Sömn.. ..hightech

Har gjort det förr och gjorde det igen, snubblade över en tidningsartikel som beskriver hur svårt det är att välja rätt kudde. Japp... Rätt kudde...!
Jag vet inte hur länge sedan det är som det började lanseras speciella nackkuddar att ha i sängen. Det känns som runt 20 år sedan, kanske något längre. Frågan är bara; hur överlevde människan i 120 000 år fram till 1980-talet, utan nackkuddar och en specialdesignad sömnverkstad?

Jag håller med; sömnbehovet är stort och det är viktigt att kunna vila ut.
Men är det verkligen hightech att sova?
Har vi inte med alla medel och oroliga artiklar skapat ett sömnmönster där vi mer funderar över om vi ska våga somna, ifall vi inte sover rätt, istället för att slappna av och krypa in i nattmössan med ett rent samvete?

Vi har i stort sett samma kroppsliga design nu som när vi en gång klev ut på jordens yta och tog plats i dess något skakiga omgivning och mycket av primitiva behov och vanor har följt med sedan dess. Basbehoven med mat, vatten, rörelse, sömn, sex, samt nr 1 & 2, är något vi haft med oss sedan dess, annars hade vi inte kommit såhär långt.
Jag hörde en sömnforskare en gång som beskrev vårt behov av att sova tillsammans och att det var mer praktiskt om någon var vaken och hade koll på omgivningen för att varna om det fanns något hot från det som hotade oss då, vilda djur och andra stammar. Sömnen blev då på något sätt automatiskt fördelad så att alla hade en liten vaktperiod under natten. Låter otroligt praktiskt.
Vi låg också ofta på marken på ett ihoprafsat underlag av halm, ris eller liknande. Tempur var ännu så länge ouppfunnet.

120 000 år kan gå rätt fort...
Den kognitiva delen av vår hjärna har utvecklats mycket fortare än kroppen i sig, måste man väl ändå säga. Följer man de senaste 50 åren så har det hänt så mycket i vår miljö att vi nästan borde reklammera oss själva.
För har vi samma sömnmönster kvar idag där vi gärna spanar efter hot i natten, så är det kanske inte ett direkt hot av en sabeltandad tiger vi idag lyssnar efter. Det vore direkt oklokt och vi är väl smartare än så. Vi fylls av funderingar hur vi ska klara att fylla livet med det som livet ska fyllas med. Det finns onekligen en massa krav som vi måste uppfylla, men vi är rätt bra på att fylla på lista med krav själva också, bl .a funderingarna över hur vi ska klara amorteringen på hightechsängen som vi ska sova så mycket bättre i. Då kan man ju fundera på om investeringen blev så lyckad?
Skapa en miljö med mindre oro kan vara lättare sagt än gjort, så varför belasta sig med mer krav?

Givetvis bör vi ha en skön säng och kudde, men man får inte alltid bättre sömn av en hög prislapp.
Att ha lite marginal på kontot ger också bra sömn!

Sov gott!

Fredagen den 13:e

Kan det bli mer skrock??
Fredagen den 13:e  huuuäääähhhh...

Jag är inte särskilt skrockfull av mig, men visst har jag min tics och tankar som emellanåt begränsar mitt eget utrymme, men just fredagen den 13:e är inte någon särskild dag för mig. I år är det i januari, april och juli, som begåvar oss med en skrockfredagar. För övrig så inföll den 13:e januari 1956 på en fredag, då den otäck Ställdalsolyckan inträffade. Ett malmtåg utan bromsar mosade en rälsbuss med skolbarn. Riktigt otäckt! Jag vet inte om det hade med själva dagen att göra, känns mer som om det var hanteringen eller avsaknad av bromsprov som var grundorsaken till den olyckan!

