Konkurrens... Jovisst...

Jag tillhör den gruppen företagare som satsat på privat vård i Sverige. Ursprunget till detta är den fria etablering för sjukgymnaster som rådde en kort period 1994. Min dåvarande fru som var och fortfarande är sjukgymnast fick sin etablering och därmed kunde ett litet vårdbolag starta.

Anledningen till att det delades ut vårdetableringar, var att Landstingen skulle konkurrensutsättas och därmed också bli tvungna att effektivisera sin egen organisation. För konkurrens är bra när det gäller att hitta nya inovativa vägar för effektivisering och utveckling av produkter och tjänster.

När det gäller just sjukgymnastik så kan man säga att det är främst de som gillar att ha patienter som systemet är till för. Det är ett rakt accord och ersättningen per behandling är fastställd genom den nationella taxan.

Här kan man stanna och säga att det är ett "lagom svenskt" system som släpper in lite "lagom" mycket konkurrens för att avlasta Landstingets egna praktiker där patientgenomströmningen oftast är betydligt lägre. Men problemet är konkurrensen och utvecklingen.

Under de år vi drivit vårt företag har landstinget handlat upp nya samverkansavtal, där vi haft förmånen att kunna öka vår personalstyrka via nya avtal samt då även ökat vår tjänstevolym. Visst kan det låta som en dröm, men det finns en rejäl bugg i detta system: Det är Landstinget som handlar upp de som ska konkurrera med Landstinget. I vilken annan verksamhet är den lösningen acceptabel?

Landstinget detaljstyr upphandlingen, gör själv urvalet vilka personer som får arbeta inom systemet och styr därmed upphandlingen till att bli ett komplement istället för konkurrent till sin egna verksamhet, som gäller som facit över effektivitet och kvalitet. Att vi vill satsa på spetskompetens inom olika rehabiliteringsområden, är något som Landstinget lätt sätter stopp för med sina urvalskriterier, samt bundenhet till den nationella taxan.
För vissa patientgrupper som tar väldigt mycket tid, får vi inget tillägg för. Så även om vi utbildar personal med spetskompetens och vill investera i nödvändig utrustning, så gör Landstingets upphandling det ekonomiskt omöjligt för oss att ta emot dessa patienter.

Den senaste upphandlingen som även fick gå om en omgång eftersom Landstinget inte täppt till ett hål som tillät välutbildad konkurrens från utlandet, är upplagd på ett sätt som gör att det bästa för den som får avtalet, är att arbeta ensam i den billigaste lokalen utan relevant utrustning.
Vi har satsat på stordrift för att kunna investera i en praktik med högkvalitativ utrustning och samlad bred kompetens, för att på så sätt vara konkurrenskraftiga.
Och visst, det är ett val vi själva gjort. Utvecklingsplanen la vi då det fortfarande var fokus på stordrift som rådde. Vi känner ansvar för den personal vi har, så därför valde vi att även fortsättningsvis ta på oss ansvaret att söka avtal för samtliga.
Den märkliga situation som då uppstår, är att vår personal internkonkurrerar med varandra om avtalen. För vi får inte bestämma vilka som får arbeta utan det är Landstinget som bestämmer det.

Skulle vara intressant att höra om t.ex. byggföretagen blir utsatta för samma typ av upphandling då det gör projekt åt offentlig verksamhet, att upphandlaren talar om exakt vilka personer som får arbeta i projektet.

Nu pratas det om att de myndigheter som styr över vården skall minimeras. Jag tror det är bra om man samtidigt effektiviserar organisationerna. Men jag har en önskan från riksdag och regering att de flyttar upphandlingen av vård från Landstingen till en egen upphandlingsenhet där vi får konkurrera fritt mot just Landstinget. I det system som råder nu har vi inte en möjlighet att visa vår fulla kapacitet och kunnande. Vi vill ha möjlighet att kunna fortsätta växa, samt investera och leverera högkvalitativ och konkurrenskraftig vård till de skattebetalare som finansierar den offentliga vården.

Konkurrens i dagens system blir bara ett ord utan sin rätta betydelse och priset för detta får betalas via skattsedeln.