sig hotade, kränkta eller i strid med...

Det finns människor som känner sig hotade för ingenting, det är bara att ge sig ut på stan en löningshelg, så kan man möta dessa ibland i hela grupper. Hur bra skulle det vara att beväpna dessa?

Men faktum är: En ung pojke har blivit skjuten av en vakt i Florida. Vakten frikändes i rättegången eftersom han hade känt sig hotad. Jag har inte riktigt kunna tillgodogöra mig på vilket sätt han känt sig hotad, men faktum är att en obeväpnad pojke blivit skjuten till döds. Det enda sunda som sker nu är de protester mot domen och domstolen som visas.
Vilka signaler skickar samhället där till de som tänker olika och kan uppfattas som ett hot mot rättsväsendet, när poliser skjuter gummikulor mot de obeväpnade demonstranterna. Jag vet inte om det är läge att hylla frihet och demokrati där ännu?