Visst är det väl så att stora händelser av olika karaktär kan sätta djupa minnen som gör att vi återupplever delar av det känslospel vi hade, när vi närmar oss årsdagar. Jag tror det är bra med reflektion och eftertanke även om vi inte ska bli alltför styrda av den sorg, vrede eller vad vi nu kände. Idag tycks det som om vi helt försöker avskärma oss från negativa känslor så långt att när de dyker upp, för det gör de förr eller senare, så har vi ingen bra handlingsplan för att ta oss igenom dom. Det verkar också som att ju mer vi kämpar för att hålla saker på distans, desto djupare faller vi i de dalar som verkligen kommer och skillnaden mellan stor och lite sorg blir utplånad. Minsta lilla sak blir en katastrof!

Jag är lite osäker på om det är oturs- eller olycksdag. Viss skillnad är det däremellan.
Vill man lära sig något kan man alltid läsa på och jag tog en tidning till hjälp och fick lära mig att det är otursdagen.. Jaha; otursdagen..
Ja; om jag inte missminner mig så är ursprunget till denna "otursdag" att en Påve fick nog av en riddarorden och lät knacka hälsan av samtliga. Det kan man ju beteckna som otur.
Jag hade nog mer betecknat det som en massaker än otur. Men å andra sidan så är det en massa hundra år sedan detta hände och livet såg inte alls ut som det gör idag. Skillnaden mellan tur och otur då, hade en helt annan dignitet än skillnaden att vinna en bil på Bingolotto eller att inte vinna en bil på Bingolotto. Händelsen var i vilket fall som helst värd att notera och ta med sig i almanackan genom generationer.

Men lite kul är det ändå med skrock för det befriar oss från en del av ansvaret för det vi gör här och nu, och förskjuter grunderna till otur eller olyckor till ett helt annat plan. Sätter jag på mig det finaste gåbortinomhusskorna och seglar lite salongsberusad ut på en nyfrusen garageuppfart i januari och gör en dubbel Mollbergare i pik med resultatet bruten svanskota, så beror det på att det är den 13:e och inte på att jag gav mig själv otroligt taskig förutsättninga att klara överfarten.
Kör jag av vägen medan jag sms:ar så beror det på den svarta katten jag såg passera Barkarövägen i förrgår.
Slår jag skallen i en stängd glasdörr, så beror det på att jag inte öppnade den innan jag försökte gå ut, och inte på att antalet gäster i restaurangen inte var jämt delbart med fem.

..det finns hur många som helst.. ..och några riktigt roliga särskilt om man gillar att titta på sport...

Men frågan är ändå om det inte är mest otur att känna någon som tror på skrock. Då menar jag inte en som bara tror lite grann utan en som lever med ett lite halvkomplext leverne för att parera för alla eventuella händelser som kan dyka upp från ingenstans. Jag menar hur kul är det med besvärjelser...
...Att kunna förhindra en olycka genom att sprida allehanda kroppsvätskor och kryddor fritt i atmosfären.
Otur är väl att bli nedspottad av någon som ser en felfärgad katt på håll. Eller hur kul är det att hämta dammsugaren för att suga upp glasskärvorna efter en trasig spegel och bli attakerad med fritt flygande salt i ögonhöjd? Är inte det att skapa en följdolycka?
Jag tror att det mesta av skrocken sitter i oss själva och hur den påverkar oss beror på hur vi låter den styra. En vädjan; låt den styra bara dig och skit i besvärjelserna. Låt inte en motgång bli en katastrof. Konstatera istället för att tolka så blir det lättare att hantera.

Trevlig helg!

Silly season

Lika mycket som jag gillar uttrycket "Silly season", lika lite är jag helt på det klara med när den infaller!

Är ganska förtjust i ishockey som sport och följer både Elitserien och Allsvenskan någorlunda, samt även NHL. En av årets höjdare vad gäller underhållning var ändå JVM finalen. Stor underhållning av "Små Kronorna". Eller är det Småkronorna kanske. Det första påminner om en djupt invecklad ringdans som handlar om kräldjur. -En mindre skräckupplevelse för en person som jag med två halvtrasiga knän..

Om jag inte är helt felunderrättad, så infaller Silly season, under perioden då ishockey inte spelas i serie eller slutspel. Det måste innebära att den infaller lite olika för olika lag. Jag kan ha fel, men rent logiskt borde det vara så.
En annan förklaring som jag hört är att det är under Silly season som lagen gör förändringar med spelare och ledare, för att stärka sin trupp för framtiden. Det borde innebära att det mer eller mindre är ständig Silly season, i alla fall för några lag.

