Vem är förberedd för det oförberedda?

Hur förbereder man sig på det oförberedda?

Ja det är kanske inte en helt lätt fråga att svara på, men trots allt så finns det alltid saker man kan göra för att ha en viss beredskap, det är att ha en beredskap.

Under de veckor som gått sedan Nyår, så kan man väl säga att just beredskap, verkar vara det minst hippa att ha när man styr ett land. Det gäller såväl Nationellt som Internationellt.

I min ungdom läste jag Svenska Mad. Kommer ihåg en sån där pocketbok som hette ”Saker man inte gör”.

En av dessa saker var: ”Börja aldrig ett samtal med Vad var det jag sa!”

Nu tänker jag ändå göra det, lite med skydd av att det är betydligt fler än jag som sagt samma sak. Att styra ett land handlar mer om att ge invånarna och allt som driver landet; skydd, hjälp och stöd, än att utöva makt för egen vinning. Allt för att landet och dess invånare ska kunna fortleva.

Men fungerar det så?

Att vara den som tagit på sig att se till att vi inte har beredskap, skapat ett system där vi är enormt beroende av andra och som säljer ut vår säkerhet, borde väl åtminstone generera en offentlig granskning? Men i Sverige är vi tysta och tiger, medan de ena vansinniga projektet efter det andra motverkar våra möjligheter att möta större kriser. Mycket större kriser än idag.

Jag hoppas och tror att denna minikris kan föra något gott med sig, som t.ex. Krisberedskap och Krismedvetenhet. Att system görs om att fungera i även kris, så landets fortlevnad säkerställs. Jag har skrivit om det förr, jag tror vi behöver en Fortlevnadsmyndighet, som bl.a. utbildar våra Regerings- och Riksdagsrepresentanter i det mest basala när det gäller Krisberedskap och att allmänheten informeras i Krismedvetenhet.

Läste senast idag på Facebook om en Kyrkopolitiker från Stockholm, som la ut en länk från Sveriges Radion om en KTH-student som drabbats av Corona-virus. Texten till den var att man skulle lyda Myndigheters råd, medan han själv rest från Stockholm för att vila upp sig på annan ort. Något som jag ofta slås av att politiker gärna lägger last på medborgaren, men själv står över allt den själv förmedlar. Kanske ett tecken på den enormt osunda tillvaro många politiker lever, avskilt från den verklighet de fått förtroende att styra.

Det är spännande med just förtroende. Vi matas konstant med nya opinionssiffror och under denna kris har förtroendet för vår Regering ökat, från att ha varit rätt lågt, till acceptabelt. Det märkliga är att det verkar vara de oberoende myndigheternas agerande som stärkt Regeringen, inte Regeringen själv.

I en kris synas verkligen ett system och vi kan idag se att alla inte alls inryms i begreppet ”alla” som vår Regering talar om. Människor får sina livsverk sönderslagna och den krigskassa som man borde fått möjlighet att bygga upp, har skattats bort. Mycket för en syn på att pengar som sparats, bara ligger och ”skvalpar”, och det är bättre att Regeringen använder dem för att självförverkliga sig, än att de genererar en möjlighet för fortlevnad. Det är trots allt väldigt stor skillnad på synen mellan anställd och företagare. Därför behöver vi en Fortlevnadsmyndighet som agerar för att den anställde ska ha något att komma tillbaka till, inte bara klara sig under en kortare tids permittering. Därför måste också företagare överleva. När man läser uttalanden från Regeringen, blir man mörkrädd över deras okunskap i just detta förhållande. Att våga tro på sig själv och tro på sin affärsidé ska inte stå som en fiende till ett land, utan som en stor tillgång och något som berikar landet.

Tro; Jag såg på morgon-TV häromdagen då var Ärkebiskop Antje Jackelén och Laleh med. Jag vet inte om Antje, förstått det enorma marknadsföringsfönster TV är och hur det kan användas?

I kriser samlas ofta människor i kyrkan för att ingjutas i Tro och Hopp. Vi ser det i krig och tittar vi till våra grannländer, så har de ett helt annat förhållande till kyrkan än vad vi har. Mycket beroende på deras kyrkors roll under Andra Världskriget. Kyrkan borde ha en ställning där de med sitt svarta bälte i just tro och hopp, borde vara som mest aktiva idag. Men jag måste säga att vår Ärkebiskop övertrumfades av Laleh, med råge, när det gäller att förmedla just detta, som nästan verkade generad över sin närvaro.

Det finns många bra kulturella initiativ idag för att ingjuta hopp, det är bra! Men kyrkan med en sådan enorm organisation borde väl lysa i sig själv, som en ledstjärna.

Så vem är förberedd för det oförberedda och vem kommer att kunna kliva upp och leda?

Jag tror det kan komma mycket gott ur detta, men vi måste kanske göra upp med gamla ”sanningar” och system.