Följer man hockeyn på TV så kan man få den dissikerad av allehanda experter. Skulle alla följa Leif Boorks råd, så skulle vi inte ha några förlorare, inte vinnare heller för den delen. Man skulle kunna ta bort målen och göra planen till en enda stor mittzon. För gör någon ett bra uppspel och ett mål så beror det på att någon annan slarvat, inte att spelaren gjort en bra aktion. Skulle bli lite som barnleken hunden och benet, fullständigt neutralt och utan vinnare.

Men tjusningen är att det i slutänden bara finns en vinnare och ett antal förlorare. Eller som jag gärna vill se det, lag som inte vann. För det är väl ändå inte katastrof och livsfarligt att förlora i lek och spel?
Så länge alla gör sitt bästa och bidrar, så kan man ändå förlora mot några som är bättre för dagen. Man kan lära sig något och gå vidare.

Motivation slår klass är en vanlig klycha och visst har jag sett på pappret mindre namnkunniga lag slå de mer namnkunniga, ytterligare en del av tjusningen med sporten. För att råda bot på detta använder sig vissa klubbar av en förskräcklig massa pengar att köpa spelare och tränare för. Allt för att nå den absoluta toppen. Här kommer en för mig tredje variant av förklaring på Silly season: Att ha satsat en löjligt stor summa pengar och inte en kommit i närheten av den tänkta framgången. En sportsligt misslyckad säsong i förhållande till satsningen helt enkelt.

På något sätt tycker jag Malmö symboliserar en räcka av Silly seasons. Det har pumpats in pengar och köpts namnkunniga spelare, men den tänkta sportsliga framgången uteblir, och det far spelare och ledare ut och in i klubben som om det vore ett straffkompani under 2:a världskriget. Var är tanken, tålamodet och idén?
Läste i tidningen idag att den senaste storfinansiären, Hugo Stenbeck, dragit sig ur och inte tänker bidra med mer pengar. Jag vet inte hur deras kontrakt ser ut men med tanke på hur snacket i många år gått i Malmö om mer pengar, samtidigt som man visar ett rent blekt sportsligt engagemang, så kan jag förstå om han tröttnat. Pengarna hjälpte inte, varför då fortsätta..
Om Malmö i år varit ett på pappret "klasslag" så har motivationen att leva upp till det saknats, i alla fall när jag sett dem spela. Det har sett rätt platt och klent ut, som om man undrar om de varit riktigt förberedda och tränade inför säsongen.

Kanske Stenbeck ändå ger laget en sista skjuts med motivation inför nästa säsong?
Såg att Malmö ansåg att han fortfarande var skyldig dem 18 miljoner. Dom skulle jaga honom till världens ände för att få pengarna. Det kanske är den försäsongsträningen som saknats. Utnyttjas Silly season rätt i Mamö, kommer de att ha ett gäng uthålliga hockeyspelare som sprungit till världens ände och tillbaka. En rätt hyfsat försäsongsträning!

Vi får se av nästa säsongs resultat!

Sympati för tystnad

Läser att Socialdemokraterna fått lavinartat ökat stöd, och detta till följd av att de inte deltar i den politiska debatten. I alla fall inte i den som följs av medierna.

Jag vet inte om det är så lyckat att ha opinionundersökningar så ofta som vi har i Sverige. Hur påverkar det utvecklingen av landet?

Om det nu är så att ett parti får ökat stöd av att inte synas eller höras i de politiska frågorna, är det verkligen bra och rättvisande för hur vi vill att landet skall ledas?
Är det så att vi inte bryr oss om hur det ska skötas?
Har vi bara tröttnat på politisk debatt och har svårt att se hur den påverkar oss och hur vi påverkar den?
Är vi politiskt ointresserade?
Har vi tagit vår demokrati för givet och glömt vad den innebär?

Tyvärr stöter jag alltför ofta på människor som är totalt ointresserade av politik och de som styr vårt land. Man är hellre mot något än för något. Har jag inte fått tillräckligt med uppmärksamhet, lön, semester, pension, mm mm som jag tycker jag är värd, så är jag emot det som är nu. Att jag skulle ha någon som helst möjlighet att påverka dessa saker själv om jag tog ett störrre ansvar för min egen utveckling, finns inte ens som option.

Själv kan jag inte riktigt förstå hur man kan vara så totalt ointresserad av allt som styr ens vardag och livsmöjligheter. Vi vill gärna ha, men vad vill vi ge för att komma dit? Allt har ett pris!
Det verkar i vissa läger finnas en djupt gående mentalitet av att "det löser sig".
Jovisst allt löser sig, men hur och hur påverkat blir mitt liv av den lösningen, om jag lämnar över allt till någan annan att sköta. Blev det som jag tänkte mig eller inte. Visst kan de vara skönt att ha någon att skylla på när jag sitter på en position jag inte längre vill ha, men är det verkligen så att jag inte har möjlighet att påverka detta?

Ska vi bygga ett system med social välfärd och utveckling av Sverige över tid, så måste vi nog tänka till på ett djupare plan och med en längre framförhållning än nästa opinionsundersökning.
Och får man ökat stöd av att inte säga hur man vill styra landet, så blir i alla fall jag otroligt måttligt imponerad av både parti och sympatisörer. Liknar mer en sekt än ett regeringsalternativ.

Hur otäckt den än kan låta så är vi utsatta för konkurrens från hela världen. Vi har bl.a ett par enormt folkrika land i öster som bara vill öka sin levnadsstandard och ta marknadsandelar av världsekonomin. Det påverkar även oss i Sverige. Att blunda för det och inte ha någon bra strategi för hur vi ska möta detta är väl som att skjuta sig själv i foten. Vi kommer att behöva ny idéer på alla plan för att behålla BNP på en nivå vi själva tycker är acceptebel. Det innebär att alla behövs! Alla idéer och all samlad produktionskraft behövs. Frågan är bara hur vi bäst frigör och uppmuntrar den samlade kompetens och utvecklingspotentialen i landet?

Som tur är, är vi alla olika och har olika intressen och möjligheter att bidra med. Det är en tillgång. Att försöka omforma ett land till en grå allmängiltig massa, tror i alla fall jag, är förenat med recession. Jag tror vi i Sverige är mogna att bli myndiga och ta mer ansvar för oss själva och att hantera friheten att både våga välja väg och att byta inriktning när jag upplever att jag behöver en ny utmaning för att utvecklas.
Vi känner oss själva bäst, och jag tror inte alla kan förvänta sig en skepnad av en Prins på vit springare som sveper med oss till en bättre värld. Vi lär nog få ta steget själva och bana vår egen väg.

En bra börja är att säga vad man själv vill, vad man tycker och tänker. Att tro på det osagda ordet är nog att hoppas på för mycket.

Vi höres!

Sexig mat

Har en böjelse för att göra olika tester i dagstidningar, allt från körskolefrågor till filmcitat. Gillar att kolla min allmänbildning på ett otvunget och avslappnat sätt utan att behöva tävla mot någon mer än mig själv.
Dagens fråga var: "Kan du den sexiga maten?"
En fråga som inte behövde ställas två gånger för att väcka mitt intresse.

Tankarna om en sinnlig middag med den käraste där maten blir en del av den totala upplevelsen när man slukas av varandra i en het och kreativ kärleksstund, var det som färgade mig INNAN jag gjorde testet.

För visst är det inte helt oviktigt vad man äter, dricker och stimulerar både smaklökar och luktsinne, allt som kan förknippas med en fulländad sexuell upplevelse.Sex är för mig något man gärna har på fastnade mage med lite retande hunger. (För det finns väl inget mer osexigt än mat som ger gaser..). Där spelar även omgivningen en roll och det finns otroligt många platser och tillfällen som kan öka den erotiska upplevelsen. När man slår samman allt detta och skapar sin egen sinnebild över vad frågan gällde så upplevde jag "sexig mat" som den mat man måste avbryta själva akten för att äta för att öka upplevelsen och orka njuta av varandra en stund till..
Då gäller det att ha champangen och chokladen inom räckhåll och kanske någon enkel plockmat som lätt kan tas med till en plats där man för tillfället slagit upp sitt sinnliga läger.
Det kan vara allt från sovrum och kök till bubbelbad och balkonger, allt efter vad som retat fantasin just då, så matens praktiska del är att den måste vara lätt att få med sig.

Besvikelse!

Testet handlade om matens innhåll... Tillräckligt mycket järn och zink för att männen ska gå igång och sojabönor och selleri för kvinnors ökade sexlust...

Trodde inte det var maten som skapade lusten faktiskt utan möjligtvis höjde den redan höga! Lite som att höra sin favoritmusik live. Men visst, det finns säkert en ren medicinsk nytta med "sexig mat", har bara svårt att se mig själv sitta och äta järnrik blodpudding i bubbelbadet tillsammans med min käraste date som sippar lagom utmätt mängd röttvin och lapar sojabönor. Känns som själva erotiken får sig en törn där. Eller rättare sagt: "var fan tog sexigheten vägen?"

Med tanke på att all mat ska vara märkt med ursprung och innehållsdeklaration, så borde den kanske också märkas med någon symbol för sexig mat. Likt "Nyckhålsmärkning" för att hitta nyttigare mat. Vad loggon skulle vara lämnar jag upp till allas fantasi att avgöra, men kanske vore det något för något matprogram med självaktning att utlysa en tävling om.

För er som kommer ihåg de skojiga kockarna Werner und Werner, som hade den klassiska sägningen: "det går precis lika bra med selleri", har nu fått svar på vad det hela gällde. Frågan kom från en småkåt hemmfru från Bandhagen i studiopubliken och som undrade varför de aldrig hade Julio Iglesias som gäst, men endast svaret fanns med i programmet...

Ha en sexig Påskmiddag..!

Vi hörs!

Ingenting är sig likt, precis som vanligt

Påsken för mig är en helg utan särskild prägel. Har man ett "vanligt" jobb så är det två dagars extra ledigt. Det är i och för sig något som är värt att beakta. Men hur många har ett 8-5 jobb egentligen?
Har ingen aning, men om min bekantskapskrets är representativ för befolkningen som helhet, så är de i rejäl minoritet.
Men dethär med påsken är lite spännande ändå. Av någon anledning släpar vi in ris och sätter i vaser och klär med allehanda fjädrar och ägg. Har aldrig riktigt förstått vad detta behov av att släpa in levande växter i huset, för att sedan låta dem dö i en färgsprakande prakt i samband med en religös högtid som vi för länge sedan glömt anledningen till.
Kan aldrig tänka mig en inredare som älskar att Julgranar och Påskris. Kan ha fel, med det är rejält skrämmande pjäser detdär.
Har en böjelse att ta in gran, men skippar gärna den förlängda pollensäsongen som riset innebär, till förmån för våra allergiker.

Fick härom dagen ett erbjudande i en krimskramsaffär att köpa en burk med Påsklukt, att spreja på mitt Påskris. Tackade genast nej eftersom jag inte har något ris, men efter ett tag började jag nästan ångra mig. Blev lite nyfiken på hur Påsken luktar.
Jag har inga direkta preferenser där, till skillnad mot nygriljerad julskinka och glögg..
Började fundera över hur det skulle lukta med Påsk. Är det den omisskänliga förruttnelselukten som man kan känna utomhus denhär säsongen, lukten av nykokade ägg eller färgade fjädrar?  Nästa gång jag hittar Påskluft  på burk ska jag jäklar i mig köpa den för att stilla min nyfikenhet.

Till skillnad från Julen som jag ändå upplever som mer traditionsbunden, så har jag ingen pejl på vad Påsken har att erbjuda. Söker man en tradition så är det lätt att bli lite villrådig med det blandade utbudet av fjäderprytt ris, harar som lägger ägg med godis och en tungt minne av en stackare som blev korsfäst. Det ger ingen direkt linje i hur vi bör fira Påsken.
Däremot verkar det vara mer traditionsbundet att fira tiden mellan Jul och Påsk med att minst en gång i veckan, trycka i sig en svullig bulle som får alla dietister att packa ihop för semester på obestämd tid.

Själv är jag så gammal att jag kommer ihåg att Långfredagen, skulle vara den riktigt långa och trista dagen då inget kul fick förekomma. Kommer också ihåg att jag aldrig riktigt förstod varför man var ledig från skolan för att ha tråkigt..

Om vi nu känner hela historien med Jesus, han som dog på korset för oss, ska vi då inte vara glada att han tog den smällen för att stärka oss? Så resoneras det om någon nära gått bort innan något roligt eller avgörande ska ske, att han eller hon hade viljat att vi skulle gå vidare med livet.
Eller var det verkligen meningen att vi i alla kommande generationer skulle ha dåligt samvete för vad som en människa valde att göra för att vårt liv skulle bli bättre?

Jag är för att hylla de som gjort något bra både i stort och smått, men att hylla någon med ångest vet jag inte om jag är beredd att göra.

Denhär helgen ska jag försöka ge så mycket positiv feedback till min omgivning som möjligt. Inget ris men mycket ros...

Det blir årets tradition!

Glad Påsk!

Övningskörning

Det är med lite blandade känslor som jag nu börjat övningsköra med min dotter. Inte för att jag misstror hennes kapacitet eller förmåga att framföra en bil på ett säkert och bra sätt, utan för att det är på sina barn man märker att man blivit äldre...

Jag upplever mig inte alls som lastgammal, men att ens barn uppnått den aktningsvärda ålderna av 16 år, måste på något sätt innebära att jag blivit 16 år äldre än när hon föddes. Hur kan det vara så, hon föddes ju för bara ett par år sedan..??..!!

Nä; tänker jag efter så har vi nog diskuterat övningskörning i tio år, men ändå... 16 år äldre..

Jag kan inte påminna mig om att det fanns någon period med Övningskörning som förälder? Där växte man från aningslös till ansvarsfull under 40 timmars förlossning. Ja ja.. Jag gjorde inte grovjobbet på något sätt, men viss blev även jag påverkad av den långa tiden och det faktum att man nu var förälder. Jag tycker att det är det mest värdefulla jag gjort i livet och mest omtumlande också, men helt utan kunskaper om hur det skulle bli. = avsaknad av Övningskörning.

Visst är det märkligt att det finns mer kurser för hundägare än för föräldrar?

Samtidigt är jag ändå glad att vi fortfarande har den friheten och ansvaret i Sverige, att vi får ta hand om och uppfostra våra barn. Att vi har förmånen att uppfostra dem till egna individer med egen drivkraft att välja sin väg och ta sig fram i livet. I linje med det är jag är också otroligt glad över utvecklingen av skolor. Att eleven idag har möjlighet att välja den skola den känner mest för.

Kommer med småblandad skräck ihåg min egen gymnasiegång som försökskanin på Musikgymnasiet här i Västerås, där skolledningen verkligen inte hade en riktig aning om vad de skulle göra med oss. Jämför jag det med min dotters skola Kunskapsgymnasiet, som verkar vara väldigt genomtänkt, så blir jag imponerad och glad över utvecklingen.

Nu sitter jag här och inser att jag har fått "övningsköra" på eget bevåg på en massa ställen här i livet. Är rätt nöjd och glad över allt jag fått uppleva och uträttat hittills. Nu ska jag samla ihop mina erfarenheter till en kunskapspaket och försöka förmedla det vidare, dels via övningskörningen men också som pappa, människa och företagsledare.

Idag var det via övningskörningen som gick väldigt bra. Kanonkul!
Det är också roligt att höra en del av motivationen för övningskörningen: "Pappa; om man tar körkort så är det väl lättare att få ett jobb?"
Jag älskar människor och framförallt mitt eget barn som ser framåt!
En bra egenskap när man kör bil, och väljer väg i livet!

Ha en underbar Påskhelg!